4 oktober 2009

Antingen är du bög eller så håller du käften - om bromance, sismance och relationsbegrepp

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

27 kommentarer:

Kajen sa...

"Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet."

Det låter som en exakt definition av Relationsanarki. www.andie.se

Eller menar du något annat?

Elin sa...

Ja, jag antar att det är en del av relationsanarki. Samtidigt är det inte relationsanarkism på det sättet att jag visst hierarkiserar mina relationer. Såväl känslomässigt som rent praktiskt har min relation med min pojkvän en särställning ur fysisk, sexuell och amorös aspekt.

Hanna Gustafsson sa...

"Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder."

Exakt! Jag har noll tolerans för killar som inte varit sexuellt nyfikna tonåringar på flera decennier men som ändå sitter och diskuterar en hel kväll hur nära "gränsen" för vad som räknas som "gay" de tror att de kan gå. När man är över 30 är det liksom inte lika imponerande att erkänna att man kanske eventuellt möjligtvis inte skulle vara helt emot att kyssa sin killkompis på fyllan.

Niklas sa...

Å, vilket bra inlägg! Dessutom fick jag lära mig vad sismance och bromance betyder - är det något som används bland svenskar?

Jag tror två saker: för det första är det nog så att det är den/de maskulina hegemonin/-erna som spökar här. Män är så förtvivlat rädda att halka ner på skalan och bli klassade som kuksugare, d.v.s. mer eller mindre ställa sig utanför den patriarkala pyramiden. Att ändå några av dina strejta manliga vänner beklagar sig över att de inte törs förböga sig ens lite grann är på sätt och vis uppmuntrande: då har vi ändå kommit en bit på vägen bort från den värsta homofobin. Men samtidigt känns det lite kvalmigt, som om de vill vara metrosexuella för att bli beundrade av kvinnorna.

För det andra ska man inte vara så säker på att de är så himla strejta. Bland män som går på videoklubb tror jag att väldigt många, kanske de flesta, definierar sig som hetero. De vill bara ha lite kuk efter jobbet innan de går hem till frugan. Så innan du retar dig på dina bromantiska polare, tänk i ditt stilla sinne att de är smygisar hela bunten och att hypermaskulina män som vissa Dramatenskådespelare inte vill något annat än att smeka varandras nakna skinkor. Gränsen mellan homosocialite och -sexualitet är hårfin.

Anonym sa...

Så väldigt fint och träffande skrivet som vanligt!

Jag känner igen mycket, men vill dyka ner lite särskilt på det där med att uppleva en "förälskelse" med vänner.

Jag känner ofta så, när man träffar en ny person, som är så himmla fantastisk och intressant då brukar jag verkligen hamna i ett förälskat stadium. Man tänker på personen hela tiden och fantiserar ihop spännande händelser och upplevelser man ska ha tillsammans.

Länge tyckte jag att det var jätte jobbigt, för jag undrade om detta innebar att jag inte var så kär i min partner som jag ville vara och trodde att jag va. Men nu har jag väl så sakteliga insett att detta nog inte har att göra med mitt förhållande eller ej utan mer med mig som person och hur jag reagerar på nya vänner och människor.

men en underlig sak är det, hur lite vi diskuterar dessa känslor när man är ung och hur mångfasciterade de faktiskt kan vara.

ibi sa...

på vilket sätt är du monogam?

Oscar sa...

Åh, det här är så jävla intressant! Jag funderar mycket över hur möjligen manshat män emellan faktiskt skulle kunna påverka typ antisexualiserandet en väldig massa. Att det liksom skapar den sista stenhårda muren hos oss alla heteros som är än svårare att bryta ner än tabut.

Vem vill liksom känna närhet gentemot någon som representerar det skapade kön/genus jag, genom självbevarande strategi, lärt mig ta avstånd från genom hela min uppväxt - när det samtidigt är en extrem tabu att göra det samma?

Elin sa...

Sleepless: Exakt!

Niklas: Hear, hear! Oftast kommer de metrosexuella suckarna över heterosexualitetens stabilitet strax efter att männen fascinerat frågat ut mig om min sexuella läggning. Så jag tror absolut att det ligger någonting i det, liksom den hegemoniska maskuliniteten.
Och homosexuella praktiker har ju inte alltid något med den sexuella identiteten att göra och vice versa. Se bara på Arne Nilssons forskning kring "heteromäns" homosexuella erfarenheter med "Såna" som var bögar och fjollor. Otroligt intressant.

avva: Underligt och väldigt tråkigt.

ibi: Se svar till kajen ovan. Plus en del andra faktorer, som är privata.

ibi sa...

du krossar språket Elin :)
'monogami' är klassning av en absolut praktik. andra, från monogami divergerande praktiker, hur lite det än må vara, har, för enkelhetens skull, helt och hållet andra namn

Elin sa...

ibi: om du läser mitt svartsjukeinlägg en bit ner ser du att jag varken är intresserad av att diskutera de etiketterna överhuvudtaget och att det för mig är för privat att diskutera.

chall sa...

Elin: det är ju lite så jag funderat genom åren, särskitl här i USA där jag är nu. Det är SÅ mycket driv att tjejer ska hångla loss framför dessa superheterosexuella män som ska "få sätta på båda sen" samtidigt som två tjejer som bara hånglar själva är lättotäckt. (Alltså, tjejsexet är bara som komplement till manssexakten - annars är det otäckt eftersom männen inte behövs). Men inte är det så att kvinnor har NÄRA vänskap utan är bichiga, enligt samma "uppfattning". suck.

Det fanns en tid när jag trodde jag var skum som sov i samma säng som mina bästa tjejkompisar särskilt eftersom ett par av oss kramas mycket men vi är ju bästa närmaste vänner, och det är mer än vänner. Jag skulle göra vad som helst för dom , och dom för mig. Och det är inte så enkelt som sex, det är mer närhet och vänskap....

Underbart inlägg!

ibi sa...

det var mer mono:t än -gami:et som fångade min uppmärksamhet

Julia sa...

Mycket mycket bra skrivet.

Jenny sa...

"duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem"

Exakt! Jag glömmer det aldrig! Till och med när alla andra fick flytta om sina bänkar, fick jag sitta kvar med bråkstaken eftersom det hade blivit så mycket bättre i klassrummet sedan han fått sitta bredvid mig. Jag hade spetsat in mig på att få byta, precis som alla andra. Det kunde inte bli värre - jag hade ju redan haft nitlotten. Och så drog jag den EN GÅNG TILL!

Malin sa...

Borde det inte heta hoemance istället för sismance?

För att bromance liksom relaterar till bros before hoes och så får man in rimmet också.

Och så låter det JÄTTEKUL!

HOEMANCE!

*ignorerar totalt allt vettigt du skrev om tjejer som inte kan leka tre och kompishånglar för killars skull och på vilket sätt ett uttryck som hoemance skulle bekräfta alla de där fördomarna på samma gång; killar är bröder och tjejer är bitchande slynor*

Elin sa...

Julia: Tack!

Jenny: Det är otroligt hur många vi är som har dessa horribla erfarenheter. Hoppas verkligen att det förändrats idag.

Malin: Hahaha. Men jag tycker också att sismance är ett riktigt dåligt ord. Vill gärna försvenska det till "brudmance".

kliché sa...

Självömkan, mera självömkan och så lite till för säkerhetskull ;)

Ivar sa...

Låter jobbigt med killar som till leda klagar på sin heterosexualitet, var träffar du dem? Try harder indeed.

Personligen undrar jag också om det är det där med penetrationen som är så kontroversiell. Att bli penetrerad förknippas med att kvinnligfieras för många män. Men allt manshångel leder å andra sidan inte till dödsstjärnan.

Jag har inget att klaga på i min heterosexualitet. Att älska sina bro's är fullt kompatibelt med att bara tända på tjejer. Även om Hugh Jackman är en alldeles förtjusande karl.

Mattias S sa...

Det där med att beklaga sig över sin egen heterosexualitet är något som verkligen går mig på nerverna, även om mina erfarenheter handlar om tjejer som beklagar sig över det.
Varje gång dom tar upp det och pratar om det så säger jag helt enkelt "men prova då" varpå dom säger "men nääää, det vill jag ju inte". Men ge fan i att klaga då, du vill ju inte, vad klagar du då för? Klagar på att du inte vill? Om du hade velat vilja så hade du velat!
Jag blir så trött på att höra sånt där gnäll att jag börjat tycka lite illa om den annars fantastiska Hello Saferide låten My Best Friend eftersom den säger det samma.

När du pratar om killar som du känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet men att det ändå går en tydlig gräns får mig mest att tänka på den där vänsterkillen som mest är ute efter att ligga med vänsterbrudar som varit en rätt tydlig stereotyp figur i olika former sen 60-talet. Prat om fri kärlek, queerteori och sexuell revolution är bara verktyg för att få ligga.
Jag är antagligen jätteorättvis mot dom du pratar om, men det är den associationen jag gör direkt.

Elin sa...

kliché: alltså, det här är nog ett av mina minst självömkande inlägg på väldigt länge. vad är det som du definierar som självömkan? analys? kritik? personliga erfarenheter?

Anonym sa...

Jag har flera nära killkompisar, men har inte hånglat med någon av dem. Det beror dock på att de är ganska tråkigt låsta i hetero-stilen tyvärr, så det enda killhånglet har blivit med ytligt bekanta på fester. Du har inspirerat mig att ge mina vänner fler kramar!

Tanja Suhinina sa...

Jag kallar det också homance.

Dagens "det här handlar Elins text inte om, men Tanja såg det här omnämnas i diskussionen och tänkte "shit det här har jag tänkt att skriva om på evigheter": sex och fysisk närhet som tecken på fucking kärlek, eller ömhet, eller att man gillar nån jättemycket. Det verkar komma bort så lätt i folks syn på det hela, att man kan kyssa folk för att man gillar dem.

Daniel sa...

Jag har lite svårt att känna igen mig i dina upplevelser. Var har du hittat alla dessa män som beklagar sig över sin sexuella läggning men som ändå är fast i sin hetrosexualitet? Har aldrig hört något sådant.

Och ser det verkligen ut så som du beskriver det? Jag har både hånglat med mina killkompisar, gått hand i hand med dem på stan och delat säng (med vad det kan innebära) och upplever ändå att jag är en av dem bland alla killar jag känner som har minst erfarenhet av sådan manlig närhet. Fokus på kvinnlig sexuell frigörelse har gjort att kvinnliga sexuella relationer hamnat i ljuset men i min värld funkar killar precis som tjejer (varför skulle vi inte det egentligen).

Det kanske snarare är på tiden att du lyfter din blick än att vi skall börja hångla loss?

Elin sa...

Daniel: Eller byta manlig bekantskapskrets. Är imponerad. Aldrig hört talas om något sånt.

Daniel sa...

Man är såklart alltid låst till egna erfarenheter när det gäller den här typen av frågor, jag själv har alltid upplevt kvinnor som hetronormativets förkämpar som svartsjukt brytit upp manligt hångel men jag vet att det inte alltid är så. Tyckte att du var väl kategorisk i din text och ville visa att det faktiskt inte alltid är så som du skriver. I övrigr vill jag passa på att tacka för spännande läsning!

Elin sa...

Tack själv för att du vidgade mitt perspektiv!

radiokaka sa...

Första gången jag läser din blogg, men verkligen inte sista. Den gjorde mig glad på alla möjliga plan och din syn på att älska sismance utan att behöva sätta ett universiellt systerskap på en pidestal löste ett långvarigt dilemma hos mig.Något jag dock funderar över är hur du ser på dessa flytande relationer om det kommer till släktskap? Ofta är ju ens syster eller bror är någon man älskar innerligare än nåt annat. Får man som två samtyckande vuxna då hångla med varandra eller är det att gå över gränsen? Kanske är lite långsökt, men du kanske förstår min fundering....