version 2.0

grundregeln i spelet är; du kan alltid bli en bättre version av dig själv.
alltid.
reglerna ligger i min hand, som så många gånger förr. kanske är det något med arbetarbarnen, maskrosbarnen, tjockisbarnen, konstiga barnen. att vi alltid strävar framåt, alltid ser en modell av ett bättre jag därframme. det är blodsmaken i munnen, revanschen. vi blir antingen galna eller ger igen. befinner oss mellan succé och utbrändhet, snygghet och anorexia, briljans och sluten psykiatrisk vård. ständigt svävande, en del faller över. vi ger igen och hoppas på att hitta en version 2.0 av oss själva som kommer ta oss lite längre. vad ska vi annars göra? ge upp?

jag kan inte ge upp. precis som jag inte gav upp alla de gånger som hjärtat krossades sönder och jag sprang fem kilometer i skogen med tårar i ögonen för att bli smal och high school-films-ge igen. precis som jag inte gav upp alla de gånger då jag fick höra att jag inte skulle bli nåt, vem trodde jag att jag var och pressade mig själv till sjukskrivning för bästa betygen innan jag sökte in till universitetet och scorade VG-tentor. precis som jag inte gav upp för orden om min konstighet och knäppa kläder utan toppade dem med tiara och manics-glittertröjor istället.

det finns alltid nya lager att skala fram, nya konturer att skära i. att bli lite bättre, lite vassare, lite vackrare. det finns en drivkraft i det, jag behöver en drivkraft. jag ger mig själv två månader ledigt från och med imorgon eftermiddag och två månader ledigt är två månader att lägga på mig själv. totalt. precis när allting gör som ondast, när jag saknar och förvirrar och mitt i allt kommer han och säger the boy done wrong again och jag har tillitsproblem som det är här people, sluta playa mig och förvirra mig och undanhåll saker och ljug för mig.
precis nu ska jag bara släppa allting. inte tänka överhuvudtaget på allt det där.

uppdatera mig själv till ett bättre jag som jag har lite lättare att leva med, lägga kraften i det istället för det onda. byta ut systemet, rensa hårddisken, ska jag fortsätta snacka metaforiskt eller ska jag tala klarspråk nu?:
inga fler chokladmosiga hemmakvällar, sömnlösa nätter, magpirrsanalyser, trötthetssyndrom, ihjältjatade vänner med hål i huvet, svartsjukeriblickar, saknadsnätter, viktchocker på vänners vågar, kläder som inte passar, tider som glöms bort, vackra kroppar, ögon, ord på hjärnan som flimrar framför läsning och skrivande så att ingenting blir gjort. inga fler beroenden. ingen mer destruktivitet. inga fler uppskjutanden. inget mer luftslottsbyggande flummeri.
jag säger vassare höftben och armbågar, fräknar och skinn på näsan igen, knivskarpa analyser i texterna, en halvskriven roman, fantastiska tentor med genusvetenskap-peppen liggande inför hösten, en klarare blick, rakare rygg och en jävla massa struktur.

drivkraften måste läggas någonstans nu, den där energin som spillts ut på andra ska läggas på mig. i joggingspåret eller framför tangentbordet eller med en fulltecknad kalender med min egenvalda tid. man är alltid sin egen systemadministratör. uppdateringen börjar nu. för mig och enbart min skull.