version 2.0

grundregeln i spelet är; du kan alltid bli en bättre version av dig själv.
alltid.
reglerna ligger i min hand, som så många gånger förr. kanske är det något med arbetarbarnen, maskrosbarnen, tjockisbarnen, konstiga barnen. att vi alltid strävar framåt, alltid ser en modell av ett bättre jag därframme. det är blodsmaken i munnen, revanschen. vi blir antingen galna eller ger igen. befinner oss mellan succé och utbrändhet, snygghet och anorexia, briljans och sluten psykiatrisk vård. ständigt svävande, en del faller över. vi ger igen och hoppas på att hitta en version 2.0 av oss själva som kommer ta oss lite längre. vad ska vi annars göra? ge upp?

jag kan inte ge upp. precis som jag inte gav upp alla de gånger som hjärtat krossades sönder och jag sprang fem kilometer i skogen med tårar i ögonen för att bli smal och high school-films-ge igen. precis som jag inte gav upp alla de gånger då jag fick höra att jag inte skulle bli nåt, vem trodde jag att jag var och pressade mig själv till sjukskrivning för bästa betygen innan jag sökte in till universitetet och scorade VG-tentor. precis som jag inte gav upp för orden om min konstighet och knäppa kläder utan toppade dem med tiara och manics-glittertröjor istället.

det finns alltid nya lager att skala fram, nya konturer att skära i. att bli lite bättre, lite vassare, lite vackrare. det finns en drivkraft i det, jag behöver en drivkraft. jag ger mig själv två månader ledigt från och med imorgon eftermiddag och två månader ledigt är två månader att lägga på mig själv. totalt. precis när allting gör som ondast, när jag saknar och förvirrar och mitt i allt kommer han och säger the boy done wrong again och jag har tillitsproblem som det är här people, sluta playa mig och förvirra mig och undanhåll saker och ljug för mig.
precis nu ska jag bara släppa allting. inte tänka överhuvudtaget på allt det där.

uppdatera mig själv till ett bättre jag som jag har lite lättare att leva med, lägga kraften i det istället för det onda. byta ut systemet, rensa hårddisken, ska jag fortsätta snacka metaforiskt eller ska jag tala klarspråk nu?:
inga fler chokladmosiga hemmakvällar, sömnlösa nätter, magpirrsanalyser, trötthetssyndrom, ihjältjatade vänner med hål i huvet, svartsjukeriblickar, saknadsnätter, viktchocker på vänners vågar, kläder som inte passar, tider som glöms bort, vackra kroppar, ögon, ord på hjärnan som flimrar framför läsning och skrivande så att ingenting blir gjort. inga fler beroenden. ingen mer destruktivitet. inga fler uppskjutanden. inget mer luftslottsbyggande flummeri.
jag säger vassare höftben och armbågar, fräknar och skinn på näsan igen, knivskarpa analyser i texterna, en halvskriven roman, fantastiska tentor med genusvetenskap-peppen liggande inför hösten, en klarare blick, rakare rygg och en jävla massa struktur.

drivkraften måste läggas någonstans nu, den där energin som spillts ut på andra ska läggas på mig. i joggingspåret eller framför tangentbordet eller med en fulltecknad kalender med min egenvalda tid. man är alltid sin egen systemadministratör. uppdateringen börjar nu. för mig och enbart min skull.

ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag

att skriva om solskenet och värmen känns ju ganska irrelevant när alla redan varit där och petat i ämnet. precis som sömnlösheten och magkatarren knappast är något ni inte hört från mig tidigare. tre dagar i dimma och något sätt att komma vidare. kasta drömmarna och täcka hjärtat och sen åka till norrland totalt utrensad utan något som spökar i bakhuvudet. inga varför eller hur eller tänk om.
allting som ligger i vaacum exploderar alltid innan jag åker. lite också denna gång. lite sådär så att det flutit ut och tagit plats. alldeles för stor plats.

det finns olika sätt att lösa det där som drivit omkring inuti. på måndagen blev det inställd måndagsfika. istället; löprunda runt hela ruddalen, ensamsittande vid en damm. naturen och stillheten och all that shit. tisdagen blev raka motsatsen. jag och linnea sprang runt som skållade råttor i centrum och på två timmar försvann tvåtusen kronor från mitt konto. idag; stämpla ut tidigare och köpa cigg. kedjeröka i solen med linnea som om jag fortfarande var en sextonåring som skolkade från matten för att röka.

jag säger inte att något av sätten är bra. jag säger att allt är ett sätt att bara dämpa allting.
och han sa; det måste finnas någon mer anledning till sömnlösheten och magontet.
och jag tänker att mamma kanske gav svaret nyss. när vi gemensamt konstaterade att jag just nu är helt befriad från/i avsaknad av någon eller några att lägga energi på. inga spännande nummer i telefonen. inga fina mail i inkorgen. inget fyllehångel med förhoppning om mer. inga sms att tolka. ingenting. ingenting som känns, ingenting som pirrar, ingenting som jamen kanske ändå, ingenting som gör ont, ingenting som svartsjukar, ingenting som hotar att rubba mina singellivscirklar ens det minsta. när alla börjar idka handhållande och flirtiga ögonkast i solskenet går jag in i den totala ensamheten där ingenting fyller upp inuti. dålig tajming är mitt mellannamn.

det innebär att du måste koncentera dig på dig själv totalt istället för att smita undan lite energi på någon annan, sa mamma.
det är sorgen över att tvingas inse att det finns fina människor som berört mig och som jag smugit undan lite energi på utan att kunna göra det längre, att jag lätt hade kunnat vräka energi över dem om livet och logistiken och känslorna sett annorlunda ut. det är alla frågorna och självförtroendenaggandet som hugger i alla mina utmejslade konturer, inga lätta vägar till bekräftelse eller i alla fall hopp om att få bekräftelse. det är känslan av otillräcklighet åt alla håll och kanter. det är den totala förvirringen och ångesten över att tvingas lägga energin på mig själv. ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag och det är en sådan tomhetskänsla som jag varken vill eller kan handskas med. när har bara jag någonsin varit tillräckligt?

hon vinkar genom ett fönster (eller; farväl till de blonda lockarna)

och sen är det hon med de långa blonda lockarna. som består i mail och sms och orden; alla orden. som säger allt det rätta; jag vill kyssa dig där huden är som tunnast säger hon så att hjärtat brister lite. hon som ser alla märken på min hud och som jag aldrig skulle behöva vara annat än keeping it real hundra procent med. som beundrar mig, som ser mig, liksom mig. som är ärligheten och aldrig vacklande, som jag kan greppa och förstå.
och det är avståndet. två skilda vardagar som aldrig möts, som aldrig kan mötas. ett liv i hennes stad, hennes land och ett liv här i min stad, mitt land. söndagseftermiddag och hon ringer på dörren som om det är något hon bara gör ibland och inget som planerats i veckor genom flygbokningar och logistik. dimper ner i min vardag och är verklig, inte som orden utan som kött och blod och leenden och kyssar. som om vi har en vardag att dela, som att det faktiskt är möjligt.
ett halvt dygn; vi leker att det är möjligt. försöka nå varandra i en verklighet av kött och blod och inte bara i text inramlande i inkorgen. slottskogspromenad, diskussioner, solsken och inbjudan från vännerna; kom hit och ät våfflor med oss, ta med ett våffeljärn.
jag som svarar vi har inget våffeljärn som om det finns ett vi, ett gemensamt vi som inte äger något våffeljärn ihop. hon med mina vänner och min stolthet; visst är hon fantastisk, visst är hon bra för mig? komma hem tillsammans till min lägenhet, hångel på överkastet som om det är något vi vanligtvis gör på söndagar.

men det är det ju inte. ett halvt dygn av gemensam vardag och sen iväg och de vackra orden i inkorgen tar vid igen och all förvirringen och mellan fyra ögon bör man ha Snacket hellre än på internet som bara är ord och text som har svårt att mötas så vi har Snacket. avståndet och jag med all rastlöshet och vardagar som aldrig kan mötas. jag är ingen som kan vackla och ha en fot lite överallt, jag är hundra procent eller inte alls och magpirret som kommer en gång kanske var tredje månad hur långt räcker det? hur länge stannar hennes doft i mina lakan den här gången och hur många ord ersätter en kyss? hur avslutar man någonting som är bra, något som i grunden gör en gott till skillnad från så mycket annat i ens snurriga liv av okänd hud och hål i hjärtat?

svar: för att man måste. för att jag lovade mig själv att sätta gränser. att inte hålla fast vid sakerna som samtidigt gör ont, kasta drömmarna som river mig isär. och så går hjärtat mitt sönder med hennes blonda lockar i taxin på väg bort, återigen på väg bort, jag med blicken från köksfönstret och jag vet inte om eller när vi kommer att ses igen.

and the lovers that you sent for me didnt come with any satisfaction guarantee

så han ringer på dörren, kommer på festen och jag är där och jag sitter i ena hörnet och tänker att jag nog ändå vill ha en rematch, annars hade inte tankarna fortsatt snurra vid skäggstubb mot haka, fingrarna i mitt hår och värmen från hans kropp lördag morgon i hans famn som de faktiskt gjort under veckan trots vad the game lärt mig om fuck ´em today forget ´em tomorrow. och vill jag ha något mer än det som var förra helgen så är det dags att plocka fram den där svala brudigheten nu. fransyskan elin, tänk fransyskan! ögonkast, svalt konverserande, allt det där. tänker jag och sen dricker jag ett glas vin till och sen är jag bara keeping it real hundra procent vilket inkluderar skryt om magmuskler och situps, fulsittdansen från roskilde, snack om jordgubbsvodkafyllan från samma festival och vem som egentligen spydde först av mig och rasmus, försöka hälla i mannen ifråga vin och gapighet, jobbighet och en jävla massa gnölande om förkylningen och leggingsbenen.
sen sticker han hem och det närmaste vi kommer varandra är tillsammans i entrén och något fånigt fyllesms på mitt initiativ och det är allt som kommer att bli, det är casualsex-historia nu elin och den här historien börjar kännas gammal; jag och de omöjliga männen ofrivilligt på hjärnbalken och jag som blir för full och jenny och jag på dansgolvet - I love to hate you skriker vi - och sen fyllehånglar jag med random snubbe och anger mitt hem som bara några spårvagnshållplatser bort med hålet i hjärtat och magpirret och riskerna ljusår därifrån och fulspöken, tjockspöken, dumihuvet-spöken som äter och gnager på mig inifrån och jag är varken vacker, sval eller fransk. jag är bara jag och det är allt jag kan vara och jag hatar stunderna när det inte känns som tillräckligt.

lånad luft; jag är på väg

det norrländska ta dagen som den kommer-lugnet har infunnit sig en vecka för tidigt. det finns en hyperstress som borde finnas, som ligger någonstans där latent över allting, jag menar allting, som måste göras. studier, logistik, planering. för mycket. istället går jag runt och hostar upp det sista förkylningsslemmet i solskensförnöjsamhet.

jag är inte rastlös längre. inte när det är en vecka kvar till jag lägger nycklarna på chefens skrivbord, ursäkta men jag måste jocke bergnörda-igen; säger upp mig för att fånga lite sol.
det är så kort tid kvar och alla de veckorna jag bävade för, i decembermörkret när jag med fötterna långt nere i sörjan sa ett tveksamt ja till fortsatt anställning, ligger snart bakom mig. you made it bitch, you really made it!

jag är inte rastlös för jag andas lånad luft. det mesta saknar substans just nu och det gör ingenting. det gör ingenting att jag kippar efter andan, det som erbjuds är sådant som jag levt på en längre tid. snart behöver jag inte leva på det längre.
jag andas lånad luft och tänker norrland; vakna sjukt tidigt och gå en runda runt berget med ny mp3-spelare i fickan innan jag kommer in med vindbitna kinder till kaffebryggarens puttrande. jag och mamma i varsitt rum med varsin laptop i knät; orden som flyter, mamma som ropar för kafferast eller hundpromenad. fjällstugan, barndomsstugan, släktingarna. skoter över fjället, grillkorven och pulka i skoterspåret fast det är döfarligt.
tänker skrivarvecka på folkhögskolan; nya ansikten vars texter jag läst, långa samtal, ny luft under vingarna. en putt i rätt riktning, inspiration.
tänker berlin eller stockholm eller uppsala; ny asfalt under fötterna, nya himlar ovan ögonen. tänker paris, ja kanske paris i försommarhettan i parker med fröken b. och grabbarna eller island, ja kanske island med majas lyckliga rida-islandshäst-gestaltning inne på hagabion som ett fnissigt minne i hjärnbalken och långa vidder, varma källor, syster och klubblivet i reykjavik.

jag gör det jag brukar i lite mer än en vecka till. fyller mig med det substanslösa som varit substansen under en lång tid medan jag kippat efter andan. come fill me up med nya vårskor och vackra klänningar. vinfylla och flirtögon. kärlekslösa kukar och vackra ord. det saknar substans men det räcker för snart andas jag igen.

töm ditt rum på tonårstankar nu (eller: blow away the dreams that tear you apart)

går upp, hinner duscha, peppa lite över solskenet, läsa kulturdelen i GP, dricka en halv kopp te innan jag ger upp. sjukanmäler mig. igen.
hostan river hål i bröstkorgen och lungorna värker när jag andas, ryggen värker och snurret i skallen räknar tre nätters insomnia. sen lägger jag mig. sover fram till klockan halv fem, en hel dag och en hel evighet av känslor.

drömmarna är oroliga. någon slags katharsis. mitt undermedvetna gör upp med sju månaders strul, förvirring och kaosartade känslor. det finns där allting. vad jag borde säga, men aldrig vågar. vad jag borde göra, men inte kommer göra. i drömmarna gör jag precis allt det där. skriker, slåss, kör en bil i 180 och slirar runt på motorvägar innan jag kraschar in i träd, svartsjukehotar, gråter, åker bussar alldeles för fort utan bälte innan jag blir avslängd vid mitt hem som i mitt uppväxthem, kysser någon och biter i tungan, krossar drömmar men inte tyst under sömnlösa nätter utan genom ett dånande tonårsvrål.
så vaknar jag. och vet exakt vad jag borde göra. och exakt vad jag inte kommer att göra för att drömmarna kanske gjort tillräckligt. läser H&M-katalogen och pratar med linnea om shop til you drop-dag på tisdag när lönen kommer. det är dags att ömsa skinn. jag vet exakt hur jag fungerar och att jag aldrig kommer att våga göra det på riktigt. så jag köper ett par vårskor och en tunika istället.

he told me that I done alright, kissed me ´til the morninglight

det är dagar då solen skiner in genom smutsiga fönster och väcker mig, livet som rusar i venerna och skrattar till i gamla sår. allting känns så mycket.

utvecklingssamtal och chefen säger; jag har fått positiva signaler om dig från de anställda, när jag sitter där med klumpen i magen och väntar på fetsmällen, jag har sett en ambitiös och serviceminded tjej, du är alltid positiv och glad.
jag hajar till: positiv och glad. jag är intelligent, jag är frän och cynisk, jag är begåvad, jag är svår. men positiv? och glad? och jag vet att jag gjorde rätt när jag sa nej till det där som skulle varit fantastiskt men också kunnat driva mig rakt in i en vägg och istället tog det här jobbet. hur mycket jag än klagar så är det en unnest att varje dag gå hem från jobbet och veta att man minst en gång under dagen skrattat så magen krampat.

på eftermiddagen fyller jag mitt skrivbord med echinagard, nässpray, hostmedicin och te. tungviktarmatchen elin vs förkylningen går in i ett slutskede. lyssnar på sigge eklund på radion och försöker komma underfund med varför det som alltid kryper i mig av irritation på honom. är det bara faktumet att han är en av de där totalt överskattade manliga författarna jag älskar att raljera över och vara kulturfeministaggro på? eller finns det en freudiansk projicering av mina egna kassa sidor på honom; det där med att totalt plocka sönder och dokumentera sin egen tillvaro och sitt jag oavbrutet. jag skulle nog inte erkänna det, men jag är ju grymt avundsjuk på tidslinjen i hans vardagsrum och mina årssammanfattningar, dagböcker, självutlämnande texter och alla lådor med kvitton, dikter, brev och allt däremellan är det jag kommer rädda när världen exploderar. det är egocentrismen som framkallar det där och det är något att skämmas för och jag skäms så jag gnäller över sigge eklund istället. kanske? och sen tänker jag att nu tänker jag ju för mycket igen och analyserar sönder igen också går jag ut, tar en apelsin och snackar lite skit med en kollega istället.

för övrigt var dagens mesta behållning marknadsundersökningen via telefon om snus. att sitta i tio minuter och försöka hålla sig för skratt och svara seriöst på frågor som har du någon gång avsiktligt eller oavsiktligt svalt en prilla?, vilken del av munnen lägger du in prillan i? med följdfråga vilken del av överläppen? och brukar du avsiktligt svälja saft från prillan? var fab.
mindre roligt var att konfronteras med mina nikotinvanor: hur stor del av dagen har du en prilla inne? eh minst 60-70 % iaf. lätt. brukar du snusa även när du är riktigt sjuk? jag försökte snusa när jag hade maginfluensa goddamnit. hur lång tid på morgonen tar det innan du lägger in dagens första prilla? jag är stolt om jag hinner slå upp ögonen och inte bara instinktivt sträcker mig efter dosan.
att de flesta av frågorna egentligen var nonsensfrågor för att komma till pudelns kärna d.v.s. vilken som var min högsta avslutade utbildning, hur mycket jag tjänade i månadslön och huruvida jag arbetade inom reklam, media, entrepenörskap eller som högre chef är en annan femma. ja jag är arbetarklass och snusar, fuck me I´m a kliché. men den göttaste snusperioden kommer alltid vara när jag satt på seminarier med doktorander i pennkjol, struken skjorta och uppsats framför mig och la in en fetprilla under läppen så att min handledare högt sa inför alla församlade elin! du är verkligen inte en sådan person man förväntar sig snusa! jag är i chock!.
och i sommar ska jag sluta. jag menar det.

I drank my sorrows, I slept around

slår upp fönstret till solen. buena vista social club och grönt te med ingefära. halsont och kol-hosta, morgontidning fem på eftermiddagen. slår upp fönstret och lördagen lever för fullt medan jag bakfyllesovit bort allting i smutsiga lakan sedan jag kom hem. låter böckerna ligga en dag till, hemköp rear ut lättglass och jenny väntar i telefonen och de visar dirty dancing 2 på trean ikväll.
slår upp fönstret till livet för att detta är ett sätt att leva på. det är det enda sättet just nu.

minns samtalet med mamma på fredagen. jag säger något om konventioner och behovet av frihet. hon pratar om villor och amorteringar. jag säger aldrig i livet. aldrig i livet faller jag dit. jag vill inte. hon skrattar och säger att jag var också 23 en gång och jag satt där i mitt hennafärgade hår på folkhögskolan och lyssnade på bob marley, festade runt och tänkte att jag alltid skulle vara sån. tio år senare satt jag i ett hus på landet, mammaledig med tre barn.
jag säger nej nej nej. jag hamnar aldrig där. och mamma skriver en lapp:

den 16:e mars 2007 sa elin att hon aldrig kommer att skaffa villa, äktenskap och biologiska barn. OBS! ska sparas som ”vad var det jag sa”-lapp till framtiden.

klart jag kommer falla dit. klart mamma kommer stå där och vifta med sin lapp när jag står där utanför radhuset med ett snorigt barn på armen. vi hamnar alla där. det enda jag hoppas på är att kunna behålla känslan. känslan av livet just nu när framtiden är långt borta och amorteringar, ekonomisk planering, karriärdrag, äktenskapsrådgivning och hem&skola-möten är ljusår fjärran. att någonting i mig kommer kunna fortsätta vara den jag är just nu. så jag skriver en egen lapp:

den sjuttonde mars 2007 var elin lycklig. hon tänkte att livet kan vara precis såhär enkelt och kravlöst. att livet får vara koncentrerat till skratt-tårar, snuskprat och okuvlig vänskap över en lucky star på en spårvagn. till dans på ett trångt dansgolv i en källare till jay-z:s big pimpin. till en okänd vacker arm runt hennes nakna midja morgonen efter ännu en natt då man tillfälligt glömt vad man sagt om flyktiga bekantskaper. till svart kaffe och travar med olästa böcker, olösta frågor, pennor som väntas på att nötas ner och tankar som koncentreras i ord. till ett nytt pass och resor som väntar. till en kopp grönt te med ingefära till ljudet av buena vista social club och bara vara alldeles lycklig medan livet pågår utanför fönstret och inuti en. den sjuttonde mars var livet hjärtslag, fylleslag, puls, kropp, emotioner, knutna nävar, frustration, längtan, svarta nätter och rödrosiga kinder. men det kändes alltid. OBS! ska sparas som minneslapp. känns det fortfarande elin?

angående mina empiriska studier har jag inte så mycket att sammanfatta med för tillfället. eller jo kanske men inget jag skriver. och jag tänker på hur jag hela tiden försökt undvika att skriva om singellivet. om sex. om relationer. sen tänker jag tillbaka på inlägg och inser hur fatalt jag misslyckats och att det hela tiden bor en undermedveten carrie bradshaw i mig när jag bloggar. minns den här perioden. och den här. hehe och för att inte tala om den nyligen outshoutade perioden som lät såhär. och det var väl i och med den sista som saker och ting förändrades till nuvarande tillståndet och jag minns hur jag sa till någon en gång om att det är de ointresserade människorna man vill ha. de som varken är ute efter casual sex eller relationer. de är de mest attraktiva. och jag önskade då att jag skulle hamna där and so i did tillslut. oavsett abstinensbesvär; jag söker ingen lindring. oavsett magpirrslängtan; jag letar inte. kommer det så kommer det. jag har slutat försöka. eller undra. eller analysera. eller vänta. det är kanske därför saker händer (även om fredagen även berodde på välvilliga vänner som tröttnat på min spela-svår-fast-jag-egentligen-vill-hångla-upp-honom-image kring mannen ifråga varje gång vi ses och hjälpte mig på traven.).

för övrigt bjöd fredagen bland annat på en diskussion kring ord för kvinnlig onani. det bästa onaniordet är ju runka, men verkar vara sorgligt förbehållen män istället för att vara ett allmängiltigt uttryck för dylika aktiviteter. jag blev således ombedd att skriva mycket om onani i bloggen och använda ordet runka för att skapa någon slags språklig våg (är det konstigt att man får blogghybris när ens vänner tycker att det är bra sätt att skapa semantisk förändring på?). jag känner mig lite kluven till att skriva så jäkla mycket om onani. dels vill jag inte att jennys undermedvetna åsikter uttryckta i hennes drömmar om bloggen som x-rated ska bekräftas. dels vill jag inte väcka misstankar om huruvida jag skaffat mig ännu ett nytt beroende och förr eller senare hamnar i en freakshowdokumentär på femman där jag springer runt i nordstan och letar efter en toalett att tillfredsställa mig på. jag säger bara såhär istället:
runka är ett bra onaniord. det är dags för oss tjejer att claima det!

så.

jag tänkte att jag skulle skriva något om zanyar adamis farväl till feminismen och kanske även om ronnie sandahl. sen insåg jag att det kommer bli sanslöst långt och jag kommer driva iväg faaar off i mina pretentioner och hamna någonstans där jag tror mig ha tagit ett samlat grepp om 80-talistmännens mansroll och gett kängor till höger och vänster på vägen. jag tror att det blir en artikel istället. eller en essä. jag väntar. jag behöver återigen samla tankar till försvar och jag behöver verkligen göra klart hemtentan som fortfarande är som ett enda stort vaacum och jag måste skriva den där essän och de handlar om mansrollen i ett historiskt perspektiv så jag tänker att de kan komplettera varandra. att jag tillslut kanske landar i en 600-sidorsbok om manlighet i största allmänhet. tills dess får jag hänvisa till empiriska studier och återkomma i ämnet.

de senaste dagarna har jag upptäckt att min kreativa hjärna och min akademiska hjärna börjar trivas ihop. det har de aldrig gjort förr om jag inte tvingat in dem i samma rum, som jag gjorde i början av lingvistiken när jag samtidigt skrev på jätteprojektet. nu har dom hittat fram till varandra utan min hjälp, äntligen. det bästa är att den politiska hjärnan också sällat sig till deras sällskap. tillsammans har de allt som oftast härliga gruppsexorgier. det är då ni ser mig sitta ensam på ett café med pennan i handen och le.

den där achtung-hjärnan verkar dock ha gått på semester totalt. man har en plan som inkluderar två dagar ledigt och man har så jävla mycket grejer att göra att skallen riskerar total härdsmälta. liksom kom igen tjejen, vad faan sitter du här i mjukisbyxor för och slösurfar, sätt igång nurå!
jag kliver upp jättetidigt och det är en bra sak men att hela förmiddagen går åt till att läsa alla delar av tidningen, kolla mail och tusen andra grejer och ligga på sängen och samla tankar är inte helt okej according to tidsplanen och duktighetsjagandet.
och sen en stund på publik och tro mig jag försökte läsa men hjärnan bara hittade en massa andra saker som tog uppmärksamheten ifrån husbonderollen under 1800-talet (konstigt...) och jag försöker skriva lite källkritik och sen slutar det ändå med att jag smsar klara som med slumpens eller ödets lyckliga stjärna befinner sig på järntorget och kommer dit på två röda.
inför kvällens brudmiddag hade diskussionen kring ris åter kommit på tal. jag börjar tycka det är ganska roande. jag menar, här försöker jag verkligen så in i helvete ha åtminstone en åsikt som är utmanande och provocerande och inte är som alla andras. så slutar det ändå med att folk håller med mig och jag får inse bistra fakta; jag är ju pk så det skriker om det.
i vissa kontexter kan jag fortfarande dra till med att uppfattas som provocerande, minns min vurm för manlig amning i en grabbhängssituation till exempel. men på det stora hela är jag dålig på att sticka ut hakan.
den enda åsikt/läggning provocerar i min bekantskapskrets är alltså den som handlar om att jag inte äter ris. enbart i sushi. enbart. och det är konstigt och hur gör du om du vill äta indisk mat och thaimat och ris är ju basmat liksom. alla dessa frågor uppkommer gång på gång.
antingen blir folk jävligt provocerade och tycker jag är barnslig, man ska äta allt (mitt ex får här stå som paradexempel, men okej jag fattar också att det är irriterande att bo med någon i flera år som totalvägrar en billig basvara i köket). eller så blir de helt hobbypsykologiserande och undrar om det inte ligger något barndomstraumatiskt minne gällande ris som gjort att jag blivit sån här. ingen av mina syskon äter ris heller och det är klart att uncle bens med stinas kyckling och pulverbea fortfarande ger mig creepy minnen men nej, jag vet inte. men jag kan tipsa om att jag heller inte gillar chips, mint (speciellt inte i kombination med choklad fy fan) eller strips (fast jag äter det ändå ibland. läs: på fyllan). är inte särskilt förtjust i pasta heller ärligt talat. kolhydrater är överskattat. jag skulle lätt bli atkins-bantare om jag åt kött. men det gör jag ju inte heller.

sen slutade kvällen med david och inte alls några studier. tror att vi har hittat någon balans efter uppbrottsneuroserna nu. säger inte att säkert kommer funka och kanske inte alltid och bäst är det när vi ses med en del mellanrum, men jag tycker om att ha en brorsa att gå loss i fighter totalt med i sann barnslig anda när nu jag och blodsbrorsan skaffat oss en ganska snäll kompisrelation till varandra (bortsett från indie vs hiphop-kriget dvs). ett häng består mest av musiknördande, skitsnack och framförallt dialoger som:
- du det här är pengabrorsan! vad tycker du om det?
- jo det är säkert bra om man är en ulf lundell-runkande singelkille som längtar efter kärlek.
- fy faan elin. vad dryg du är! GÅ HEM!
eller
- alltså fattar du att jag varit nere med lupe fiasco sen i september och du dissade honom och NU fattar du grejen haha!
- JA MEN JAG HAR VARIT NERE MED HIPHOP SEN FYRAN DIN JÄVLA WANKSTA!

jag tror att hemtentan kommer bli det första i världshistorien som jag lämnar in försent och att jag kommer få kass kritik på nästa textreview och att mina olika hjärnor själva får bestämma vem som ska vara on top. just nu ska jag hälla i mig lite mer echinagard, shapa upp mig och ta mina klirrande kassar till hisingen.

så kom och ta mig eller låt bli för sån här är jag och så vill jag förbli (eller: fuck bloggpaus och nakenhetens gränskontroller)

i begynnelsen och begynnelsen är alltså efter uppbrottet och kanske även efter den förvirrade relationen jag trasslade mig in i efteråt (notera: jag ångrar ingenting. det var fint och hade det inte hänt hade jag fortfarande gått runt och undrat om inte jag och denna tjej hade kunnat bli något mer än vänner. nu vet jag att vi är bäst som vänner.) värjde jag mig för mänsklig kontakt. jag värjde mig för sådant som kändes och även sådant som inte kändes för jag är inte en person som lägger energi och tid på saker som inte någonstans känns. i begynnelsen aktade jag mig noga och höll all min distans och det bästa var trånande och människor som jag tyckte om på avstånd och subtilt eller uttalat flirtande med men aldrig så att det blev allvar.

däremellan hade jag min imaginary person (person = boyfriend/girlfriend). min imaginary person var sällskapet ibland när saker var fina men jag var ensam. som när jag satt med mina böcker på ett café och behövde någon att reflektera mina tankar med. diskutera och gestikulera vilt och bolla idéer. min imaginary person sa en massa kloka saker, ifrågasatte mig och pushade mig.
eller när jag lyssnade på stephen marley jättehögt och lagade mat. min imaginary person stod i dörröppningen och log och tänkte att jag var förbannat söt när jag skalade morötter, smådansade och försökte toasta på min vita, svenska engelska samtidigt.
eller när jag satt uppkrupen i sängen häromdagen med tidskrifter och menschoklad i ett par av mina fancy-trosor och ett linne. som en scarlett johansson i inledningsscenen till lost in translation tänkte jag mig själv och jag tänkte på att min imaginary person sitter där bredvid och betraktar mig. jag är helt medveten om att han/hon betraktar mig och just därför blir jag så medveten om varje rörelse, som jag vet att min imaginary person älskar hur jag stryker bort mitt röda hår från ögonen och blåser lite på min lugg och som jag vet att han/hon älskar min koncentrerade min när jag läser en intressant artikel. sen ser jag upp, som om jag vore helt omedveten om att jag blivit betraktad och min imaginary person ler mot mig och säger att jag är fascinerande och vacker innan han/hon kysser mig.
min imaginary person har varit det enda jag behövt ty den personen är enbart en projicering av mitt eget ego och jag har inte tålt att någon kommer in och tufsar till det. bättre att ägna sig åt fyllecasual som ingenting betyder, bättre att låna ut lite av sitt hjärta på distans eftersom allting är lite på lek och framtiden ligger långt därborta, bättre att ha en låtsasvän i ett låtsasuniversum där man har någon som helst likhet med scarlett johansson.

det var i begynnelsen. nu har jag vandrat en bit. och jag börjar tröttna, ställa lite krav. på mig själv och omvärlden. jag menar inte falla som att jag vill falla för någon för gud vad jag räds förhållanden fortfarande, men jag menar att det vore fint att ta en paus och sätta sig ner i alla fall. i begynnelsen var brustet hjärta, förvirring över mig själv och min framtid och långa dagar på ett understimulerande arbete. vad man behöver då är avstånd, men ändå något som hjälper en genom dagarna. något som är framtid eller kanske eller jag vet inte, men på inga sätt intensivt eller farligt i alla fall.
det är fint ett tag, ett långt tag har det varit fint men nu börjar det skava och det är inte lika fint längre. inte när hjärtat börjar ta form som en ganska hel och fungerande mackapär igen, när jobbet lika mycket är ersatt av stimulerande studier och skrivande och dagarna varken är långa eller mörka och man vet vad man ska göra och har en liten plan i huvudet om vart man är på väg. man behöver ingenting att fylla tomrummet med, men man behöver ge någonting mer av sig och få någonting mer tillbaka.

så jag är trött. trött på avstånd, de verkliga och logistiska, såväl som de mentala. trött på sånt som aldrig kommer hända eller tar för lång tid, trött på väntan, trött på längtan. trånande, längtande, bevekande och hopp har aldrig varit min kopp av te, jag är för rationell och jag har för ont om tid numera och trånandet gjorde jag så mycket i mina tonår att det räcker för resten av mitt liv. jag säger inte falla som att jag vill falla för någon för att rusa in i något räds jag fortfarande men jag säger att det är vår nu och det känns i min maggrop som längtar efter att fyllas med lite pirr och jag säger att alla de former av kontakt som dagens moderna teknik tillhandahåller kan räcka en bit. när det finns avstånd och rädslor och behov av att sätta ihop sig själv t.ex.. men förr eller senare kan de inte ersätta ett par ögon över en kopp te eller ett vinglas, långa suktande blickar, att bli betraktad och vara medveten om varje rörelse för att man vet att man blir betraktad och man tycker om det, nervösa kyssar och fosterställning om natten med magpirret och den totala neurosen om vem som ska höra av sig och vart allt ska bära hän.

jag är inte scarlett johansson och jag är inte sockerljuv eller alla gånger fascinerande och jag är dålig på romantik och trånande och allting sånt men jag är en förbannat fin tjej ändå. och jag är trött på min imaginary person och trött på att vara så förbannat rädd om mig själv och jag vill att våren ska dåna in med magpirr så grabba tag i mig nu, för jag är på väg vidare.

stop making me older. start making me new.

jag har ingenting att säga. fel; jag har massor att säga. de senaste sömnlösa rethostenätter har jag skrivit massor. jag har tänkt lägga upp en del här och någonstans i det har jag hejdat mig och tänkt att ens logik och integritet är rätt uppfuckad vid halv två på natten och kommer jag verkligen vilja se detta i text på ett offentligt internet imorgon bitti? svaret är alltid nej. klockan halv två på natten är du en jättetrasslig människa, konstigast i hela världen och ingen förstår din skalle. sen kanske du vaknar, soluppgången färgar himlen röd ovanför taken på villorna mittemot och du sitter hela dagen och är ditt vanliga jag och tänker att du nog inte är trassligare än någon annan och varför måste allting vara så allvarligt jämt?

det finns gränser för hur långt transparensen sträcker sig. jag har mina gränser noga dragna. och det finns mycket jag skulle kunna säga utan att ens komma i närheten av den gränsen, men ingenting skulle egentligen betyda någonting och bränns inte orden när du skriver dem kan du lika gärna låta bli. jag låter bli.

jag samlar tankar till försvar och jag rekommenderar anias blogg. för att hon skriver exakt så ärligt som jag inte kan och för att nakenheten ju, som redan konstaterats, är det nya svarta. all min credd till dem som vågar erkänna sina nojor, rädslor och brister och all min credd till dem som vågar erkänna att deras hjärtan inte är så stencoola och rationella som så många försöker ge sken av. det här med att vara cool gör mig kräkfärdig och känns extremt mycket last year om ni frågar mig.
också rekommenderar jag sanna bergs text i bang nr 1 2007 om medeklassfeminismen. vi måste vara födda under samma stjärna för våra tankar och texter är verkligen parallella. citat: jag sa till exempel en gång att indiepopen var en sjukt medelklassig subkultur, varpå jag fick bitska kommentarer tillbaka om att jag bara ville skylla hela mitt liv på att jag var arbetarklass.
- sanna, du kan ju ärligt inte mena att du bara gillar hiphop för att du är arbetarklass.
och sen är det dubbelavsnitt av greys anatomy ikväll och i söndags började sista säsongen av six feet under (var extremt dryg i receptionen i måndags och orsakade hånskrattattack med ögonglimt hos emma och jenny när jag påpekade att jag minnsann varit nere med six feet under sen avsnitt ett på svt och efter flera år kommer en massa folk dragande med dvd-boxar och börjar tjata om det, liksom hallå). däremellan kan man läsa anna jörgensdotters roman änglarnas syster eller ronny ambjörnssons mansmyter.

jag ägnar mig åt verkligheten som den är med hemlängtan, tvådagarsledigt med skrivande och för mycket kaffe, solsken, brudhäng med öl och biljard samt min essä om manlighetens alla kriser. take care.

busted!

"Snoop Dogg var på väg till sin egen efterfest när han greps av polisen. Stjärnan och en 23-årig väninna fördes till polisstationen – misstänkta för narkotikabrott. – De gripna luktar marijuana. Misstankar hade av olika skäl uppstått redan innan, säger Jens Mårtensson vid Södermalmspolisen."

ja, what can I say? när snoop himself bjuckar på en spliff är väl inte jag den som är den.

besvärjelser (eller: det finns fler muffins än dildos här i världen)

klockan halv tre på morgonen och det är i samma stund som indierna i lägenheten nedanför börjar leva rövare som de alltid gör den här tiden på dygnet de här dagarna i veckan som min hals totalt kukar ur, kastar in handduken och säger näru elin, nu har du skjutit upp den här infektionen lite för länge och ägnat för mycket tid åt träning och spring till bussen i nytvättat hår också vet jag att den årliga halsflussen är på väg. den kombineras illa med dåligt humör, demoner och andra issues, I must say.

för det första; jenny drömmer alltså en dröm där vi har after work och det är en tolvåring med oss som säger till henne att jag har läst en bra blogg, det är nåt med saker under huden varpå jenny svarar men den får ju inte du läsa! den är ju barnförbjuden! och sen säger hon till mig att den där tolvåringen som sitter därborta brukar läsa din blogg och jag säger men den är ju inte för tolvåringar som han!
det är fint när bloggen börjar jobba sig in i folks undermedvetna till den grad att den hamnar i deras drömmar och framförallt att den alltså uppfattas som barnförbjuden. vilket naturligtvis sätter lite press på mig och jag skulle så gärna vilja citera hela mitt samtal med linda om dildos och one night stands under after worken som faktiskt fanns i verkligheten och inte bara i jennys dröm (den nionde mars tvåtusensju var för övrigt datumet då elin drack lakritsshots på avenyn. hejdå principer och identitet.) men jag nöjer mig med det förvirrade samtalet på väg därifrån hem till kings på andra lång med jenny där dildossnacket fortgår samtidigt som vi ser att ännu en muffins m.m. ska öppna i haga och samtalet samtidigt leds in på hur evas paley m.fl. tar över stan med fikamonopol inom kort.
- men det finns väl hur många som helst!
- njaa, en fem sex finns det väl
- nej men det måste finnas flera!
- nä jag vet inte. fler än så finns det nog inte.
- va?! det måste ju finnas fler än fem eller sex sorters dildos här i världen?!
- pratar du om dildos?! jag snackade om muffinsställen i göteborg
(nota bene; jag är fortfarande lite full och tycker detta samtal är hysteriskt roligt. jag vet inte hur roligt det är i skriven form i nyktert tillstånd bakom en datorskärm. jag reserverar mig således för att dialogen egentligen inte är så skoj och skyll inte på mig om ni inte skrattar, det var inte ni som var där med lakritsshots i magen och fnittrade så det ekade mellan kullerstenarna.)

och sen kings och ett hejdå till sofia som lämnar stan för några månader. heja sötnos, nu kanaliserar du all din kreativitet precis som jag lovade dig att jag skulle göra och ta fantastiska foton och gör oerhörda intryck och uttryck och var ditt underbara jag i alla lägen så kanske vi möts upp i berlin eller på järntorget en dag när körsbärsträden blommar och solen steker, med bandare och sexpack och en fet, fantastisk sommar framför oss och mängder av utekvällar av kalibern fotot ovan.

och det är när jag skriver detta som jag måste placera mig själv någonstans i sammanhanget. som i tretton arbetsdagar kvar för nästa vecka är det semesterdagar igen och jag ska bara sitta i en röra av vetenskapliga/roliga böcker, papper och tankar på hagabion/publik och sen är det två veckor kvar till långledigheten och sen då? ja sen då? sen en skum april månad då jag bara sätter ner en fot och en resväska i göteborg då och då och lite blommande körsbärsträd däremellan, en lång sommar av non stop arbete medan de andra kidsen åker på festival eller resor och jag är bitter på ett svettigt kontor en våning under solljuset och sen då? ja sen då? ena foten i framtiden, andra kvar här där jag är just nu. på A svarar jag magkänslan och på B svarar jag rädslan men däremellan är rastlösheten och längtan. fan. jag hatar vuxenlivet.

och jag tänker på besvärjelserna, tydandet av tecknen. att det kanske är dem jag måste ta till även nu. det tonåriga jaget som lyssnar till tecken och räknar ett två tre för att försöka förstå världen som i att en dag när jag ser klockan på datorn slå 7:47 blir en bra dag och om bussen kommer innan jag hunnit räkna till femtio kommer det något efterlängtat att dimpa ner snart. som om man kan styra slumpen och som om tecknen finns utplacerade för att jag ska veta vilken väg jag ska gå. och hur kommer det sig att man alltid tyder bara de bra tecknen och aldrig de dåliga? idag hade jag och kollegan ett långt deeptalk om relationer, av vänskap och kärlek, och hur man fastnar i de dåliga och hur farligt det är för en själv att fortsätta knarka dem och hur svårt det är att sluta. och jag säger men det går ju inte att släppa och i samma sekund dånar radion ut these boots are made for walking. här har du din themesong flinar kollegan, dansar och tillsammans väser vi and one of these days these boots are gonna walk all over you. ja visst är det ett tecken, men halv tre på morgonen med halsen full av streptococker och en fördjävlig helg av framtidsfladdrande fågelhjärte-knas framför mig; hur ska jag kunna lyssna till det nu?

jag ska bevara elden om jag kan ta mig dit

läser både här och här om avundsjukan och medelklassperspektivet och hjärnan vevas igång i ömsom irritationen över de där som säger att de inte har pengar när de har feta fonder att sälja eller sparkonton att palla av och ömsom alla barndomsminnen.

jo jag minns hur åttaåringen försökte få förklarat för sig varför vi i år igen skulle ta den gamla husvagnen från 70-talet till höga kusten när de andra barnen åkte till cypern och kreta.
jag minns hur avundsjukan kittades fast någonstans i äcklet när högstadievännen shoppade kläder för tiotusen kronor på pappas kredit i stans dyraste affär (den enda med filippa kååå-kläder) och jag gick hem och tiggde en hundring extra av månadspengen för att kanske köpa något på H&M.
jag minns mormor och morfar över taxeringskalendern, hökande över medel- och överklassens inkomster under året. upplysande mig om mina vänners föräldrars inkomst, uträknande hur många hundratusen det skiljde sig mellan mina föräldrars och deras.
jag minns att be om hela barnbidraget eller studiebidraget för det fick ju alla andra, liksom jag är fjorton och får bara fyrahundra spänn i månaden hallå?! och hur det skavde i magen för man visste att man inte borde och skammen men man ville ju ha det alla andra hade och inte vara så ful och efterbliven som man var i vilket fall, men alldeles speciellt för att man var så fattig och aldrig ville säga vad ens föräldrar jobbade med när klasskompisarna kom dragande med sina duktiga läkarföräldrar. och samtidigt vara så in i helvetes arg för mamma, sluta vara sjuk och deprimerad hela tiden och skaffa dig ett vanligt jobb som dom andra mammorna och pappa, varför läste inte du mer än två år på gymnasiet varför gick du inte i högskola och blev civilingenjör eller datatekniker eller läkare som dom andra papporna istället för att slita för skitlöner hos företagare.

mest av allt minns jag ett barns och en tonårings frusterade längtan efter att sätta saker i ett sammanhang. att passa in på sitt eget sätt och försöka förstå. elvaåringens anteckning i dagboken: jag blir så arg när mamma och pappa säger att vi inte har råd med dator eller video. jag fortsätter tjata och dom blir bara ledsna. alla andra har redan modem med internet och jag kan inte ens spela in ett bra program på tv för vi är dom enda som fortfarande inte ens har en video!! fast jag vet att det inte är deras fel, det är kostymgubbar som bestämmer allting och det är dom jag borde vara arg på för dom har bestämt att världen ska se ut såhär och att vi ska vara dom enda på hela byn som inte kan kolla på film eller spela in ett bra program på tv.
några år senare gick samma elvaåring med i ung vänster och började slåss mot kostymgubbarna och ännu några år senare gick hon ur och började på universitetet och befann sig där elvaåringen var igen. mitt ibland medelklassen, synande sina egna H&M-sömmar kritiskt och förbannade sig själv och sitt ursprung för att hon aldrig kunde göra någonting de sista två veckorna på månaden och aldrig kunde följa med vänner på deras weekendresor.

elvaåringen finns alltid kvar. vacklande mellan ilskan över världen och sitt eget ursprung. skammen, ilskan, uppgivenheten och det största tacket till två föräldrar som med rödsprängda ögon ändå orkade ta diskussionen med elvaåringen om varför de inte hade video när de själva undrade om telia skulle gå med på att skjuta på räkningen en månad till innan de stängde av telefonen. två föräldrar som lånat ut icke-existerande pengar när jag ringt hem och inte haft råd med toalettpapper och två föräldrar som sparade i ett år för att vi skulle kunna resa någonstans ihop. jag skriver nätterna igenom och jag låter och jag syns och jag hörs och jag vässar mina armbågar och reser mig efter mina fall och det är allt för er skull, för vår skull, för att vi finns och jag är stolt över oss och arvet av snabbmakaroner i ryggraden.

the trick is to keep breathing

det var någonting med den tvådagarsbakfyllan med kombinerad förkylning (den ligger där. jag trycker bort den med överdoser av echinagard. den ligger kvar. bara väntar) som gjorde att jag bara sov ut all stress. jag gjorde små försök till att se bakfyllefilm men efter femton minuter föll jag in i dvala framför teven (elin, ditt pretto-as, hyr man en film med beskrivningen ett starkt drama om tre gripande kvinnoöden som bakfyllefilm får man skylla sig själv om man somnar) och jag gjorde små försök till att tvätta. annars bara sov jag. framåt söndag eftermiddag väckte solen mig och det var energi inifrån och ut. våreufori, kalla det vad ni vill. jag lyssnade på razzys I hate hate på repeat och storstädade. söndagarna är så heliga. bara gå runt och må smågött med mig själv. paren har sina söndagsmys. jag har mitt eget. på kvällen unnade jag mig en timme jungle fever-dans, trots onda knän och förkylda leder. jag kan bara säga eufori, katharsis och lycka men de orden har jag ju använt förr i dans-sammanhang. det är någonting med att skaka allt man har i en samlad energi av tjugofemtalet personer till en dancehallbas som inte kan liknas vid något annat. det gör ont och det är lyckligt och det är alla känslor på en gång.
fuck fransyskan, hon är nog rätt tråkig i längden och om inte annat kommer hon få KOL och cancer och allt annat trist man får av kedjerökning hur nice det än är att röka. jag är numera en dancehallqueen, en snyggt mullig negress med tightaste, snyggaste röven i ett par hotpants. något säger mig att jag kommer att få jobba lite hårdare på att uppfylla den idealkvinnedrömmen.

så vaknar jag måndag morgon ur en metadröm där klockan ringer och jag ligger bredvid en naken, vacker man (jo, det var han med tidsmaskinen) som säger baby, du behöver inte gå på jobbet idag. jag har redan sjukanmält dig så vi kan stanna i sängen hela dagen. men klockan ringde på riktigt och inte fan låg det någon vacker man bredvid mig och inte fan fanns det någon anledning att sjukanmäla sig men någonting hade hänt. andningen tyngre, djupare. en ren pigghet i kroppen. jag steg upp utan att snooza en halvtimme. öppnade upp persiennerna för en soluppgång utanför fönstret. jag säger bara ljuset; det är tillbaka nu! som jag längtat. åt gröt, duschade och hann vara på jobbet långt innan arbetsdagen började med mina mått mätt. innan det var dags att sätta igång dagen hade jag redan skickat två viktiga mail och druckit upp mitt kaffe.

mars månad kommer bli kaotisk. galen. det borde finnas någon som varnar kidsen för prestationer. hur lätt det är att börja knarka dem och hur förbannat svårt det är att sluta.
någon som pekar på diagram och delar ut varningsbroschyrer, visar kackiga filmer med amatörskådespelare om vad som händer om du börjar knarka prestationer. vad händer i kroppen - ja man mår bra först av adrenalinet och allt det är som stressen pumpar ut och shit vad bra man mår när folk blir imponerade av allt man lyckas åstadkomma och alla goda omdömen och betyg man får. i början av knarkfasen är det alltid fantastiskt. och sen på med en overhead på en magsårsmage eller söndergnisslade tänder eller en berättelse ur verkliga livet från nån som varit utbränd i tio år. jojo ungdomar, såhär går det. nej just det, I forgot. det är i skolan kidsen lär sig knarka prestationerna. och har du en gång fallit dit är det svårt att sluta och på onsdag får jag textomdömen och sen har jag en inlämning till och sen är det hemtenta och en inlämning om mansrollens konstruktion i det moderna samhället. också det där heltidsjobbet då.

jag försöker mest hitta vattenhål. som måndagsfikan, sista på två månader med sofia närvarande. sex and the city-snacket rörde fredagen och konstaterandet att det blev den där crazy fyllekvällen med post-ifyllande-av-minnesluckor som vi planerade. jag vägrar skära bort samvaro och lyckotid. det är så jag kommer ihåg hur man djupandas. och om inte annat är det en månad kvar tills jag befinner mig i en fjällstuga, liggande i en våningssäng i ett svettigt underställ med bonnigaste vårvinterbrännan på näsan förskjunken i en minst tio år gammal kalle anka-pocket med en iskall norrlands guld i ena näven. långt ifrån bredband, tv och asfalt. så tar jag mig igenom och jag tar ett djupt andetag till.

i väntan på att vardagen ska slås sönder

när jag vaknade fredag morgon var jag kvar i science of sleep från föregående kväll. borstade mina tänder, såg min spegelbild och sa till mig själv nej. det här är inte jag med mörka ringar under ögonen och blekgrå vinterhy. det är inte jag som borstar mina tänder i en liten etta i ett bostadsområde i en medelstor stad, på väg till ett jobb som jag har för att jag måste ha ett jobb. egentligen är jag en skitsmal och vacker fransyska som kedjeröker sexigt inne i min våning i paris, som aldrig får mörka ringar under ögonen annat än av kreativa, sömnlösa nätter och som alltid är karismatisk och uttrycksfull. jag gör fantastiska små lekfulla saker av min kreativitet och det finns en vacker man som älskar mig, som ger mig små tidsmaskiner i present och som jag skapar små kreativa, lekfulla bubblor med. egentligen är jag hon och hon är jag.

i fantasin går det att överleva. jag är en av alla dem som också idag står på spårvagnen och trängs med mörka ringar under ögonen och en uppgift stämplad i pannan. det är sällan samma uppgift som finns ristad under huden, men vi bär våra uppgifter och vi tar oss dit. dag efter dag med sömndrucken tystnad, slött ögnande en gratistidning innan spårvagnen kräks ut en massa av kött och vi tar oss an uppgiften. vi bara gör det.
det är sorgligt och hjärtevärmande på en och samma gång. de där uppe talar om fusk och sjukskrivningar som inte är sjukskrivningar och ett folk i lättja som myglar till sig bidrag för att slippa undan sina vattenstämplade uppgifter. jag säger bara hallå samhällseliten; ställ er på en tunnelbana eller spårvagn i morgonens rusningstrafik. alla vi som ändå gör det. går dit. det är liksom 2007 nu och det moderna samhället börjar få några åldersrynkor och fortfarande har vi inte drabbats av någon masspsykos. gjort tvärtom, struntat i reglerna. fortfarande har inte ett helt folk ringt in och sjukskrivit sig från sina uppgiftsarbeten under en och samma dag med hänvisning till att jag kan inte komma idag. jag är en vacker fransyska som gör kreativa saker i paris. eller vad man nu än drömmer om. istället går vi till våra arbeten, vi gör vad vi ska, vi pratar lite om melodifestivalen eller fredagsmyset eller lantstället på fikarasten. sen åker vi till hemköp, tar vårt GI-bröd från hyllan och ställer oss i kön. väntar på vår tur. och kassörskan undrar var det bra så? och jag svarar ja, för vad skulle jag svara? nej, det måste blivit något fel för egentligen skulle jag köpa en crossiant till mitt för starka, svarta kaffe som jag ska äta till frukost tillsammans med min vackra, kreativa man imorgon bitti efter att vi älskat (ja just uttrycket älska. förf. anm.) hela natten. nej, det gör jag ju inte. det var ju bra så och det är så vi alltid svarat.

sen kommer jag hem och läser en hel tidning om ungas ekonomi och sparande och framtidstänk (1. läs inte fristående kurser för då blir du arbetslös och olycklig 2. ha alltid en backup på minst tiotusen på ditt konto 3. läs ett program direkt efter gymnasiet och börja pensionsspara senast vid 25 års ålder) och jag har gjort allting fel och mitt saldo gråter denna månad och allting blir bara fel och jag är ingen vacker fransyska i paris utan fattig ung, brud i göteborg med sämsta förutsättningarna inför framtiden.

men man tejpar över fågelhjärtat, som man alltid gör, med klänning, smink och en flaska vitt. natten är katharsis, galenskap och lovebombing och någonstans mellan det att jag inomhusröker på en förfest, kramas och dricker starksprit och det att jag vaknar upp i en lägenhet på andra sidan stan med dundrande bakfylla är jag lite fransyska, lite vacker eller åtminstone är det lättare att leka det just då. i väntan på att vardagen ska slås sönder och den vackre mannen ska stå utanför min dörr med sin hemmagjorda tidsmaskin; man tar de skorpsmulor man kan få och de mättar.