att bo i sitt eget huvud

som redan förmodligen konstaterats under flera års bloggande var jag ett ganska fucked up barn. jag tyckte inte om sällskap, jag tyckte inte om att leka, jag var allvarlig och ville på min höjd konversera och var det där barnet som vägrade sitta vid barnbordet på kalas - de få gånger jag överhuvudtaget följde med mina föräldrar på kalas - för att det var mycket mer intressant att sitta vid vuxenbordet och lyssna på konversationer. jag tyckte om ensamhet. jag tyckte om att vara själv och sitta på mitt rum med mina små projekt.
diktsamlingar, teckningar, pyssel och små forskningsundersökningar som jag kallade dem (jag närde redan här en dröm om att forska om "nåt med samhället"). egna hemmasnickrade undersökningar med vacklande statistik kring våld i barnprogram, tidningsnotiser eller annat jag snappat upp. jag tyckte om att promenera och bo i mitt eget huvud och sen gå hem och få utlopp för det som bodde där. när jag ville ha sällskap utnyttjade jag mina syskon, men det handlade inte om lekande på lika villkor utan att jag skrev radioteater eller pjäser, pysslade ihop skrivövningar eller dylikt och tvingade dem att varje dag efter dagis utföra detta med mig.
(långt senare, när min syster är arton år får hon i uppgift på sin valbara kurs i socialt arbete att skriva om fem saker i hennes barndom som påverkar henne idag. här anger hon sin storasysters idoga drillande med henne efter dagis som en stor anledning till att hon intresserat sig för att plugga och kommer fortsätta studera efter gymnasiet. brorsan tycker dock fortfarande att jag sabbade lite av hans barndom.)

naturligtvis var det oerhört provocerande. självvald ensamhet är i vårt kollektiva samhälle, hur individualistiskt analyser än påstår att det blivit, något konstigt och lite sorgligt. barn som väljer ensamhet framför sällskap och lek är ännu skummare. själva grejen med barn är ju att de ska klumpas ihop i klasser, fritidsgårdsgäng och dylikt för att sedan fungera ihop som människor såsom människor fungerar d.v.s. med hiearkier, skitsnack men ibland lite samförstånd och vänskap. det är genom kontakt med andra man utvecklas själv, jovisst och om jag varit lite mer utåtriktad som barn hade jag nog inte blivit så socialt fucked up som jag sedan var under många år. (det är här man kan skylla allt på sina föräldrar som förvägrade en att gå på dagis utan istället lät en vara hemma med sin mormor som barnvakt under ens första sex levnadsår.)

alltså var jag ganska provocerande och jag kommer fortfarande ihåg den där klumpen i magen när mamma och pappa satt på min sängkant och förklarade att jag måste börja leka mer med de där vännerna jag trots allt hade. mamma har berättat flera gånger om den gången då jag var åtta år, det var lördag och solen sken och mamma kommer in i mitt rum och ber mig att snälla ring ida nu så kan ni leka ute i solskenet idag. jag ser på henne med en viktig min och barnets allvarsamma blick och replikerar att mamma. kan du inte förstå att jag behöver vara själv just nu. jag håller på att finna mig själv förstår du. mamma stängde dörren till mitt rum och skrattade så tårarna rann.
i skolan var det ännu mer provocerande. alla gånger under lågstadiet som lärarna sa till de andra barnen att nu måste ni låta elin vara med och leka. mina klasskompisar försökte förklara att hon får ju vara med, men hon vill ju inte vilket lärarna naturligtvis avfärdade som ursäkt och att det de egentligen sysslade med var utfrysning och mobbning och sånt fick inte förekomma på min fina lilla byskola. så satte någon ett hopprep eller en kotte i handen på mig och jag skulle vara häst eller prinsessa eller hoppa i en ruta och så fort lärarna vänt ryggen till smet jag därifrån ner till skogsbrynet för att få vara själv med mitt huvud, mina tankar och historier.

det var jag som barn och sen blev jag vuxen och kunde inte sitta still för en sekund och min pappa hör om allt jag gör och måste göra och mobiltelefonen som ringer och piper och säger det är för att du var så stilla och tyst som barn. du tar igen allting nu. du är den enda som utvecklat damp i vuxen ålder.
men barnet bor fortfarande i mig. det är därför jag förvånas av kollega l. när hon har ett fint egoboostsamtal med mig medan jag väntar på de inkommande dokumenten för scanning. när hon säger att jag socialt kompetent, så oerhört socialt kompetent och utåtriktad och en person som jag kommer aldrig behöva oroa sig för jag kommer gå långt på denna förmåga. att både ta för mig, inte ta åt mig och kunna läsa av människor. hur lärde jag mig det när jag som artonåring fortfarande aldrig vågade ta några initiativ och mitt jobb som journalist till stora delar var ångest och inte alls ett drömjobb och gud den gången jag skulle intervjua marit bergman och låg i fosterställning och skakade en hel dag innan. jag blir förvånad när jag beskriver mig själv som tyst och tillbakadragen och j. skrattar och undrar var är din självinsikt egentligen tjejen? snart påstår du väl att du har dåligt självförtroende också.

kanske lärde jag mig det just så. genom att vara tyst och studera människor. bo i mitt eget huvud och lära mig hur människor fungerar innan jag vågade ta plats själv. sen slog det över åt andra hållet naturligtvis och jag blev en egocentrerad människa som vill ha uppmärksamhet och sällskap non stop.
fram till nu. att bli singel och bo själv tvingade mig åter till ensamhet. den första tiden var en bitch och det vet ni. jag hatade ensamheten för det var just ensamhet och inte självsamhet. nu tycker jag om den. jag har börjat bo i mitt huvud igen och för mycket samvaro med andra människor gör mig precis så disträ och obehaglig till mods som när jag var barn. jag lyssnar inte riktigt på vad andra säger för i mitt huvud pågår en monolog som måste få fortgå och allt jag vill är att komma hem och vara själv och sortera tankarna. en ensam fredagkväll är inte längre ångest, det är en unnest och jag älskade hela kvällen igår. såklart ödet hjälpte mig lite på traven då jag efter två timmars träning och fint ta-hand-om-sig-själv-bastande hittar saturday night fever på mitt lokala hemköp till reapris och kvällen blir jag, en gammal favoritfilm och lösgodis innan jag nattar mig själv med en bra bok. idag är lika mycket en dag av unnest, skrivande och en massa tänk liggande ensam på sängen.
och samtidigt är det något i min kravlösa, spontanta diskussion med killen i kassan på hemköp (och genom att återge den motiverar jag också till alla undrande varför saturday night fever faktiskt är en av mina favoritfilmer):
- haha, ja det här är ju en bra film
- ja men det är det ju!
- vadå, so bad that it´s good eller?
- nej den är bra, seriöst. det är snygg sjuttiotalsdans, discomusik blandat med en massa arbetarklassromantik och ångest
- jaså du
- ja men folk tror att det bara är john travolta i trikåer, det är så mycket mer än så. om att vara fattig och det enda man lever för är en utekväll på en fredag. som att du skulle gå till excet och regera nu istället för att stå här.
- haha, ja det hade ju inte varit fel
- plus att det finns en massa allvar i den också. självmord, rasism, gängvåld och gruppvåldtäkter.
- blandat med disco?
- precis. kan det bli bättre?
jag vet inte om han förstod eller ni förstod mer av min fascination för filmen men den spontana dialogen och faktumet att jag om några timmar ska träffa j. för egocentriskt snack och dampande på diverse krogar ger mig en hint om att det ensamma barnets behov av att bo i sin egen skalle numera samsas med vuxenhetens rastlöshet och behov av sällskap. det är en formel som fungerar.