8 februari 2007

youre gonna touch the sky babygirl!

jag kom hem från stockholm och livet var förbannat mycket vardag igen. jobbet hade aldrig varit mer frusterande och jag sa till mamma det där om att livet borde ju vara skratt och dans och sprit och sex hela tiden. hon sa något om balans i tillvaron. det tråkiga måste finnas för att man ska kunna se det roliga. jag är ett tjurigt barn som stampar med foten och säger men jag vill ha kul jämt.
men sen vänjer man sig vid vardagen och tro mig vänner, vardagen är fantastisk den också. det är farligt att känna såhär. när man är nere finns det ett upp att kämpa mot, vad ska jag kämpa för nu? nu kan jag bara falla. det fanns en trygghet i att sova tre timmar per natt, aldrig se dagsljus, svartsjukegråta, ångestattacka, oroa sig och inte ha en aning om ens framtid var arbetslöshet hemma hos mamma och pappa eller inte. november var sweet för det enda jag visste var att det bara kunde bli bättre. och det blev det ju.

ljuset, riktigt solljus, sipprar in mellan persiennerna på jobbet och när jag kommer hem har solen ännu inte hunnit gå ner. jag snittar sex timmars sömn om natten utan hjälp från örtknarkte eller annat lugnande. jag tjänar mina pengar, snackar skit med e. och är så förbannat serviceminded så man undrar var mitt leende egentligen slutar och i tankarna ligger hela tiden projektet och planeringen och vetskapen om unnesten att ha kommit in på en kurs och ha något som hjälper mig att sortera all text som far omkring (men hur länge kan man egentligen låta bli att skriva ett enda ord med hänvisning till att man samlar kraft och kreativitet? jag har använt ursäkten i några veckor nu, den börjar kännas lite gammal).
samma dag som jag får grav abstinens efter dans och förbannar att jag lät knäna och ekonomin styra valet att inte ta några danskurser denna termin ringer de till mig och m. och säger att vi kommit in på grundkursen i afrikansk dans och precis när man gett upp hoppet om att publik någonsin skulle öppna igen gör de det och en fika där med s. och m. blir ett glas rött och de säger att rödvin är bra för hjärtat men de där tjejerna, mina vapendragare i singelalliansen, är ännu bättre och vi skålar för våra triumfer och resdrömmar och när vi går längs med andra lång snöar det lätt och jag och s. fnissar ihjäl oss åt en halväten banan utanför en strippklubb och allting är bara enkelt och fint. sen ringer j. och fräser att jag skickar helt sjuka sms för att hon inte kan tyda mina förkortningar och vi bestämmer alkohol och häng i helgen. mitt i allt en massa credd och snälla ord och kanske någonting som får mig att rodna. varje dag en bekräftelse på att jag är en människa som folk tycker om och vill umgås med, bara en sån sak.
och också - och kanske mest av allt - att rensa inkorgen på jobbmailen, hitta mail från i somras mellan dig och mig i en tid som fortfarande var ett före och långt innan jag grät och sa det går ju inte längre mot en bakgrund av hällregn och en ulf lundell-konsert på trädgårn. och inte känna den där taggen, inga men tänk om, inget letting go för det har jag redan gjort nu. lite skön saknad efter en tid som var vår, med vetskapen om att den inte kan komma tillbaka men det är bra som det är nu med. att vara själv och tycka att det är skönt med sitt eget sällskap för att rensa skallen och slutligen kasta den extra kudden och täcket in i en garderob i väntan på att någon någon gång kommer att sova i dem, om för en natt eller ett tag eller en halv evighet igen. att slutligen inte längre kura ihop sig på ena sidan av det som en gång var vår gemensamma 120-säng av gammal vana utan låta den där ytan på vänster sida om mig vara något annat än tomhet, bara mer plats att breda ut mig själv på.

det är nu jag skulle må bra av lite orostankar om framtid och pengar och hjärta. det vore mer likt mig. men fuck it, jag mår ju bara bra och jag har ingen aning om hur den här leende hippiejäveln med kanye som ropar youre gonna touch the sky babygirl! i lurarna ska kunna sluta med det.

1 kommentar:

anna sa...

i know! man snor ju från de bästa. =)