men so what? (eller hur jag lärde mig att älska mina neuroser)

jag måste uppehålla mig lite vid ämnet marissa/taylor. har man svårt för hobbypsykologiska självanalyser utifrån amerikanska tonårsserier kan man skippa detta inlägg och vänta på nästa.
men ja självklart ania, du har rätt. taylor är cool, marissa var tråkig. men det såg jag ju inte då, när jag var en marissa. då var det cool och rätt. jag såg inte alla fel hon gjorde och hur jävlig hon egentligen var. liksom, marissa har issues och hon har ångest och ett fucked up förhållande till sin mamma. sen träffar hon ryan och tror att han kan rädda henne ifrån det. och han gör ju sina försök. marissa blir alkoholiserad, knarkar, tar en överdos i tijuana, hänger med obsessive psychokillar, ätstördar, velar, tvekar och har allmänt bara en massa jävla ångest. i vilket fall; ryan finns där. hela tiden finns han där och tröstar och räddar och marissa sitter där med sina hundögon och bara guud ryan, jag mår så dååligt. hon ser ingen egen roll i det hela, allting är bara resten av världens fel. tillslut orkar inte ryan mer och gör slut men t.o.m. då kommer han till hennes undsättning när hon faller för gangstaknarkarkillen och börjar hänga med hans daterapepolare. klart ryan spöar upp typen när han varit otrogen mot marissa på deras skolbal.
taylor däremot. hon är minst lika fucked up och har issues precis som marissa. men hon har
1. accepterat dem
2. skyller dem inte på någon annan
3. tror inte att någon kan rädda henne ifrån dem
4. har distans till dem
som när seth ifrågasätter att taylor tror att hon någonsin skulle kunna scora en dejt med en kille som ryan, utifrån att hon ju är så konstig. och hon svarar att ja, jag kanske är konstig och neurotisk och haft en mamma som betett sig konstigt och gjort mig uppfuckad men so what? SO WHAT? också börjar hennes jobbande för att få en kille som ryan, för noway att hennes konstighet kommer att stoppa henne. inte ens när ryan säger, så att hon hör, att han aldrig skulle kunna gå ut med henne ger hon upp. istället säger hon åt honom att kyssa henne och naturligtvis börjar han bli kåt på henne då (detta är något som enbart händer i O.C.-världen. irl hade ryan för längesen blockerat henne på msn, bytt mobilnummer, lås och undvikit henne till varje pris. förf.anm.). när ryan sen panikar över att han håller på att falla för en sån konstig brud som taylor säger hon helt cool att jaja, du tycker jag är konstig och vill bara vara vänner. I know the drill och när ryan slutligen erkänner att han gillar henne men han har ju marissa ganska nyligen bakom sig och är inte redo för någon ny relation och yadayada svarar hon att det är inte så att jag tänkt fria till dig eller något. jag gillar dig, mer än så är det inte.
taylor är en konstig brud. men på något sätt mår hon ändå bra i det och har lärt sig att deala med saker på ett vettigt sätt efter alla törnar som hon fått.

och det är den onsdagsnatten då jag ligger sömnlös efter ett dr phil-manglarsamtal med mamma och torsdagen blir en shitty dag så jag kommer hem och rasar ihop. det finns en marissa som har tusen sätt att lösa all den där ångesten som anfaller och inget av sätten är bra och kanske finns det någon ryan att höra av sig till fast hon inte borde. det är marissan. men min taylor lägger sig på sängen och gråter en stund, sen skrattar hon åt sin egen självömkan och tar tag i disken.
taylor vet att det kommer en fredag då hon mår bättre igen och att människorna värda att släppa inpå livet är dem som kan tackla hennes konstighet och neuroser och att ingen kan rädda henne från den där anfallande galenskapen annat än henne själv. på fredagen vaknar jag av att gulle-emma ringer och väcker mig och får ett FAN FAN FAN jag försov mig igen. är chefen där? kan du smuggla in mig på nåt sätt? tillbaka i luren och sen väntar en dag av fredagsflams och fniss på jobbet. till er som undrade om mitt public outcall i förförra inlägget kan jag med facit i hand säga att jag har grymmaste vännerna och det gick ju riktigt bra. jo, det blev krogen ändå för brewdarna lockade ju men tre öl, varav en bjuden från maja, var lagom och under kvällen har min egen martha stewart jenny bjudit på mat, vin, cashewnötter samt historien om när hon var lisebergskanin (jag tröttnar aldrig!) och running man-dans. man är en taylor som lärt sig att tackla sina neuroser och inte längre är rädd för att vara konstig, töntig eller överärlig mot folk. det enda sättet är att hoppa och kanske är jag konstig, neurotisk, ett fuckup men so what? SO WHAT?