könstillhörigheten

under slutet av 1800-talet fanns en utbredd uppfattning om kvinnans underordnade roll jämtemot mannen baserat på kvinnans komplicerade biologi. kvinnans könsorgan var så komplicerat och tog så mycket energi från kvinnan att det inte fanns energi till intellektuellt tänkande hos kvinnan, till skillnad från hos mannen. att kvinnan sedan var den som födde barn satte ännu mer käppar i hjulet för kvinnans förmåga att tänka och producera konstverk, teorier, litteratur etc. den energi och smärta som det krävdes för att föda ett liv till jorden var likställt med den energi och smärta det krävdes för att föda fram nya teorier eller banbrytande kultur. men ingen människa var kapabel till båda delarna och eftersom det var kvinnans roll att föda barn var hon inkapabel till det andra.

om man håller i åtanke att jag senaste veckan ägnat lediga stunder åt att läsa och analysera sådana resonemang och dessutom vet med sig att jag är socialkonstruktivismens största fan, som förnekar alla former av biologistiska hänvisningar och helst inte definierar kön överhuvudtaget, att jag tycker illa om att behöva definiera mig själv som en kvinna med de attribut de innebär och har ett tämligen ointresserat förhållande till det egna könet, könsorganet och kroppen utifrån definitionen kvinna-fitta-kvinnokropp. då är det inte konstigt att jag missade alla tecken under veckan. för att jag tycker så illa om att det skulle kunna vara något med hormoner som påverkar mig, när det aldrig talas om hur hormoner påverkar män (mer än i upphöjande/undskyllande termer om testosteronstinn dvs viril dvs riktig man dvs ursäkt till sexuella trakasserier etc). för att jag inte vill tänka på att jag har en kropp som ställer till läget för mig en gång i månaden enbart baserat på mitt kön.

således går jag hela veckan runt i ett konstant tillstånd av lika delar gråtmild/störtkåt/kärlekskrank/skitförbannad/sötsugen utan att fatta varför. istället slår den inre analytikern igång stora trumman om att aldrig komma över hjärtesorg, falla ner i ångesträsket, inte orka jobba mer, GI-bantning för att stävja mitt oh so enorma sockerberoende. inte förrän på torsdagkvällen när mamma ringer och jag skäller ut henne efter varje försynt fråga hon ställer och återgår till stadiet obstinat fjortonåring som dumförklarar henne så fort hon öppnar munnen börjar jag fatta vad det handlar om. (när hon ringde för en stund sen förfasades vi ihop över att det fanns en tid då jag betedde mig så hela tiden, vad hon än så och att vi då dessutom levde under samma tak och möjligheten för mamma att lägga på luren med hänvisning till mitt dåliga humör och att jag skulle ringa upp när jag var lite gladare fanns inte. hur orkade någon av oss?).

fredag morgon vaknar jag alltså upp med kramper i magen. och jag tänker att okej, jag har den här kroppen och den här biologin och jag kan lägga massor med energi på att vara förbannad över dåliga smärtstillande läkemedel som inte är anpassade för kvinnokroppen eftersom all medicinsk forskning utgår från mannen, på att jag måste lägga ut pengar på mensskydd trots att jag inte valt detta tillstånd och andra ojämställda faktorer. istället kan man se det som en fin chans att för en gångs skull kunna utnyttja biologin och hänvisa till ens kroppsliga tillstånd när man stämplar ut två timmar tidigare från jobbet, sover bort en hel fredageftermiddag och ägnar resten av kvällen åt att tillfredsställa en stor del av ens guilty pleasures i form av godis, vin, mat och häng istället för träning och hemtenta. sorry duktiga livet, men jag har mens just nu och det är ett undantagstillstånd liksom. kvällen bjuder istället på långa samtal med fröknarna h. och v. om alltifrån vuxenhet och svensk drogpolitik till bajs och djursex och det är väl när alla tre sitter dubbelvikta med tårar i ögonen relaterat till det sistnämnda ämnet som jag tänker att det är gött att ha den här kvinnokroppen i alla fall. att vara tjej.

men då är det å andra sidan flera timmar kvar innan jag ska vakna upp i sängen med smärtorna från helvetet som inte ens en iprendosering a la tablettmissbrukare på något sätt stävjar och som leder till en sömnlös natt och morgon av kräkningar, smärt-yrande om jobbet och försvunna journaler samt svimning på väg tillbaka till sängen efter ännu en omgång hulkande. någonstans mitt i åberopar jag sterilisering som ett fullgott alternativ till detta och när jag ringer till sjukvårdsupplysningen på morgonkvisten för att jag faktiskt tror att jag ska dö av smärta och inte ens vågar hämta vatten ifall jag svimmar igen föreslår de p-piller, ännu mer hormoner som fuckar upp en och som jag slutade med när jag mådde kasst av dem, som ett alternativ för mindre smärtsamma menstruationer. och jag är feministaggro like it´s 99 igen och tänker att menssmärtorna botas bäst under dagen med hjälp av betty friedan, simone de beauvoir och lite banbrytande genushemtenta.