18 februari 2007

well the dogs on mainstreet howl cause they understand; if I could take one moment into my hands

bruce springsteens the promised land på repeat och jag röker hemrullade cigaretter genom februarifönstret och tänker på att den fetaste myten jag någonsin försökt bygga om mig själv är den om att jag inte skulle vara en romantiker. att jag är någon slags cynisk, hårdnackad jävel som motarbetar allt som inte är logik.

ingenting kunde vara mer felaktigt. poesin tränger in i all min tillvaros vrår och skrymslen och jag ser ett skimmer i alltifrån morgonkaffe med tjugofem personers samlade energi en måndagmorgon till att sitta i en sunkig studentlägenhet och röka hemrullade cigg och lyssna på the boss en lagom bakfull söndag. hell, en frusen promenad en alldeles för tidig morgon genom majorna för att elvan och trean inte samarbetat så bra som jag hoppats blir en nynnande, romantisk vinterpromenad med mitt eget fyllehuvud.

jag vet inte om det är det poetiska skimret som får mig att överleva eller det som alltid håller mig på gränslinjen till galenskap. men jag vet att det finns människor som hjälper mig att behålla det och när jag vaknar en söndag är det ingen bitterriven söndag som det brukar vara och jag får ett mail som andas av neurotism som jag kan stävja och när jag börjar känna rastlösheten klia i kroppen ringer pappa och säger det där man behöver höra. om att det är okej att vara inproduktiv en hel dag och bara glo dåliga tv-program, det gör människor och det är därför vi är människor och inte maskiner. om att man inte kan tänka så mycket på csn och sånt skit för det blir som det blir med livet ändå och csn är bara en grå väggfond till den verklighet som räknas. det här är alltså min romantiska översättning av hans sävliga norrländska tröstord och det är inte minst då jag tänker att jag är en blödig sucker för romantik, men kanske inte för den sortens romantik som den amorösa kärleken lagt beslag på och kanske inte den sortens amorösa kärlek som hollywood och schlagers lagt beslag på.

och sen packar jag träningsväskan, ställer klockan och jag säger livet; bring on the jävlighet bara. imorgon är kanske en bitter dag men idag mår jag bra.

1 kommentar:

Anonym sa...

det du skriver är så på pricken det jag känner, och så på pricken det jag inte lyckas formulera, ens i mitt eget huvud. tack!