Låt fittan tala fritt

- Du, jag pratar rätt mycket om mitt könsorgan va?, säger jag till frugan när vi sitter i parken och vitvinsdricker i solskenet.
- Ja, fan vad du pratar om din fitta, konstaterar min alltid lika ärliga vän.

Sedan kommer vi fram till att det är ett rätt genomgående drag för vårt gäng, men att jag kanske är den värsta. Att både prata om fittan, prata öppet om sina fittproblem och köra den manliga klassikern (myten?) att prata om sitt könsorgan i tredjeperson, som om det vore någon med eget liv och egen hjärna.

För mig har det alltid funnits någonting extremt retande med den kompakta tystnaden kring könsorganet. Jag fattade aldrig riktigt det där smusslandet med bindor och tamponger och teatraliska viskandet om man plötsligt fått mens och behövde låna en tampong av någon. Som om det var en mystifierad hemlighet eller någonting att skämmas över.
Jag har retat mig på att man inte får ens knysta om att man skulle behöva klia sig eller har issues därnere när svampinfektionens klådor och svedor gör att man inte kan tänka på annat. Ännu mer irriterad har jag blivit på de där mystiska besöken hos barnmorskor och gynekologer. En hemlig liten kvinnlighetsort där man kan sitta och vara hemlig och mystifierad kvinna med ett oh so komplicerat och tabubelagt könsorgan som både bär ansvar för reproduktion och kanske bär på cancer men tyst, tyst nu pratar vi inte om det utan bara särar på benen i gynstolen och tar de piller som finns på marknaden. Så sitter man där i väntrummet och håller käften och är mystiskt kvinnliga ihop med könsorgan som hotas av spermier, cancer, infektioner och könssjukdomar och som är sådär invecklade och konstiga att prata om det bör vi verkligen inte göra. Jag får allergiska utslag varje gång jag sitter i ett sådant väntrum. Förstrött bläddrar jag igenom varenda könsnormativ och heterosexistisk damtidning som ligger framlagd och sedan går jag in och är Kvinna (och naturligtvis Heterosexuell, no doubt about that) och klagar över mina p-piller och pratar om mina fitt-issues och sen får jag väl ett nytt recept också går jag hem.
Allting under sekretessbelagd tystnad såklart.
Jag läser Pansos inlägg om cellproverna och älskar att hon vågar tala öppet om det och hur mycket historier hon hört sedan hon börjat prata om det och jag undrar hur i faen det kunnat bli något konstigt att prata om.
För att inte tala om vestibulit. Vi talar inte om vestibulit. Har man ont så att det känns som om fittan brinner varje gång man försöker ligga är man tyst och smyger iväg till gynekologen, lider i tysthet, får knappast särskilt mycket hjälp eftersom forskningen ligger efter och fortsätter att lida.
Och alla som upprörts över att jag utan omsvep kan nämna att jag varit ofrivilligt, oplanerat gravid. Att jag planerade abort (jag fick missfall). Det får man absolut inte prata om. Gud vad pinsamt och känsligt det blir.

Allting som rör det kvinnliga könsorganet och biologin har enligt tradition blivit mystifierat och tabubelagt. Mina kunskaper från Genushistoria A är inte direkt fräscha så fyll gärna i med mer historisk fittfakta den som kan, men att göra det kvinnliga könsorganet till det Komplicerade som behövde utredningar och forskning var väl från läkekonstens start och framåt ett sätt att koppla kvinnan till naturen, medan mannen blev kopplad till förnuftet.
Det är sorgligt hur hela det här hysch-hyschandet kan leva kvar i vår tid. Hur vi genom tystnaden fortfarande gör fittan och alla dess issues till någonting konstigt, mystiskt och tabubelagt. Hur vi genom alltifrån tampongsmusslande till tyst vestibulitlidande bekräftar att det här är någonting som man ska skämmas över litegrann, hålla hemligt och låta vara lite konstigt och privat.

På en annan level har jag och de jag känner tagit över den klassiska, manliga myten att prata kärleksfullt om könsorganet som om det vore något med eget liv och egen skalle. Inte nog med att det lilla livet kräver tamponger och går på p-piller, får infektioner och måste skyddas från könssjukdomar. Den har ju dessutom en krävande sexualdrift.
- Låt fittan tänka fritt, säger vi ibland med ett leende och skapar därigenom en diskurs som bekräftar att könsorganet faktiskt har ett fritt tänkande som inte alltid överensstämmer med något slags rationellt tankemönster som den där hjärnan kanske sysslar med. En motdiskurs mot alla gånger man hört snubbar prata om ”den” och vad ”den vill”. En undercover feministisk diskurs att själva få frigöra sexualdriften från det rationella och kanske även personen. Fittan tänker själv och har ett eget liv. Den är fri att göra som den vill.

(Under en diskussion om konstnärsmän och - citat; deras fladdrande kukar ändrades ett tag uttryckssättet till ”låt fittan fladdra fritt”. Tanken var väl att det skulle låta lite sådära poetiskt och metaforiskt liksom åh, jag är konstnärskvinnan med en flyktig fitta som fladdrar omkring. Tyvärr gav meningen mer upphov till mer tydliga mentala bilder av ett par enorma, fladdrande blygdläppar i motvind (tänk Carolas hår i Fångad av en stormvind-uppträdandet fast i blygdläppsversion) vilket gjorde det mindre hett och poetiskt.)

Hursomhelst så är det inte mer än rätt. Det är rätt. Att prata om sin fitta. Att inte hålla tyst om vare sig issues, besvär, roligheter eller svårigheter. Vifta med tamponger, gnälla över svampinfektioner, gå ihop och klaga över undermåliga preventivmedel och deras biverkningar, diskutera erfarenheter från gynekologer, kräva bättre vård och mer forskning på vestibulit, prata onani, kräva bättre HBT-integrerad vård på barnmorskecentraler och allt annat möjligt. Fittan är varken särskilt komplicerad, mystisk eller mytisk. Men den förtjänar det bästa och att bli talad om. Låt fittan tala fritt.