Hej störda miffohjärnan

Nu ska jag säga dig en sak: Jag är så förbannat trött på dig.
Jag är trött på dig och hur du är och hur du får mig att vara. Så ja, jag kanske har tyckt att du varit lite charmig, lite roligt det där med konstigheten och mitt sätt att reagera och fucka upp saker, lite sött det där med att jag dras till misären och inte riktigt lyckas få kläm på allt trassel. Jag tror att jag tyckt att det gjort mig lite speciell, lite mystisk. Att det liksom finns något mytiskt med ditt konstiga sätt att bete dig, det här svåra och knasiga. Liksom; åh jag är poetbruden, du vet.

Men nudu. Nu är jag bara så himla trött på dig. Nu har jag fått nog. Jag har ingen lust att vara svår. Jag har ingen lust att vara knäpp. Jag har ingen lust till att du tvingar mig att bara må bra när det är dåligt och att jag liksom ska gotta ner mig i tårar och ält. Eller bara tycka saker i allmänhet är jobbiga när grejer är on top; med karriär, lovelife, vänner och allt sånt där.
För att jag inte riktigt hantera det. För att det är så mycket lättare att älta sitt ex, äta tvåhundra gram choklad eller inte äta alls och gnälla över hur lite pengar som finns på saldot och hur sjukt tråkigt ens jobb är. Eller smälla i sig lite sömntabletter och bearbeta sin barndoms kassa relation till sin mamma. Eller sitta hemma en fredagkväll och vara ensam bara för att kunna konstatera att man är ensam och grina lite över det med. Man är en underdog liksom.

Men vet du vad? Det är inte sexigt eller häftigt att vara underdog längre. Ärligt talat; underdogkänslan är så jävla 2006. Ta vad man vill ha hjärnan, jag sa ju det. Inga begränsningar. Störda miffohjärnan, du är så hopplöst icke-uppdaterad. Jag vill att du slutar bete dig såhär. Jag har hört att det finns människor som faktiskt tillåter sig själva att må bra. Att det finns folk som liksom visar sitt intresse för någon på annat sätt än genom att vara konstiga och sura. Att det finns människor som sätter händerna i midjan och bara bestämmer sig för att deras liv är och ska vara roligt och fint och som faktiskt gläds åt allt bra i deras liv.

Kom igen hjärnan. Vi har spelat det här spelet i så många år nu. Jag är fan inte ens indie längre så skärp dig. Nu ser vi till att bli lyckliga och njuta av lyckan, för det enda man kan vara säker på är ju att tids nog blir man olycklig igen.

Hon ser ut som en modell, fast hon har lite mera röv

Enligt mitt konsertsällskap var det inte dundrande basgångar, överdecibel, öronbedövande jubel eller elgitarrer som orsakade tjutet i öronen efter Justin Timberlake. Det var mitt illskrik, från magen genom den redan söndertjutna strupen, när introt till Goes around comes around drog igång.
Jag skrek, dansade, svettades, blev knäsvag av tanken på att Timbaland - liksom Timbaland! - bara stod några meter ifrån mig och dansade omkring i glittriga kamouflage-shorts och gjorde klart för mig själv att män i skäggstubb och vita sneakers som knows how to move it är det sexigaste som finns.
Det var grymt helt enkelt. Precis så grymt som jag visste att det skulle bli.

Läser i senaste Bang om unga kvinnors sömnproblem som en feministisk fråga. Mitt eget hjälplösa tillstånd formas sakta till en knuten näve. Det är så skönt när det sker. Sen får jag lite piller och varje natt blir fear and loathing in Kungsladugård tills jag knockas av sömnen. Sekundärlösningar i väntan på att ta tag i problemen, man måste ta till dem ibland. Knarket är en förutsättningar för att orka knyta näven. Tankarna hinner inte riktigt med när jag somnar så fort. Allt försvinner in i en bomullsdimma där armarna är för trötta för att nå fram till skrivblocket vid sängen. På dagarna sitter jag med rutinerna och hjärnan kliar av tristess och understimulans igen. Jag och Anders hetssnusar och diskuterar möjligheter att bunkra upp med stockar i personalkylskåpet. Sen börjar de andra prata om Transformers och jag fattar ingenting. Jag var en konstant rosaklädd girliegirl som liten. Fråga mig allt om Lady Lovelylocks, Polly Pocket och Barbie, det kan jag däremot. Tänker att jag nog missade någonting som barn men tar igen sånt som vuxen med Star wars-nördandet, grabbskämten och allt det där.

Längtar efter tid. Hål och luckor att skriva och tänka på. På lördag skapar jag en lucka och rymmer till Norrland en vecka. Jag och skrivblocket i stugan med mamman och pappan svältfödda på barnakärlek när syster dragit utomlands och lillebror skapat en egen tillvaro i en egen lägenhet. Och om en månad åker jag till lägenheten i Notting hill över helgen. Bara en sån sak.

Ikväll ska jag se Zodiac. Låt oss hoppas att det enda jag inspireras av med den filmen är Chloe Sevignys snygghet.

We sail at dawn people!

Bättre än att låna pengar och gå och se Pirates 3 på en söndagseftermiddag kan man knappast ha det. Möjligen kak- och grönsaksmoffandet i min nya soffa framför O brother where art thou igår. Eller ja, okej. Vi såg halva Eurotrip också. Minns den som en skitdum, hemsk, korkad sexistisk film som bara gjorde mig förbannad över kvinnosyn och syn på europeér (för den som missat denna film: Amerikansk collegekomedi om en snubbe som blivit dumpad och åker med sina polare på knullresa genom Europa). Det måste ha varit under mina mer arga, politiskt korrekta och mindre bakfyllda dagar. Nu skrattade jag mig dubbelvikt. Politisk korrekthet hör inte riktigt hemma under midsommardagsbakfyllefrossan helt enkelt.

Pirates gav vad jag förväntade; skön söndagsunderhållning. Mera märkvärt var att jag blev grymt inspirerad. Har nu lagt doktorand och skrivarplanerna på hyllan för tillfället för att istället söka lyckan på de sju haven. Jag kan lätt se mig själv som piratdrottning, smutsig och med dreadshår i tovor med romflaskan i ena näven och svärdet i den andra.
Tänker mig att jag ska bli någon slags feministisk sjörövar-Robin Hood. Tänker mig att jag kommer börja prata patwa och skrika order innehållande nasty könsord hämtad från vilken Lady saw-låt som helst. Tänker mig att jag kommer att halshugga dem som inte lyder mig och ha en dresserad apa som applåderar mig vad jag än gör. Tänker mig att jag ska vara konstant romberusad och knulla hela besättningen. Tänker mig att jag ska stjäla från de rika och ge till de fattiga och däremellan hugga av könsorgan med mitt beryktade svärd på de män som förtjänar det. Tänker mig att det kommer bli gött.

Jag söker fortfarande en besättning. Hittills har jag en förste och en andre styrman, men fler behövs. I synnerhet om man betänker att förste styrman enligt egen utsago jävligt lätt blir sjösjuk och yours piratdrottning herself är livrädd för vatten och hatar båtar. Tror vi behöver lite backup. Intresseanmälan lämnas nedan. We sail at dawn.

I förebyggande syfte

Naturligtvis är det samma tjej som konstaterar att hon är sanslöst misspepp på midsommar som sent på natten står i en inrökt etta och barfotadansar i en gammal sjömanshatt till 60-talsvinyler och bollar ett rött klot mellan sig och den söta italienaren med skägg. Vi kan spola bakåt filmen till fejkmojitos och matlagning hos Maja till middagen hos Peter med finsnaps och potatisfrossa till glädjen i tipspromenad i en etta och Peters sanslösa historier om hur det kom sig att hans modshatt åkte runt på en taxi i London och hur han senare slog ut en masonitvägg på en toalett i Soho till mina vänners fantastiska present – bara sådär får jag present och historien bakom presenten ska berättas en annan dag men gjorde mig varm i hjärtat – till Alessandros fantastiska tiramisú och inhemska italienska vin till fylle-smsen som ramlar in och som år 2007 väger tyngre än sju söndermulade blommor under kudden till mina, Sofias och Linneas djuplodade samtal om människans ansvar och evolutionen och vår ofrånkomliga utveckling som tillslut blir så jobbiga att vi måste dra på oss partyhattarna och bara skratta istället så såklart blir misspeppmidsommar en av de bästa jag upplevt, trots att jag missade nattbadet i Härlanda tjärn.

Dessutom togs den diskussion angående att göra saker i förebyggande syfte, som initierades i Paris, upp igen. Det var då vi åt och kissade i förebyggande syfte av praktiska skäl sådär som när man är turist i en storstad. Detta följde till en lång diskussion om annat man borde kunna göra i förebyggande syfte. Jag har några förslag:
1. Äta
Ja, alltså det fungerar ju till viss del. När vi tryckte i oss stormåltiden falafel med strips var det för att kunna gå och vara övermätta på Paris gator så länge som möjligt. Men det vore ju schysstare om det fungerade i ett längre perspektiv. Typ att åka hem till mamma och pappa, gratisäta halvt ihjäl sig och sen lagrar kroppen allt man tryckt i sig under flera veckor framåt så att man slipper laga mat hemma hos sig själv, slipper handla och kan lägga pengarna på shopping och utgång istället.
2. Sova
Sova när man har tid att sova och sen vara vaken flera dygn när det är mycket att göra.
3. Träna
Ligga i två veckors stenhård bootcamp-träning och sedan inte behöva träna på en månad för att kroppen bibehåller muskler, kondition och deff ändå.
4. Snusa/röka
Kroppen lagrar nikotinet och släpper sedan ut det i små doser i kroppen där i slutet av månaden när man inte har råd att köpa nikotin alternativt de dagar man inte orkar gå till affärn för att köpa mer.
5. Ligga
Fatta vad bra om man kunde stascha upp under exempelvis förhållanden och ligga satan flera gånger om dagen för att klara sig igenom sextorkeperioder. Att under dessa perioder inte alls känna någon abstinens, frustration eller göra dumma grejer med fel folk bara för att få den där abstinensen tillfredsställd eftersom man har så mkt reserver i kroppen efter ligga satan-perioden att man kan ägna sin tid åt viktigare saker än att tänka på sex.

Det är mina fem viktigaste punkter. Jag tror evolutionen och människans utveckling har en del att jobba på här. Om några hundra år kommer förmodligen människor att skratta åt denna tid och bara "Sexuell frustration? Korkade fylle-one-night-stands? Men herregud, de kunde alltså inte knulla i förebyggande syfte i början av 2000-talet?".

Shake ya ass

Upp på Linnégatan i solskenet och man vet att en stad är ett hemma – inget tillfälligt hem eller en ny stad – när man vinkar och hejar och kramar lite varstans. Vi går en eriksgata från Järntorget till Kontiki tillsammans och det slår mig att det måste vara mer hemma än det andra hemma när jag alltid möter mer folk jag känner i den här staden än där, fastän denna är så mycket större.
Efter avsked i slottsskogen mot bakgrundsljudet av proggfestivalen vi aldrig gick på lallar jag hemåt förbi sälar och pingviner; det låter alltid så surrealistiskt när man säger att man går förbi sälar och pingviner på vägen hem till sig eller på vägen till jobbet men det gör jag ju. Full blir man alltid på nåt vänster, fastän man lovat sig själv att låta bli och alldeles i synnerhet när solen skiner och middagen blev stressätande i stående läge och jag nynnar, mimar för mig själv som en retard eller galning, välj själva. Som den lilla pojken i Om en pojke kanske, scenen där han dansar och väser shake ya ass i skolkorridoren rör mig alltid till tårar. Det är typ så jag känner mig bland picknickarna i slottsskogen, troligen väser jag någonting i samma stil. Det blir så när man är lantisbarn och alltid kunde prata högt med sig själv i skogen utan att någon hörde eller såg. Du kan ta tjejen från landet, men du kan inte ta konstiga lantisvanor ur tjejen och jag är väl lite konstig, men skitsamma.

Skitsamma. Det är en konstig dag på jobbet. Den börjar bra och slutar dåligt. Mycket konstigheter däremellan. Sen kommer jag hem och blir sanslöst trött. Springer en runda. Väser whats my muthafucking name högt för mig själv. Tänker att fortsätter det såhär måste jag sluta med p-piller. Tänker att det kanske bara är en sak som är lätt att skylla på.
Sen ringer grannen in till krismöte som slutar med te och jordgubbar och glass och Morgan Spurlocks 30 days. Avsnittet med den kristna all-american-mannen som bor hos muslimer i 30 dagar slog förvisso inte avsnittet med kristna höger-homofoben som bodde hos en bög i San Frans gaykvarter i en månad, men var intressant. Det är inte som om man inte är medveten om amerikaners fördomar gentemot muslimer, ändå är det chockartad lika delar skräck och skratt när det undras om terroristhålor och AK5:or. Alltid lika intressant när kristna anser att muslimer borde be om ursäkt för de våldsdåd som några få har begått, med tanke på kristendomens historia. Hursom är 30 days fortfarande en mycket bra idé som för det mesta också fungerar ganska väl i praktiken, om än på ett tillrättalagt amerikanskt sätt (alltid happy endings där de kramas och vita, fördomsfulla amerikaner blir av med sina fördomar).

Midsommar i Göteborg är mer regn än det fallit under de senaste månaderna och så mörkt utanför fönstret att parklyktorna fortfarande är tända långt in på förmiddagen. Orkade aldrig gå på systembolaget och orkar inte riktigt engagera mig. Undrar hur länge den romantiska drömmen om midsommarafton ska bestå. Minns barndomens – förvisso helyllematen, lekarna och skratten – men också den tiogradiga kylan, regnet och tvånget att vara ute. Minns tonårens i stugan med vännerna och smygspriten. Sanning och konsekvens och det året jag somnade i samma säng som en av killkompisarna, vaknade av att han tallade på mina bröst när han trodde jag sov och hur jag sedan var kär i honom i minst ett år framåt (notera detta Elin; du gnäller över din kräsenhet numera, men var fan glad att du inte blir kär i någon för att den tafsar på din bröst längre). Minns midsommarafton efter studenten; Arlanda-väntan på väg på charterresa och sen de senare; krogen i Östersund har förekommit ett flertal år, Liseberg med familjen likaså och förra året minns jag det som att jag och dåvarande pojkvännen satt i ett trångt studentrum och tittade på film. Det finns inget annat än romantiska drömmar kring midsommarafton och nu sitter jag här och är mest misspepp och tänker att det väl får bli som det blir helt enkelt.

Feminismen goes fishumor (eller; kyss min röv och få en Justinbiljett)

När jag var femton år var jag argast i hela världen. Jag hatade patriarkatet, jag hatade män i största allmänhet och högstadiekillarna jag tvingades dela dammiga korridorer och skolbuss med i synnerhet (Förutom C. Honom älskade jag. Fast han hade nakenbilder av systrarna Graaf på sitt skåp och tafsade på min mycket snyggare tjejkompis. Jag älskade honom, jag visste ju innerst inne vem han egentligen var. Idag är han en av mina bästa killkompisar och mer PK än jag någonsin kommer att bli.)
Hursomhelst brann jag av en massa rastlös kraft att förändra världen som jag var tvungen att lägga någonstans. Det var alldeles innan jag blev aktiv i Ung vänster och jag började skriva arga krönikor på lokaltidningens nöjessidor. Det var då jag sysslade med mina fåniga vardagsfeministiska aktioner.
Min favorit är fortfarande den där jag gick in på någon av kioskerna i småstaden. Tuggade ett tuggummi i munnen. Smög mig bort till tidningshyllan, tog fram den översta av någon av porr/herrtidningarna. Med ena blicken över axeln tog jag ut tuggummit ur munnen och tryckte det mellan mittuppslagets sidor. Sedan fortsatte jag till nästa kiosk. Tillslut tog jag bussen hem med ett leende i vetskapen om att det i varje kiosk i centrum fanns en äckelpatriarkat-tidning minerad med mitt gamla tuggummi. När någon av gubbslemmen eller testosteronäckelgrabbarna köpte tidningen och försökte öppna mittuppslaget skulle de misslyckas. För där hade en skitförbannad, brinnande femtonårig Elin kletat in sitt tuggade tuggummi.

Sen blir man vuxen och lite mindre brinnande, lite mer analytisk. Lite mer artiklar, böcker, hemtentor och uppsatser. Lite mindre småfånig action, mest för skoj. Därför blev jag så glad igår efter vår kvällsfika på Publiks uteservering. När vi går därifrån på Andra lång och strax innan Video look (porr/strippklubb i Göteborg. förf.anm.) viskar jag till vännen att;
- Vet du?! Förut när jag gick förbi här pruttade jag vid ingången till Video look
- Nää?, säger hon, det vill jag också göra!
Förbi Video look, alldeles vid ingången, släpper hon en hög och välljudande fis. Sen fnissar vi tillsammans och hoppas på att odören ligger kvar utanför ett bra tag.
Helt okonstruktivt, jättebarnsligt, fånigt. Inget som krossar något patriarkat eller synliggör några maktstrukturer. Inget som leder till förändring eller ens någon personlig insikt eller utveckling. Bara så fånigt, förbannat kul.

Annars då?
Annars sitter jag mest rastlös på jobbet, fortfarande med Emma vid min sida några veckor till. Glömmer bort vad jag håller på med till förmån för långa samtal om viktiga saker som huruvida jag ska överge blogger till förmån för metrobloggen. Jag tänker att det är lite sell out. Sen tänker jag att det vore skönt om min blogghybris gick över någon gång så jag slapp ens referera till ett eventuellt domänbyte som sell out. I helgen lärde jag mig att det räcker med att googla politik feminism och spray för att komma till min blogg. Den lilla anonymitet jag inbillar mig att jag hade ett tag är ett minne blott. Med den frånvaron växer förhoppningsvis integriteten.
Sen gör Emma mig uppmärksam på att jag återigen missar en av mina hjältars spelning i Göteborg till förmån för Norrlandsvistelse. När Tanya Stephens spelar Keep looking up, en av vinters styrkelåtar, ja då sitter väl jag i en stuga och slåss med myggen.

Men idag när jag kom hem låg det för en gångs skull ett välkommet brev i postfacket. Som den förvuxna fjortonåring jag är hade jag väl deltagit i nån Justintävling där man skulle skriva sin favvolåt (Goes around comes around såklart. Haja grinfaktorn på måndag i Scandinavium. Så mycket tårar som kommer spillas under den låten kommer inte att ha synts offentligt på en konsert sedan Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren på Hovet för sju år sedan och inledde Rödljus med sin allra mest kvidande röst). Jag vann två Justin-biljetter. En är redan paxad, men jag har en sittplatsbiljett över. Jag har några intressenter, men allt handlar om hur mycket man är redo att muta mig just nu. Jag är svag för belgisk choklad, rosévin och bra oralsex. I´m just sayin…

Den svenska sjukvården (lick my P.U.S.S.Y. muthafuckas!)

Det är på onsdagen som jag skickar ett mail till flickan i Amsterdam om sömnen. Eller rättare sagt frånvaron av den. Exakt hur illa det har varit det senaste året, exakt hur illa det är nu när jag klockan tre på morgonen gör situps för att bli av med rastlösheten i kroppen och sedan dricker ren sprit för att bli av med rastlösheten i skallen. Hur man slutar fungera helt som människa; går på ren rutin med dimmigt synfält, äter inte, tränar inte, orkar inte umgås, orkar ingenting. Hur det påverkar psyket; man orkar ingenting, vill ingenting och alla små, små saker växer till enorma problem och depressionen hotar att suga ner en när som helst.
Hon skriver att det här går ju inte Elin, du måste söka hjälp, du kan inte leva såhär. Det vet jag ju själv redan, egentligen.

Så tar jag steget, hur mycket jag än hatar läkare och sjukvård, jag tar steget och ringer till vårdcentralen. Får en telefontid två timmar senare. Tanten i luren ringer upp och är otrevlig, trött. Jag förklarar exakt hur illa det är, svajar lite på rösten. Hon säger att det här är inget som kan generera i en akuttid. Istället letar hon upp en av läkarna på vårdcentralen, säger hans namn. Uppger att hon kommer att ge mitt nummer till honom.
- Så får vi väl se om han nappar på att hjälpa dig med dina problem, säger hon sedan kort och trött.
Det är här man ska bli förbannad, slå bakåt. Det här är vården som jag betalar skatt för, vården som jag har rätt till men så sällan ber om. Mina problem i behov av vård är inget paketerbjudande en läkare kan välja att nappa på eller inte. Det är min rättighet att få träffa honom så snart som möjligt. Det är naturligtvis vad jag borde ha sagt. Om jag hade mått bra. Om jag inte hade varit genomtrött, genomledsen, sömnlöshetsfuckad.
– Men om han inte gör det då? Frågar jag bara med gråten i halsen.
– Vi kan väl vänta och se om han hör av sig först, svarar hon kort och lägger på.
Inte ringer han. Inte har han ringt på hela veckan. Det inser jag ju också att han inte kommer att göra. Går emot mina politiska principer och börjar leta privata vårdalternativ istället. Hittar en helt fantastisk läkargrupp inriktad på just sömnproblem och ångestrelaterade sjukdomar. Läkare, sjukgymnaster, psykologer i ett samarbete för att utarbeta en personlig vårdplan. Helt perfekt. Ringer dem, kan få en tid samma vecka.
– Har du någon privat eller företagsbunden vårdförsäkring? Undrar kvinnan i luren.
– Eh nej va? Svarar jag och hade lika gärna kunnat svara på frågan om jag hade tre arslen, så irrelevant och konstig känns frågan.
– Jaha, nä okej. Ett första besök här kostar då 400 kr och en behandling hos oss går på uppemot 10 000 kronor ungefär, säger hon.
- Okej, tack då, svarar jag med samma gråt i halsen.

Det är det där de brukar säga. Om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag börjar förstå vad det innebär nu. Jag är ändå inte på väg mot utbrändhet, behöver inte slåss med försäkringskassan och behovet av en psykolog, ja det har jag kanske men att ens försöka hitta en billig sådan finns inte ens på min världskarta just nu.
Allt jag vill ha är ett recept på tabletter som jag vet fungerar, som ger mig några timmars sömn och hjälper mig upp över ytan. Kanske en remiss till en sjukgymnast eller ett besök hos någon som lyssnar. Det är allt. Istället blir det nödlösningen just nu; hustla piller hos bekanta i samma sits som jag sådär som man absolut inte får göra. Just nu finns inget annat alternativ, jag måste börja sova för att orka kämpa för min rätt att få vård för faktumet att jag inte sover mer än ett par timmar varje natt. Ett moment 22 säger ni. Välkommen till den svenska sjukvården säger jag.

En vänlig grönskas rika dräkt (sommarhjärtat)

När världen är grön är den som om den alltid varit grön. Som om det aldrig funnits annat än tryckande hettan när jag promenerar genom slottsskogen till jobbet och ryggen är fuktig fastän klockan knappt slagit sju. Sommarlov; sommaren är bara som den alltid varit.

Minns någon regnet, vindarna från november? Jag minns ingenting om att springa till bussen i vindpinande regnmörker, mörkt innan jag kom ut ifrån jobbet. Minns ingenting av att frysa i krogköer, evig trötthet, regnsmatter mot rutan i ensamma lägenheten. Minns ingenting av täckjackor som inte höll för havsvindar, västkustens rå kyla, minns ingenting av blinkande lampor, gatlysen på vägen hem från stan.
Minns inte, minns bara sommarmornar på mormor och morfars altan, mormors mannagrynsgröt med jordgubbssylt och hettade barnalår på köksbänken i solskenet. Minns Calippoklisterhänder i baksätet av bilen, dricka det sista inte spilla på sätet lova! Minns sommardjuren; mata grisar och kalkoner och klappa hästar i hagen och ta cykeln ner till sjön. Tidlös tid, evighetslång och lukten av grillen, smaken av persika, känslan när man slår en smash med badmintonracketen som inte pappa rår på. Minns sjövatten; iskallt, sötklart och minns gräsdoften i parker, mjukglass smälter ner genom halsen. Lukten av asfalt under rullskridskor och myggmedelstank under näsan.
Minns tåget som lämnar stationen med ryggsäcken; Hultsfred, Emmaboda, Roskilde och alla de andra festivalerna och minns husvagnscampingar, barrdoften i skogar och lekplatser med nya barn precis som planet när det lyfter till Alicante, Aten eller Palma.

Så fort det blir sommar har det aldrig funnits någonting annat än sommar och livet är grönt, alltid varit grönt. Det är bara en ny årsuppdatering av sig själv som ligger i gräset, mjukglass smälter ner genom halsen. Samma ölsmak på uteserveringar, samma sommarhjärta; sommarförälskelse och kroppen som söker händer och samma febriga lugn.

Jag tog sommarlov; ingen vänlig grönskas rika dräkt sjöngs som i kyrkan alla de skolavslutningarna; det var inte mer med sommarlov än att jag blev klar med sista hemtentan mirakulöst nog i tid och med bravur och att jag fick terminens avslutningsbrev från Gertrud där hon jämförde mitt språk med goddess Anna Jörgensdotter och fick mig att le när hon skrev det där om att Oroa dig inte för att du skriver för mycket "gnäll". Nästan all stor litteratur är ju egentligen gnäll, bara uttryckt på ett bra sätt.

Sommarlov; kravlöst mellan sommarvikariatet på gamla arbetsplatsen, kisspoolen vid Mariaplan, kvällspromenader vid Röda sten, Slottskogen, uteserveringarna, grilldoften, vännerna med fyllor och andra vänner med händer.

Ett obstinatbarns bekännelser

Jag och syskonen åker ner till sjön innan middagen med släktfamiljen och den årliga kubbfajten. Sitter på de heta stenarna, pratar om föregående natt och känner på vattnet.
- Man blir ju nästan sugen på att bada, säger jag.
- Ja men det är ju typ skitkallt, man kan ju inte bada i öppen sjö såhär tidigt på sommaren, svarar de.
Det skulle de aldrig ha sagt. Sekunden senare har jag kastat klänningen och vadar ut med rödknottriga ben i fjortongradigt vatten. Tar ett djupt andetag och dyker under ytan, låter kylan omsluta mig.
- Vad säger ni nu då? Hutterskriker jag mellan blåfrusna läppar när jag kommit upp till ytan igen.
- Ja att du är typ dum i huvet, svarar syster medan bror mest är generad över att ha sett mina bröst.

Det är typiskt mig.
- Det är typiskt dig, säger mamma under whiskeysamtalet, du vill alltid ha det du inte kan få. Måste alltid göra det du inte får göra eller det som folk säger åt dig att låta bli. Obotligt obstinat har du alltid varit.
Det är som med spelet. Den obstinata hjärnan älskar det, spelar det till fullo hur mycket mitt hjärta än hatar det. Det enklaste sättet att få mig intresserad eller ens ligga med mig är att inte vara så värst intresserad av mig alls eller bara playa mig.
- Men syrran, låt bli, säger bror när vi sitter i parken på studentkvällen och jag flirtar skamlöst med hans bästa vän. Det är inte bara det att han är yngre och min lillebrors vän, han är dessutom en strulig konstnärskille, player och opålitig. Fantastiskt, tänker jag och lutar mig mot honom.

Jag måste bända gränserna, alltid göra det dåliga, de dumma valen och det som folk säger åt mig att låta bli. Det är som när man köper ett ciggpaket och ler åt varningstexten om en lång och plågsam död. Eller när man ser sitt skuldbesked från CSN och genast söker en ny mumbojumbokurs att ta lån för så man slipper betala tillbaka. Eller fortsätter vältra sig i bekräftelsebehov hos fel människor istället för att uppskatta de bra.

Ingen kan säga åt mig vad jag ska göra, då gör jag ändå bara tvärtom. Konsekvenser i form av hjärtekross, gråtsorg, ofrivilliga celibatperioder, hutlösa skulder, lungcancer och kallbadsförkylningar är sådant vi obstinatbarn helt enkelt får leva med.

Ensamhetens ofrånkomlighet (eller; elin på p-piller - nu labilare än någonsin!)

Det var sista avsnittet av Six feet under och jag och frugan en trappa upp satt i hennes soffa och bölade över glass med chokladsås. När jag kom tillbaka till tomma lägenheten föll jag ner i den där ångestdeppen då jag måste hålla mig från att inte höra av mig till det där bytta namnet i mobiltelefonen. Istället ringde jag mamma. Jag vräkte ur mig den där rädslan och sorgen över livet. Det där om ens ofrånkomliga ensamhet. Att det inte spelar någon roll egentligen om eller hur mycket man älskar, för endera dagen blir den man älskar någon som sårar och glider ifrån en eller så flyttar människor, försvinner iväg och slutligen splittras man ju alltid från de man älskar genom döden. På ett eller annat vis; en människa är alltid en ensam ö. Hur tvingar man sig själv att leva i den insikten?
Det är då man är ett litet barn med rädslan för livet och det är då man vill ha en mamma som ser det lilla barnet och säger att så är det inte alls och allting ordnar sig, men man är ju trots allt inget barn längre och istället svarar mamman;
- Ja, det är en fruktansvärd insikt. Och den gör ont.

Det är så mycket splittringar just nu.
Det är syster, lillaste lillasyster som jag klädde ut hunden med, bråkade om fjärrkontrollen med, dansade till Svenska Akademien med och som snodde böcker av mig. Hon som jag lovade mig själv att skydda till varje pris, lillaste lillasyster. Det är hon som står på flaket och halsar xider, hon som fyllebrölar med i Paradise city och drar till Island om några dagar. Ett blad som vänds; vi går vidare. Vi blir vuxna.
Samtidigt; nya öar att ankra mot. De finns ju där med armar och ord och kärlek. Du kan lita på oss, säger de när jag säger att jag aldrig litar på någon, aldrig lita på någon igen.

Och mitt i allt börjar jag med p-piller, skär ner på nikotinet och blir gråtmildare än någonsin förr. Vaknar upp, läser mail från Maja om allt vi ska göra i sommar och hur mina vänner stöttar och älskar mig. Gråter. Möter pappa i hallen efter att ha gjort mig i ordning;
- Vad tittar du på?
- Min äldsta dotter som är så vacker. Du har blivit så vuxen Elin, det finns något vuxet i din blick nu. Det är vackert.
Och jag gråter.
Syster på flaket med xidern. Jag sätter mig i bilen, breakar totalt och gråter mer än mormor och mamma gör tillsammans under hela dagen.
Läser fint sms från Klara. Gråter.
Läser fint sms från Malin. Gråter.
Får en lång kram av mormor som kallar mig sitt gullhjärta, sådär som hon alltid gjorde när jag var liten. Gråter.
Ser bilder på mig själv i ett album om min syster, bilder från den värsta matnojeperioden och jag ser ett blekt och jävligt skelett, så uppenbart ätstörningssjuk och herregud vad tjock jag tyckte att jag var då. Gråter.

Någonstans mitt i allt skrattar jag åt min egen labilitet. Åt att dramaqueentendenserna förstärks gånger tusen på hormoner och mitt huvud är en konstig plats att bo på. Och jag vet inte hur man lär sig att leva med insikten att man någonstans är ensam; kanske måste man bara vara tacksam för vilka som finns i ens liv här och nu. Jag vill inte bo ensam i mitt huvud, det finns tillräckligt mycket galenskap där så det räcker till att delas med andra.

Allt om min mamma (eller; när jag trodde att jag inte kunde bli mer ledsen och bitter)

Jag kommer från en toalettläsarfamilj. En sån där familj där man blir galen på folk för att de uppehåller toalett och badrum i timtal där de sitter med böcker medan fötter och ben domnar bort. Jag har själv lyckats arbeta bort vanan, det är bara jobbigt med myror i benen och toalettsitsmärken på låren. Men mamma, hon håller fast vid traditionen. Hon håller fast vid den så pass att hon i vårt badrum inrättat en speciell korg med toalettläsning. Det är när jag ögnar igenom korgen som jag inser hur mycket den säger om min mamma. Alla hennes drag, hennes överraskningar, sidor. Vill man veta något om min mamma ska man titta i toalettkorgen. Där finns just nu;
En diktsamling av Tomas Tranströmer
Ett nummer av Svenska kyrkans tidning
Någon slags andlig, kristen bok
Ett nummer av Ordfront
Två nummer av Året runt
Ett nummer av Måbra, bantningspecial
Senaste numret av QX
Sådan är min mamma. Kulturpretto, kristen, vänstervriden, bullmamma, bantningsneurotisk och queer på en och samma gång. Det är den mamma som tar hand om mig när jag kommer ut från toaletten efter ett uppslitande telefonsamtal. Hon vet vem som ringt och hon ser mina rödgråtna ögon och hon säger;
- Okej nu snackar vi.
Sen häller hon upp ett stort glas whiskey och äntligen får jag dricka den där whiskeyn på riktigt och vi pratar och jag är sådär ärlig som man inte borde, inte får vara mot sin mamma.
Pratar kk-relationer, sex och ensamhet. Hur det är att vara tjugofyra år och övertygad om att man kommer tvingas vara ensam resten av sitt liv. Sedan kommer syster hem med studentpirrsrosor på kinderna inför morgondagen och finner mig med spriten och trasslet.
- Var lycklig nu medan du kan, för snart går det åt helvete. Livet blir bara jävligare ju äldre du blir, du blir bara bittrare för varje år, så håll fast vid tanken om att det finns en ljusnande framtid nu, säger hennes skitbittra storasyster.
- Okej, tack för den studentpresenten, svarar hon.

helgens lika som bär:

He´s not real to me, therefore he doesn´t exist so POFF - then move son of a bitch (eller; goodmorning kungsladugård!)

Vaknar av mig själv och hinner fortfarande undra var jag är i ett par minuter innan jag inser att det är nya rum som jag bor i nu. Kliver upp och blir fortfarande barnsligt lycklig över det stora badrummet, handdukshållaren med inbyggd värme (energitjuv a la i-landsbekvämlighet, joo jag vet), det stora kylskåpet och morgontidningen som ligger i hållaren utanför dörren. Iklädd morgonrocken som hänger på sin krok i badrummet tillreder jag en frukost med keso, ananas, bröd och kaffe som jag dukar upp på en bricka. Sedan avnjuter jag den i sängen, med morgontidningen uppslagen medan solen börjar kika in genom de enorma fönstren och P1 bildar ljudväggen i bakgrunden. Klara ringer på, flinar åt min morgonrocksstatus fastän klockan är över lunchtid, vi bestämmer lite inför kvällen. Öppnar fönstret mot parken där studenter redan sitter och picknickar. Det är det ljuva livet i mina nya rum.

Det var dagen innan jag skulle flytta som jag och Navid pratade om vemodskänslan i en flytt. Att man som gammal indiepopare någonstans tycker om att vältra sig i det vemodet.
– Erkänn att du spelar Kent, någon av de gamla skivorna, medan du packar, tillade han.
Och jag älskar ju att vältra mig vemod och nostalgi, älskar den där uppbrottskänslan när man för sista gången ser på de flyttstädade rummen man en gång kallat sitt hem, älskar sorgen och tillförsikten inför framtiden; symboliken i brytpunkten mellan det som varit och den ovissa framtiden.

Han skriver något om The Games spelning på Trädgårn. Jag svarar back off, sluta höra av dig, vi är inte vänner längre. Sedan skruvar jag isär det som en gång var vår gemensamma säng och lyssnar på the boss. Påminns om hur jag bad honom ta hand om alla såna saker, handymangrejerna, när skruvarna sitter som hell eftersom hans manshänder är de som skruvat åt dem. Försöker få loss dem, svär, sätter the boss på repepat, skruvar igen, grinar, sneglar på mobilen. Be om hjälp? Hans hjälp? Trycker sedan bort tanken, svettas, fortsätter skruva, svär också lossnar de. Sängen faller ihop. Jag klarade det. På egen hand.

Några timmar senare kånkar tjejerna mina tillhörigheter till ett nytt hem, pratar om mängden böcker jag äger som brukligt vid mina flyttar. Vi firar med en öl på den lokala puben. Händerna lyfter min tillvaro, krossar mitt vemod.
- Också sitter jag där och lyssnar på Bruce Springsteen, säger jag.
- Bruce Springsteen?! Skrattar de i kör
- Det enda som hjälper i matters of the heart, försvarar jag mig och de fortsätter att skratta.
- Fast det värsta är nog valet av låtar, erkänner jag, liksom okej om det var typ Atlantic city som jag spelade mest. Då skulle jag kunna vara klassiskt manligt bitter och sorgsen, helst med ett glas whiskey till. Men idag är det mest Hungry heart som gått på repeat.
- Neej! ropar Maja och fortsätter skratta
- Jag vet!, skrattar jag med, den värsta sortens 80-talsarenarock. Och texten! Alla har ett hungrigt hjärta och ingen vill va ensam liksom va? Vad håller jag på med?
Och poff; det enorma vemodet har krymt.

På kvällen är det frugan en trappa upp som hjälper mig att sätta ihop sängen. Och det där med att klara sig själv är ju en romantiserad myt. I synnerhet gällande IKEA-besök och tolkande av deras instruktioner inför ihopsättning av möbler. Jag får inte ens ihop en jävla rislampa.
- Du måste vara den mest opraktiska människa jag sett, säger Klara med handen i sin verktygslåda, redo att sätta i rullskivan i mitt nya datorbord.
- Jag är en tänkare, inte en praktiker, fnyser jag och tackar Gud för att jag begåvats med människor i mitt liv som är villiga att offra en fredagkväll för att hjälpa mig att installera mig i en ny tillvaro för ensam klarar jag mig inte, men utan en man - ja definitivt.