14 januari 2007

hur många kanellängder går det på en revolution?

efter en natt av yvonne hirdmans genus- om det stabilas förändeliga former och tusen tankar i skallen vaknar jag upp till det här på hallmattan och ingenting har förändrats. vi är kvar på 1800-talet people. man drar lite, lite i strukturernas sega tuggummi och ser någon ljuspunkt med insikter och diskursförändringar. sen är det alltid nån jävel som kommer med sina forskningsrön eller åsikter eller omläggningar i politiken och man studsar likt förbannat tillbaka.
jag tänker på mig som saknar både biologisk klocka och hushållsskills och inte förstår bebisar överhuvudtaget men är aggro och tävlingsinriktad som få. som inte har en hjärna som kan bestämma sig för om den ska tända på manliga eller kvinnliga dofter. på lillebror som är blyg, tystlåten, aldrig vågar hävda sig och vars högsta karriärdröm är att bli förskollärare och få ta hand om små barn hela dagarna. jag tänker på att efter snart tvåhundra år av evigt vägande, mätande, tråcklande i hjärnan borde vi kanske lägga den åt sidan och ägna oss åt att vara människor istället. det är en uppgift svår nog.

minns plötsligt varför det politiska arbetet avtog hos mig. varför jag drog mig tillbaka ur alla kollektiva grupper som sade sig sträva mot samma mål och försökte hitta egna vägar istället. strukturernas eviga seghet passar inte en otålig människa som vill förändra hela världen innan hon slutat andas. hur många formaliadiskussioner måste vi ta, mötesprotokoll skrivas och kanellängder ätas upp innan revolutionen kommer? små kilar i hjulen som inte ledde någonstans, eviga intressekonflikter inom grupperna istället för att fokusera på det gemensamma. att inte komma överens ens med dem som sade sig företräda samma saker som en själv för det finns alltid skarvar i kollektivismen och det bör det också göra, vi har alltid våra individuella tankar baserade på de vi är och de vi har varit. de får inte slösas bort, men inte heller ta övertaget. tänker på simone och hur hon beskriver kvinnoemancipationen som omöjlig eftersom kvinnor inte är ett kollektiv bundna till samma intressen på samma sätt som de svartas kamp i USA eller proletariatets kamp mot borgarklassen. vi är utspridda och är var och en individer uppbyggda av en rad andra beståndsdelar och grupptillhörigheter än just detta att vi är kvinnor. hur ska jag någonsin nå någon gemensam konsensus med maria borelius och ebba von sydow när jag inte ens fick gå på lesbisk festival i våras med hänvisning till att jag bara hade halva foten inne och således var en könsförrädare genom min attraktion för män? alla grupper, individer bevakar sina egna intressen.

jag suckar och jag undrar hur jag ska hitta glöden till att ägna resterande dagen åt att kanske bli klar med den där tentan någon gång. efter det här. med sakers tillstånd. hur många kilar i hjulet sätter jag med mina ord? jag borde kassera genusböckerna, söka in på handels och om fem-tio år sitta i någon bolagsstyrelse med vässade armbågar och vara en böld i röven på gubbväldet. det vore att praktisera istället för att analytiskt förfasas, nå personliga insikter som majoriteten inte bryr sig om. sen tänker jag på sonen till en av mina lektörer, de två kvinnorna med böcker bakom sig som ägnade kvällar och helger åt att djupstudera mitt utkast. de två, den dåvarande mannen i mitt liv och en handfull förläggare är de som läst det. hur hon beskrev att hon lämnat utkastet framme och den fjortonåriga sonen hittat det. han, vars litterära preferenser sträckte sig till seriedelen i morgontidningen, sträckläste manuset. efteråt sa han till henne att jag tror jag börjar fatta lite vad feministerna tjatar om nu. sedan erbjöd han sig att diska och hjälpa henne med tvätten. hur hon sa till mig att förstår du vilken makt du har med dina ord när du får min lata son till sånt här? jag behåller det som en motivation och intalar mig själv det där med att rom byggdes inte på en dag, men lägger du så bara dit några stenar tjejen då har du ändå gjort någon skillnad.

7 kommentarer:

annelie sa...

har också läst hirdman. med blandad hatkärlek tror jag.
fattar inte tjejer, eller killar. fattar bara vad jag själv skriver. cphjärna.

Johanna sa...

gillar din blogg och hur du skriver, men den egentligen anledningen till att jag skriver är att fråga hur du fått previous posts-länkarna? jag hittar inte hur jag ska fixa det :/

Elin sa...

johanna: har ingen aning. de bara finns där av sig själv.

Malin sa...

word - babysteps...

Anonym sa...

det är därför vi samlas kring intressefrågor. man behöver inte skriva på alla papper för att föra kamp. individualismen söndrar oss, får oss att tro att vi inte kan agera kollektivt bara för att vi tänker självständigt. men det kan vi, oh yes det kan vi.

Anonym sa...

hej! jag vet att det här är boring as hell, men jag googlade på mitt framtida boende (gårda fabriker) och hittade din blogg, tänkte att det kunde vara praktiskt att höra mig för med någon som redan bor där jag flyttar in i månadsskiftet hur det är och blablabla. snälla, om du har tid/lust/ork att berätta lite, maila mig!

//ann

Anonym sa...

mailadress: ann.edliden@gmail.com