15 februari 2007

en playlist säger mer än tusen ord

hur suddig den än må vara går det väl ändå att urtolka ett visst raptema och elin + arg rap - vi vet alla vad det betyder.

fast sen tänker jag att det är bedrägligt att säga någonting genom låtcitat eller låthänvisningar (även i uppenbara fall som överst på listan;nas - life´s a bitch) och jag måste verkligen sluta med det. när var det egentligen en bra ide´?

mardrömshistorien är fortfarande den som k. berättade när jag var i stockholm. den där han satt ensam hemma och tänkte på sin senaste fling och skickar ett sms till flingen med texten jag vill ha din ryggrad här. varken mer eller mindre. så jävla klockrent. säger varken för mycket eller för lite, bara ett fint konstaterande; jag skulle önska att du var här just nu. jag hade dött av lycka av ett sådant sms (att det enklaste sättet att få mig hooked är att använda sig av kentcitat är ju också en betydande faktor). efter en stund piper det till i hans mobil med svaret åh kräm, ja det är ju en bra låt! själv sitter jag och dricker öl. ha det så bra! mer ditchad än så kan man nog inte känna sig.

fast sen insåg jag att jag själv har en liknande story, utspelad på gymnasiet (när annars?) när jag var lite crusched i en kille och vi hängde lite och vi bestämde att vi skulle göra blandband till varandra. han ville ha ett av mig för att jag skulle övertyga honom om varför pop var något att lyssna på. jag hade precis legat på en strand i torrevieja och sträckläst nick hornbys high fidelity och var redan helt såld på att ragga/visa känslor genom låtar. följdaktligen tänkte jag att yes, det här är chansen att säga allt jag vill säga honom. jag antar att jag tog de lagom uppenbara låtarna med smiths, b& s, field mice, hefner (haha, här minns jag plötsligt att på mitt första blandband till d. hade jag med en hefnerlåt om att sex is so overrated. eftersom han var lika high fidelity-skolad som jag var detta naturligtvis en totalmiss.). så kom jag till kentlåten. den viktigaste. och jag valde Istället för ljud från verkligen-skivan för den låten sa exakt det jag ville. fyll min mun med din alldeles för kalla tunga (alltså: jag vet att du inte gillar mig lika mycket som jag gillar dig men vafan, vi kan väl hångla lite i alla fall), fyll min tid med någonting (alltså: jag och du är rastlösa och deppiga småstadsbarn i en kontext av bönder och idioter, kan vi inte göra vår tillvaro meningsfull ihop, oavsett vad det blir av det här?) och ett av jocke bergs bästa och mest sanna någonsin skrivna; jag granskar till och med mig själv genom dina ögon och jag hatar det så. (alltså: du har mig så hooked att jag ser mig själv genom dina ögon när vi ses och jag har kasst självförtroende så jag ser en massa fel och jag vill inte känna så men jag kan inte låta bli).

anyway, jag gav honom bandet och han var inte klar med sitt. några dagar senare träffas vi igen och han säger om mitt band att jo men vissa låtar var ju bra, men den där kentlåten var ju sjukt jävla lam. hur kan du lyssna på sånt? doh! sen ger han mig ett band innehållande rage against the machine, nationalteatern, raised fist och liknande. wtf, här lade jag ut hela mitt känsloliv i 20 smäckra poplåtar med jocke bergs ylande som grädden på moset och vad fick jag tillbaka? ett jävla kommunistblandband!
man ska se varningssignaler när de kommer men jag var sjutton år goddamnit (däremot inte sagt att jag gör det nu i och för sig) så efter några veckor fyllde han följdaktligen min mun med sin alldeles för kalla tunga (ironiskt nog framför filmatiseringen av high fidelity, jag kan inte låta bli att fundera på om det gick upp nåt ljus för honom angående blandbandsmakeri. förmodligen inte). sen insåg han att jag hade djupare känslor än han hade för mig och i samma veva blev hans polare handlöst förälskad i mig och allt utvecklades till ett triangeldrama i ung vänsters klubblokaler som slutade med gråtnätter och ett jag hatar män forever från min sida.

så kan det gå och nu är jag tjugotre och har troligen inte lärt mig någonting av den händelsen men när jag lyssnat på the game - wouldnt get far (kanye west you did it again, you genious som jay-z skulle ha sagt och ja den är sjukt sexistisk men sen när blev min skakande röv pk anyway?) tillräckligt många gånger drar jag ner till publik och sitter i fönstret och skriver som en maniker med hjälp av svart kaffe, rapé och dub i stereon hela eftermiddagen och tänker att jag måste hitta en rik och avlägsen släkting alternativt en sugardaddy/sugarmama så jag kan ägna hela dagarna åt just detta och sen kommer m. och gör mig sällskap och påminner mig om att från och med första april har jag två månader av exakt det livet. fatta.

5 kommentarer:

D sa...

En korrigering. Hefner låten fanns inte med på det första blandbandet du gjorde, den kom först efter ca ett halvårs förhållande på blandbandet T-shirt Weather/Vår 03. Vilket om man ska tolka tidigare nämnda låtrad, kan ses som aningen värre :)

Anonym sa...

hahaha åh nej ännu värre.

* * * sa...

Dub?! Det borde GARANTERAT vara mer DUB i din blogg.

lebben på webben sa...

känslor via låtar är så 16. ändå funkar det fortfarande. förstår inte ekvationen.

carim sa...

alltså jag avskyr när jag lagt ner tusen timmar på att spela in perfekta bandet med precis allt jag vill säga i lagom subtila hintar och så fattar personen ingenting. är det så att blandbandskonsten är en utdöende form för att säga jag har en crush på dig?