It's the end of a fucking era

Alla gemensamma fans av mig och LSM har ju redan läst vad som hände efter releasefesten, eller snarare vad som inte hände.
Jag hade nog inte riktigt förstått hur stor hela Saker under huden-Elin-LSM-grejen blivit, men innan festen fick jag mina hintar. Som när jag hörde rykten om vadslagning kring huruvida vi skulle ligga eller ej. När någon erkänner att han funderat på att slå vad med polarna om vi kommer ligga eller ej. När mina vänner frågar om jag vill att de håller koll på mig under kvällen så jag inte börjar flirta med henne, om vi nu bestämt att vi inte ska ligga (jag tackade ja, mot bättre vetande om mina vänner, för sen stod de ju likt förbannat där och vingelfyllesnackade innan de skulle gå hem om att kom igen Eliiin klart ni ska ligga! Det här med antiknull-stöttning är inte en av vårt gängs starkaste sidor, helt klart.) Fast värst var kanske när mina föräldrar pratade om att de också ville komma ner på min releasefest, men jag hade ju sällskap och sen höhöhö-skrattade de och blinkade menande kring att med just det sällskapet ville jag nog inte ha mina föräldrar i lägenheten.

Det är ju inte konstigt. Som jag och LSM hållit på och hur offentlig vår relation har varit (vet att hon någon gång kallade vår relation internetversionen av att sätta upp en lapp på Ica varje gång vi knullat). Jag har vant mig vid frågor om hur det går, om vi är kära, om vi legat igen osv. Det är en sån sak man vänjer sig vid när man har en history av att vräka upp sitt lovelife på Internet liksom (numera är jag ju relativt tyst, tråkigt nog för oss alla).

Det känns konstigt och tomt och fantastiskt, precis som hon menar, att kunna skriva att vi inte låg. Att vi faktiskt bara är vänner nu. På riktigt. Jag antar att det säger en del om ens störda relation till bloggande och avsaknad av integritet, men en liten del handlar om att vi inte längre är det där spännande paret. Det trassliga avståndsparet som okända människor följde via bloggar och satt och hejade på. Den där omöjliga men alltjämt levande lovestoryn med både inslag av queer, hjärta&smärta och dirty detaljer som slängdes upp för offentlighet och som var alldeles sann. En del av mig, hon som tror och vill att livet ska vara en roman, inser ju vilket shitty dåligt jävla slut det blev.
Klart det hade varit mycket mer spännande och blivit mycket roligare inlägg om vi gjort som vi snackade om på Alla hjärtans dag, mest på skämt såklart. Det där om att vi borde gifta oss i hemlighet, fatta blogginläggen liksom. Om vi blev det där lesbiska superbloggparet, skitsnygga och streetsmarta flatorna som älskar varandra på landsavstånd. Marknadsföringsmässigt, bloggstatistiskt och rent litterärt hade det varit så mycket smartare och roligare.

Men nu funkar ju inte livet så.
Slutet blev ett helt annat och det är inte alls lika spännande. Klart snacket gick mellan oss innan via mail om vad som skulle hända, om något skulle få hända.
Befriande nog kom vi båda fram till att det var en dålig idé och det har vi ju tyckt förr på avstånd och i nyktert tillstånd, men ännu mer befriande var att vi båda insåg det i verkligheten. Bitarna föll på plats när vi stod där i Brunnsparken och bara visste.
Ingenting ska hända. Ingenting kommer heller att hända.
Så kom det sig att vi låg under ett varsitt täcke i min säng och babblade om varsina ragg och somnade in intill varandra utan försök eller underliggande stämningar den natten. När hon gick nästföljande förmiddag höll jag som vanligt på att gråta, men för en gångs skull grät jag inte för att det gjorde så ont att behöva skiljas från henne som jag någonstans var latent förälskad i. Jag skiljdes från en vän och vi visste båda att vi skiljdes som vänner och någonstans tog vi lika mycket avsked från en era. Saker under huden-Elin och LSM-tiden är slut.

Avsked kan vara på olika sätt och just i det här fallet är det sorgligt, men också befriande. Jag har inte bara förlorat utan även vunnit något. Jag har förlorat en trasslig romans med en helt fantastisk brud. En sån som jag alltid kommer kunna tänka på i mina dåliga stunder och tänka att amen fan, fatta att en sån sjukt intelligent, populär och streetsmart kvinna föll för mig. Jag kommer att kunna tänka att damn, de där fantastiska tuttarna har jag ju faktiskt fått se live och jag har fått trassla in mina fingrar i det där fantastiska håret och haft mitt huvud mellan de där sjukt snygga låren. En sån människa som såg både stora, kaxiga, självständiga Elin och lilla, rädda Elin och inte skydde för någon av alla mina sidor.

Jag har vunnit den bästa sortens vän man kan ha. Hon som tar mina romanlånga mail varje dag och skriver lika långa svar. Hon som jag pratar om allt mellan kuk och barndomstrauman med. Hon som jag festar med, dansar med och har nattliga, ärliga samtal med. Hon som kan ge mig långa, solklara analyser och tröstande ord när jag är nere på botten och måste prata med någon men lika gärna ger mig helt andra analyser och tröst av typen amen Elin, klart man tänder på sånt! Vi är väl inga proggflator heller! sådär så jag sätter kaffet i halsen av skratt. Hon som inspirerar mig och ger mig mod till alltifrån att bryta destruktiva relationer till att klippa av mig håret och som jag vet att jag vågar berätta allt för.
Hon är fortfarande allt det där jag skrev på minneslappen och skulle säga på releasefestens läsning men som sen tappades bort i min spontana förvirring. En av världens bästa människor, den människa som jag inte ens hade varit hälften av vad jag är idag utan och nu även en helt fantastisk vän.