Sömnen

Det tog mig ett och ett halvt år.
Det borde det inte ha gjort.

Jag har haft sömnproblem till och från sedan jag var i åttaårsåldern. Har minnen av hur jag som liten frågade pappa om det inte fanns några piller man kunde ta så man kunde sova om nätterna. Minns hur pappa pedagogiskt förklarade att det inte var någonting man gav till små barn.
Jag har haft bättre perioder. Jag har haft perioder med hjälp mot problemen.

Det senaste ett och ett halva året har det varit fruktansvärt. Det var en vinter av mitt liv som gick bort den där förra vintern. Jag minns ingenting av den. Jag gick runt i en konstant insomniadimma på jobbet, hällde i mig kaffe och åt Dextrosol. Sedan gick jag hem och rasade för att sedan ligga vaken till fyra på morgonen i alla fall.
Det var en vår som gick bort förra våren. Jag minns hur jag låg vaken och hatade ljudet av tidningsbudet. Hur morgontidningen föll ner på dörrmattan och signalerade ny dag innan jag släppt taget om den gamla. Hur hånande fåglarnas glada kvittrande utanför fönstret var när jag låg och hyperventilerade och längtade efter sömn.
Sedan slutade jag att bry mig om insomnian. Jag har vant mig vid dimman, vid skuggorna under mina ögon, vid konstanta infektioner pga nedsänkt immunförsvar, säga nej till allt socialt för att jag inte orkar när jag inte sover, konstant huvudvärk och magont, nedstämdheten som kommer när varken kroppen eller hjärnan någonsin får vila. Alla biverkningar som kommer när du natt efter natt ligger med en vaken, tumlande hjärna som aldrig får ro. Jag vande mig.

Jag har försökt få hjälp.
Tro mig, det har jag ju. På vårdcentralen sa de förra året att läkaren eventuellt skulle ringa upp. Det gjorde han aldrig. På den privata läkarmottagningen hänvisade de till min vårdcentral. Sedan ringde jag vårdcentralen igen. Då sa de att de inte kunde ta emot mig och hänvisade till den privata läkarmottagningen som hänvisade tillbaka till vårdcentralen igen. På en annan privat läkarmottagning fick jag i alla fall prata med en läkare. Jag var lycklig bara över det. Jag fick berätta om mina problem. Han sa;
- Ja, det här är ju ett vanligt problem hos unga tjejer, i synnerhet ambitiösa studenter. Försök att stressa mindre och ta en lång promenad varje kväll så kanske det blir bättre.
Som patient är du i en beroendesituation. Det är en maktrelation och du är den undergivna. Du är den som söker hjälp och du är den som ber om att få den från personen du talar med. Hade det varit någon annan situation hade jag förmodligen bitit ifrån och gett svar på tal. Förklarat för honom att ett och ett halvt års sömnlöshet inte löser sig med dagliga långpromenader. Förklarat för honom att det han sysslar med nu både är sexism, åldersrasism, klasstänkande och generaliserande istället för att se till patienten som individ. Att hade en medelålders man ringt och sagt att han inte sovit på ett och ett halvt år hade han haft en läkartid nu. Att man som student inte blir tagen på allvar. Att det är fucking svårt att stressa ner när man som student lever i en konstant pressad situation av heltidsstudier, deltidsjobb och oro över ekonomi, framtid och allt det andra.
Men jag orkade inte. Man orkar inte kämpa som patient. Man vill bara ha hjälp.
Som deltids/heltidsarbetande inom vården har jag dagligen pratat med patienter som varit frustrerade, ledsna och uppgivna. Hamnat mellan stolar, remisser som kommit bort, världens längsta vårdköer och dålig uppföljning. Jag har lyssnat på gråt och bannor, förbannde röster eller bara röster som förlorat allt hopp om att någonsin få hjälp. Jag har suttit på den andra sidan, vårdsidan, och försökt lyssna och förstå. Sedan har jag fört samma kamp själv och förstått vad de går igenom, alla de som har värre problem än vad jag har. Alla som hamnar mellan olika instanser och måste kämpa och orka när de bara behöver vård och orkar kämpa som allra minst.

Idag har jag haft ett första läkarbesök. Jag fick tid hos henne inom en vecka. Hon gav mig en timme av sin tid och lyssnade på mig. Hon bekräftade problemet med att få tid på vårdcentraler eller andra alternativ, om inte svindyra privata, om man inte har påtagliga problem som halsfluss eller ett brutet revben. Hon bekräftade att det är ett vanligt problem att just studenter och yngre människor inte blir tagna på allvar i sina, framförallt, psykosomatiska problem. Vi som är unga kan väl ta lite insomnia. Vi som valt att bli studenter med dålig ekonomi och konstanta krav får skylla oss själva om vi är stressade, det hör studenttiden till. Hon gav mig råd, uppgifter, recept och en uppföljningstid om några veckor.
- Förlåt att jag gråter, jag är bara så lättad, sa jag.

Man borde inte behöva gråta av lättnad för att få ha kommit till en läkare efter ett och ett halvt års problem. Det borde inte ha fått gå så långt. Konstanta sjukskrivningsdagar, påföljande problem, stulna dimmiga dagar: Jag har förlorat så mycket.
Oron över sommarens jobbande har lättat, oron inför natten är borta. Jag ska äntligen få sova. Gud vad jag är värd det.