wienerlängd till frukost (eller: vad är väl en kväll på spy bar?)

jag sa upp mig för att fånga lite sol eller tog någon dags ledig, struntade i fröken duktigs styvmodersgnabbande om postit-lappar och spara pengar och allt man fått lära sig under en fattig, duktig barndom. en askunge av sömnlösa nätter, frustrerande arbete, en bakgrund av studentfattigdom och potatisbullar, understimulans, hjärtesorg och svartsjuka orkar inte vänta på att fén och de där jävla mössen kommer. en askunge av 2000-talet bjuder in sig själv på balen, knyter sina boxarkängor i glas och sätter sig själv på ett tåg till stockholm för en fyradagars charterresa för själen.

fyra dagar av intryck, endorfiner och lyckohormoner under huden. var börjar jag? i den underbara lägenheten på söder, hos herr k., där jag känner mig så hemma. solskenet - nästan vår i luften - över söder och långa fikasessioner om singelliv, relationer och frisyrer. att dricka latte, denna vedervärdiga blaskdryck av svensk medelklasslagomhet, inte för att det är gott utan just vedervärdigt och bara för att det är något annat. lite dyrare, lite finare. det svarta kaffet är vardagens sätt att överleva, trots att det river i magen, latten är bara mjuk findryck. shopping på judiths, fröken duktig gnabbar på om pengar, askungen säger shut the fuck up bitch, plockar på sig tio plagg och låter herr k. vara det fantastiska konstruktiva smakråd som leder till den där toppen som är alldeles för dyr och alldeles nödvändig.
kväll hos herr k. jag måste distansera mig från mig själv och skratta där jag sitter med mitt ekologiska rödvin med mina designkläder i en bostadsrätt på söder, lyssnar på erykah badu och diskuterar transsexualitet. pierre bordieu skrattar med mig, säger mon dieu tjejen, du är ju så upcoming intellektuell medelklass så det skriker om det. sen kommer fröken r. (på egen begäran med prefixet fröken) och skrattar med mig, hennes underbara skratt som jag saknar i götet numera. sen dricker vi koskenkorva med apelsinjuice och pratar one night stands och dildos, vad säger du nudå pierre? mojitos på sjögräs och indiedans på debaser medis, vi skriker och dansar och sen gör jag världens största vurpa i trappan till medborgarhuset och i min fylle-egocentrering skriker jag ut över medborgarplatsen att det gjorde inte ont, det är okej för det är alldeles självklart att hela stockholm är intresserad av om jag slagit mig.
vakna upp till solskenet - återigen solsken och eftermiddag med sweet m. en förfest vid st eriksplan. nya människor, några jag inte sett på flera år, intryck, skratt och för mycket vin. jag minns ingenting av tunnelbaneresan mer än att det var folk jag ville prata med överallt och jag skrattade, hela tiden skrattade. stureplan - men gud stureplan säger fröken duktig men ja självklart stureplan säger askungen och dansar sig svettig på det trånga hiphopdansgolvet inne på spy bar. tolvslaget går och inga pumpor syns till och askungen hamnar på ett hotellrum vid odenplan - hallå hotellrum?! fröken duktig slår bakut. man kan under inga omständigheter ta emot en gratis hotellnatt, var är arbetarstoltheten och i-landssamvetet? askungen säger fuck that shit och vaknar upp med den där sortens lugn i kroppen som bara någon annans beröring kan ge, äter hotellfrukost och helt självklart tar askungen av wienerlängden som mamma lärt en att bor man på hotell och får gratis frukost så är wienerbröd ett måste. det är lyxen. eftermiddag på kulturhuset, läsa DN och lyssna på salem el fakir och vara sådär skönt trött och bakfull i hela kroppen.

på tåget hem till vardagen ringer arbetarmorsan. jag måste berätta om stureplan och hotellnatt och för dyra kläder och latte. hon säger exakt det som jag förväntar mig att hon ska säga; är du brats nu? (ja i pluralform. förf. anm.) såg du nåra kändisar? fanns det wienerbröd till frukost?
askungen av 2000-talet förväntar sig inga magiska feér och väntar inte på att några jävla möss ska komma och pimpa henne. hon kommer hem och ser ett kontoutdrag motsvarande sudans BNP, skrattar åt alltihop, säger I so fucking deserved this och det spelar ingen roll hur glasskorna skaver, det är dem det är fel på i så fall, inte mina fötter och lite skavsår kan man leva med ibland.
idag dricker jag svart kaffe som river i magen, frustrerar över jobbet, samlar mina postitlappar igen. men jag gör det med ett leende som bara askungen efter en helg av mentala och fysiska lyckopiller kan ha.