"jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den"

alldeles för många dagar i 180 och en kropp som dukade under av förkylning, trötthet och - fan, jag måste säga hormoner igen - ledde kanske fram till tårarna i söndags kväll. det finns förmodligen en hel bunt bakomliggande orsaker till att jag satt där framför andra delen av dokumentären om Feministiskt initiativ och snörvlade som ett litet barn. minns en gång när jag var liten och både jag och lillasyster började gråta efter ett avsnitt av Dr Quinn där ingrid dog och den irriterande lilla killens hund var tvungen att avlivas för att det var den som smittat henne med rabies. jag tjöt för ingrid, syster för hunden och pappa tröstade oss med att ibland är det skönt att bara gråta, fast det bara är på TV. man får ut en massa andra saker samtidigt i gråten.

som vanligt var pappa klokaste lilla huset på prärien-pappan men skillnaden i söndags var ju att allting var sant. och det fick tårarna att rinna ännu mer. det var någonting med känslan, stämningen, glädjen i första årsmötet, dagar och nätter på tåg, obekväma madrasser, tusen möten och utdelning av valflyers. jag såg sofia, sofia och lova - tre av de tjejer som inspirerat mig de senaste aktiva åren - jag såg alla de andra. en gemensam känsla av att nu händer det. nu gör vi det här. en naiv, bubblande glädje över en gemenskap i viljan till förändring. att tillsammans orka tro på att den är möjlig. det var vackert. jag blev rörd, lite avundsjuk kanske när det var så länge sen jag hade den känslan själv.
men sen var det också något med den där nidbilden i någon av kvällstidningarna. fi:s ledare som klippdockor med valfria attribut. hängbröst och en ku klux-klankåpa med kvinnotecknet på var några av dem. något med rubriker om tiina rosenberg som rikshäxa, manshatare och allt det där.
och det var verkligen någonting med det sakliga, torra i tiina rosenbergs röst när hon läser upp ett av alla de brev hon fått. ett handskrivet, nästan A4-långt som osade av hat mot kvinnor som ligger med kvinnor, vidriga onaturliga. homofobi? nä normalt. någonting i att återigen slås av insikten att ja, jag står med halva foten i den här världen och det finns människor som hatar sådana som mig så mycket att de lägger tid och kraft på att skicka anonyma hatbrev om hur mycket de äcklas av oss. någonting i tiina rosenbergs blick när hon hoppar av och inte kan svara på frågan var det värt det?.
det var någonting med uttrycket i devrim mavis ansikte när hon får frågan om hon någonsin blivit hotad till livet, hon står på nazisternas dödslista har hon sett det? den där ångesten när man kämpar mot gråten, mot att falla samman och bryta i tusen bitar. grimaserar, undviker blicken. allt fångat i kameran innan tårarna brister ut och hon svarar ett nästan ljudlöst ja.
det var någonting som kameran fick med på det där torgmötet. där en vuxen man en solig eftermiddag på hösten ställer sig och skriker jävla kommunisthoror och börjar sparka och slå på ballonger och affischer. där tre ensamma kvinnor står och försöker föra fram sin åsikt. var polisen var? de gick när gudrun schyman inte var kvar.

allting sammantaget i en timme; tårarna bara rann.
fatta att det fortfarande, år 2007 med världens uppfuckade tillstånd, finns människor som knyter sin näve tillsammans och startar upp något nytt. från scratch. bara en bunt människor som fått nog och vill förändra tillsammans. som lägger sina egna liv åt sidan för något större; som säger upp sig från fasta anställningar på välbetalda jobb, försakar träning, tv-kvällar, yoga eller pubrundor, tar pengar ur egen ficka och åker runt i landet, talar för döva öron och försöker pressa ner informationsblad i händer som inget vill ha, sover för lite och stressar för mycket. för att de fortfarande tror. för att de orkar tro. som sofia när hon säger jag måste göra det här, hur ska jag annars kunna leva med mig själv. vad är alternativet? att ge upp. det går ju inte. tillsammans lägger de personlig utveckling, HDTV och shopping åt sidan och kämpar för det de tror på.

vad de får tillbaka? häxjakter, mediadrev, hot och trakasserier.
och var finns vi? vi som bara knyter näven lite löst sådär i byxfickan och gnäller över tidningsrubriker och har lite diskussioner över rödvin men aldrig riktigt kommer längre än så. vad gör vi när drevet rasar och tiina rosenberg ifrågasätts i alla sina roller på fetaste kvällstidningsrubrikerna hennes barn läser på väg hem från skolan, när ännu ett torgmöte måste avbrytas för att någon hotar och skriker, när telefonen åter ringer hemma hos devrim mavi och någon väser du ska dö din jävla svartskallehora på andra sidan luren. vi, vi gör väl ingenting. sväljer lite tidningsrubriker, suckar och säger de verkar ha gått alldeles för långt i sina feministiska tankar de där galningarna utan att leta upp källfakta - partiet själva, smyger undan, går förbi i tystnad.

det handlar inte om att man måste dela deras åsikter. det handlar om att försvara deras rätt att uttrycka dem, stödja dem i deras osvikliga tro på förändring när backlashen slår rakt emot dem.

men vi är bara tysta och jag tänker på det där som man alltid fick lära sig i skolan att även de som bara ser på när någon mobbas deltar i mobbningen och att man alltid trodde att sånt inte skulle behöva upprepas när man blev stor. för att alla skulle vara snälla och förstå varandras lika värde och om inte gilla varandra så i alla fall respektera varandra. och här står jag nu i ett samhälle som är en lekplats full med mobbare, elakingar, missförstådda ADHD-barn och såna som bara fått lära sig att de är fula och korkade och därför inte ska synas alls. också den stora massan förstås. som bara ser på för att de är så rädda att själv bli mobbade. jag står här och tårarna som rinner är en åttaårings naiva tårar som bara undrar kan vi inte bara vara snälla och respektera varandra och kanske uppmuntra varandra istället?

en klänning till mamma

såhär tjejen, du sitter med tvåhundra sidor text. du har någon slags inre idé med hur du ska ändra riktning, stil, språk, allt som inte stämmer just nu. inlämning av första urplocket om en och en halv vecka. ändå sitter du bara här och dagdrömmer. precis som under D-uppsatsen, jag var ingen kämpande student med lite universitetspoäng. i drömmen stod jag redan på en stor kön och språk-konferens, föreläste och skakade hand med cameron, kulick och de andra.
jag är inte en småbegåvad ung tjej med tvåhundra sidor terapitext framför mig. jag har precis fått veta att jag nominerats till augustpriset för min debutroman. i drömmen gör jag alltid samma sak, det är alltid samma sak som är viktig. i drömmen ringer jag till mamma, berättar att jag nominerats. hon snyftar lite av stolthet och säger men guuu med norrländsk diskant. sedan säger jag till henne att jag vill att hon följer med mig på augustprisutdelningen. att hon ska sitta bredvid mig och att vi ska på hotell i stockholm, ett fint hotell mamma, och dagen innan ska jag köpa nya finklänningar till oss. på enkåå. det här är det viktiga: inte nomineringen, inte den strålande motiveringen, inte huruvida jag vinner eller att min roman kommer att stå i varje bokhandel lite extra skyltad - augustprisnominerad!. den lyckan att få säga till mamma i hennes värld av stugbyar, billiga vandrarhem, andrahandslösningar och kapp ahl-reor. hotell och NK mamma. jag betalar för vår kväll.

jag lånade Tala om klass och det finns något mellan raderna som talar till mig, precis som v. sa att det skulle göra och som jag blev tipsad om här i bloggen. jag tänker på det som skaver varje dag på arbetet där jag borde höra hemma. någonting om understimulans, brist på frihet, myrorna i kroppen och en evigt molande känsla av att inte vara riktigt rätt. det måste finnas något mer än det här. idag fick jag skit kastat på mig som t.o.m. fick den här hårda huden att spricka lite och ögonen att tåras lite av frustration och ilska. det är någonting om att inte ha makt över sin egen tillvaro och att äta skiten istället för att sätta upp en sköld som jag har så svårt för. samtidigt är jag ingen god anställd. jag är en god anställd i den mån att även den mörkaste tiden då nätterna räknades i tre timmars sömn och resten svidande självrannsakan, då allt skrek ensamhet och det enda jag ville var att stanna under täcket och gråta sönder mig själv ändå tog mig till arbetet, drack fem koppar svart kaffe och log med mitt största leende. jag är en dålig anställd för att jag bara vill bort och längtar efter något annat. för att det någonstans skiner igenom så tydligt.

och det heltidsåren på universitetet. på att de första dagarna i den stora hörsalen med huvudet fullt av fonetik och bisatskonstruktioner känna sig så hemma. för första gången, efter alla frustrerade år i grundskola och till stora delar gymnasiet, känna sig hemma. ta tillvara på ambitioner, läsa dagarna igenom, tugga på pennor och slita ut tangentbord. varje gång jag gick genom korridorerna med stövlarnas klapprande på stengolvet, i pennkjolen, med kollegieblocket och den viktiga blicken kände jag mig hemma. varje högsta betyg på tentan var ett hemma och alla kvällar på universitetsbiblioteket var hemma. mormor frågade vad jag egentligen gjorde och jag försökte förklara på mitt allra enklaste språk vad jag läste för kurser. hon skakade på huvudet och sa det där förstår jag ingenting av. jag är ju bara en gammal husmor. farmor som gång på gång undrade varför jag inte stannade på yrkesutbildningen. det var väl ett arbete gott nog för en sådan som mig.

samtidigt; allt det tillrättalagda på universitetet. där politiskt arbete var att i ämbete av jämställdhets och mångfaldsstudent försiktigt påpeka över kaffe och fina jämställdhetsplaner att det knappt förekom några kvinnliga föreläsare på kurserna och leta fram litteratur till genuspedagogik-studiecirkel för lärarna på institutionen trots att man någonstans visste att de skulle nicka och säga jodå, vad fint att du ordnar detta och sen skulle inte en jävel komma dit.
att sitta i ett fikarum och diskutera politik utifrån objektivitet och analys. alltid försiktigt och tassande, inte trampa på ömma tår. att komma från en miljö där allt är oborstat sattyg och jävlar anamma med skrik och fulkultur till det. det var inte hemma. att försöka bygga en bild av sig själv i den där miljön och i umgänget av fina och dyra kläder, korrekta uttal, lite lagom med attityd och skitmycket duktighet. såna ofantliga mängder tillrättalagd duktighet. tro mig jag försökte. det skavde så in i helvete och jag mådde så kasst av det.
där är hemma att sitta i ett fikarum och helt subjektiv och okonstruktivt tycka illa om borgarklassen. att hålla upp en metro och flinande säga du måste ligga med nån. dagens pest eller kolera-val. välj! och peka på en bild på reinfeldt och borg. att komma en måndagmorgon och få veta att man ser lika sliten ut som kroppen känner sig och redogöra för helgens alkoholintag och folk bara skrattar och man är lite småjävliga och politiskt inkorrekta så att hjärnan ibland brister av intolerans-intrycken men någonstans är det ändå hemma. hemma är att bo i en skabbig lägenhet, köpa mat på netto, bara dricka fulvin och gå i H&M-kläder. att veta att värdet inte sitter där och tycka att det är rätt fint så.

det måste finnas någon balans där, en kombination. att erövra en värld och behålla en annan. att jobba på ett lågavlönat, understimulerande jobb och ta en massa skit men vara sig själv rakt ut och på kvällarna drömma om forskartjänster, augustpriser, intellektuell stimulans och veta att det är dit man ska utan att förlora sig själv på vägen. att vilja att man nån gång skulle kunna köpa en ny klänning till sin mamma. på enkåå.

do not underestimate my powers

jamen ja. det är söndag och därför okej att hänfalla i total självömkan. det är okej att bara se alla de där svarta sidorna. bara minnas brustna hjärtan och vackrare flickor, hur varje gång man tog bara-vara-vänner-snacket trycktes ännu en bit av ens självförtroende ner i fotknölarna. inte minnas hur man själv krossat pojkhjärtan, fått sånger och kärleksbrev, kyssar och komplimanger. eller för den delen vem som egentligen tog initiativet till ett uppbrott.
det är söndag och då är det okej att vilja kasta sig ut från sitt fönster på tredje våningen i ambitionen att slå sig så illa att man kan sjukskriva sig från ångestjobbet ett par veckor och det är okej att tvivla över alla sina förmågor och mest vilja åka hem till mamma och gråta ett par veckor. det är okej att allting andas ångest och man ångrar allt man sagt, allt man gjort. det är okej att känna sig ensammast på jorden fast man lätt skulle kunna styra upp en fika med någon istället för att ägna dagen åt terapistädning, rökning och planlöst zappande framför tv:n med tårar i ögonen.

det är okej, det är söndag och at the end of the day skriver jag femton postit-lappar till mig själv inför de kommande sjuka veckorna av skrivarkursstart, textinlämning om två veckor och däremellan ska jag på filmfestivalen, till stockholm, jobba heltid, träna och träffa alla jag vill träffa. kalendern, matlådan och träningsväskan fylls också står jag ändå där öga mot öga med ångesten, tvivlen, osäkerheten, gråten, svärtan, farhågorna och allt det andra. med ena handen på ljussabelns udd säger jag till livets samlade jävlighet som luke skywalker sa till jabba the hut: do not underestimate my powers

ingen getingmidja

frågor väcktes om det här med tjockare hud efter förra inlägget. frågor väcks hos mig den morgonen då jag vaknar av tidningsbudet med vinfylla bultande i skallen. då något når mig och gråten ligger i strupen och jag famlar efter blodvarm hud i en tom säng. var går gränsen mellan att skaffa sig tjockare hud och att bara dölja såren? var går gränsen mellan att gå vidare med mer skinn på näsan och att bara bygga i cement för att skydda mot det onda? hur vet man vilket som är vilket?

jag karvar en bild av mig själv som jag måste ha. för att jag tycker om den någonstans, för att jag alltid har tyckt om den. jag har hittat konturerna där drömbilden möter verkligheten och jag gillar den. men jag vet inte vad av den som är den jag vill vara och vad som är den jag måste vara för att orka ta mig ur sängen på morgonen.
det är hon jag alltid tvingat mig själv vara, som jag också tyckt om, men hon skaver. den här morgonen skaver hon. grabbgänget hotade med att kasta bajs på mig om jag inte hängde med ut. m. köpte vin åt mig. jag hade redan tackat nej till en fest med hänvisning till tillståndet efter föregående natt och jag vet att jag egentligen inte vill vara på den där platsen där det finns en person som jag borde hålla mig undan lite mer från och en person som jag inte orkar se överhuvudtaget och ett rum som lite halvt varit mitt och en säng där jag sovit. men en kväll av ensamhet är en kväll av ensamhet och jag har vin som väntar och m. vet var jag bor och hotar med bajskastning så ja, jag är där. jag tar på mig skölden och jag ser mig i spegeln och jag är inte vacker för det är inte den typen av tjej som jag är men kanske lite häftig, lite het. jag tar på mig rollen för att efter alla år av en-av-grabbarna-attityd som skyddat mig från att svida över insikten att det är allt jag någonsin varit kan jag den bra. är man inte en flicka som pojkar älskar blir man någonting annat. kanske en tjej som brottas, jävlas, svär och snusar. kastar förolämpningar, pratar tuttar, provocerar och är politiskt inkorrekt. är snuskig i mun och alldeles förbannat rolig, hetsar de äldre killarna till en diskussion om att skaffa barn men när de påstår att jag borde känna av den hetsen mer än dem ler jag och säger ärligt talat, tror ni jag tänker fucka upp den här fantastiska kroppen med graviditeter och skit? och de ser lite generat och nervöst på mig. jag tycker om mig själv. jag spelar mig själv bra. när jag möter henne som jag ägnat så många nätter åt att svartsjukeförbanna och jämförelsenoja över väljer jag att bara ignorera och inte se i ögonen och sen pustar jag någonstans och tänker att det var väl inte så farligt och jag kanske till och med skickar ett sms till någon efter en halv vinare om att jag nog är minst lika snygg som henne ändå. sen är det något m. säger.
getingmidja, säger han. hon har getingmidja. breda höfter och smal midja. biologisterna säger att män dras till det. det är genetiskt. för släktets fortlevnads skull. det är det han har fallit för hos henne, elin. getingmidjan. jag ser på mina raka höfter och tänker fuck that shit. sen säger jag till någon att jag är snygg ikväll och han säger ingenting och vi dansar till en låt ur dirty dancing innan jag förlorar omröstningen om p3guld-efterfest vs nef, blir tjurig och åker hem. hinner skicka några sms som aldrig besvaras. något om att jag är snygg.

det här är i ett nu då jag har betong kring hela mig och där jag regerar och där jag vet att jag aldrig blir en flicka med getingmidja, kvinnlighet och rådjursögon att älska precis som jag visste det under alla tonåren då jag stålsatte mig på samma sätt. fightades tillbaka med grabbigheten, okänsligheten. om ni ändå inte tänker förälska er i mig eller ens vilja hångla med mig är det bättre att ni i alla fall beundrar mig för att jag är en sån förbannat rolig, grabbig tjej. en av er liksom. jag är grym i den rollen. man anpassar sig efter sina förutsättningar, lär sig att göra det bästa av situationen. vi är lite kameleonter på så sätt.

sen vaknar jag en morgon och snön har regnat bort. väggarna skriker ensamhet och kroppen saknar blodvarm hud att skeda sig mot så att det svider i alla vener och gråten sitter i halsen och höfterna är fortfarande lika raka, ögonen lika fula och små och jag vet att den här söndagen bara kommer bli ännu en i raden av söndagar som bara är obarmhärtig gråt och det finns hundra kilometer att vandra från punkten den jag försöker vara till den jag verkligen är när jag orkar känna efter.

sen skriver någon någonting om en kofot på axeln. om att vilja pilla under min hud. jag tänker att du inte har någon aning om vad du gett dig in på vännen. men jag önskar att du var här.

då min hud luktade mango

just det. det snöade ju. det snöade och häromdagen sken solen och jag kände inte igen vare sig mig själv eller den här staden. så mycket ljus helt plötsligt. det skiner utifrån och reflekteras inifrån, man blir en bättre version av sig själv när man har något som strålar mot en.

snö och solsken tar mig alltid tillbaka till den tiden för fyra år sedan. en kort period, några månader av mitt liv, som badade i sol, ljus och lyckokickar. den fantastiska vårvintern, norrlands egen årstid med stora snödrivor men nästan plusgrader och solen som alltid sken och reflekterade sina strålar i klarvit snö så att allting blev ännu ljusare än det redan var. allt var konstant upplyst. jag läste litt.vet./kreativt skrivande och jobbade deltid på förmiddagarna på ett dagis utanför stan. läste rysk litteratur och satt varje morgon på den där bussen med näsan i brott och straff och glömde nästan att plinga innan jag kom in bland barnskriken som kontrast till litteraturens värld. eftermiddagarna på stammiscaféet med honom och vännerna. skolböcker och påtår av svart kaffe. min hud som doftade starkt av mango från mitt body butter som jag köpt enbart för att han älskade mango. bara en sån sak. han älskade mango. typiska egenheter man inte kan sluta le åt sådär i början när allt är kärlekspirr och dundrande lyckosoldater mot skelettet. vi låg med varandra i mitt rum i kollektivet, sen drack vi kaffe och läste och min hud luktade mango och på helgerna kom vännerna över och vi drack litervis med gredos och gick bonanza till indiepop tills grannarna klagade. det är allt jag minns av den tiden; mangodoft, ett konstant knullande, gredos, barnskratt, brott och straff. och solskenet. alltid solsken.

vi kysstes på gångbron mellan staden och mitt rum i det där kollektivet och jag tänkte att fan att vara såhär lycklig. jag trodde inte det var möjligt och solen sken på oss och det var fortfarande över en månad kvar innan jag skulle hålla i en sticka från apoteket som visade ett streck för mycket. fortfarande en tid av lycka kvar innan jag skulle ligga en hel påskhelg och kvidande blöda ut ett liv. det var fortfarande en utmätt tid innan jag skulle ringa det där arbetet och säga upp mig för att hjärtat inte pallade att varje dag möta de liv som faktiskt var liv med små armar och tår, viljor och världar och egna namn över kroken där de hängde sina små ytterkläder, när det liv som funnits hos mig aldrig blivit mer än röda pölar i underkläder och lakan.
det var fortfarande solskensdagar, ligg och några tetror gredos bort till den tid då svärtan växte under huden, så nära att han kunde ta på den och börja pilla i såren. då han istället för det konstanta mangoknullandet började ägna mer tid åt att oroa sig, ge mig nummer till personer jag borde tala med och se in i mina ögon för att utforska om jag verkligen talade sanning när jag sa att jag redan hade ätit, trots att vi båda visste att jag ljög.

det finns alltid ett före innan man vet att det ska finnas ett efter. det här var ett före i solskensnaivitet med mango och brott och straff. jag återvänder dit när solen skiner och snön lyser vit. fast bara som en påminnelse. huden är alltid tjockare i eftertiden än företiden. man lär sig någonting på vägen.

kön, kärlek och längtan. sprit och sean paul.

grabbhäng, motown och gratis vodka och southern comfort lät ju som en fantastisk idé i teorin där utanför kings efter ett par öl. jag ville kliva på, göra bort mig, säga ogenomtänkta saker och släppa allt det där kontrollerande för en stund. bara vara grymma fylle-elin i det där bisarra sällskapet. man dricker alldeles för lite sprit nuförtiden, förkunnade jag och hängde med till herr m.

fem timmar senare låg jag på knä med huvudet i toaletten och tömde magen på spriten jag fyllt den med, försökte återskapa alla de korkade sms jag skickat till någon under natten, undrade vad jag egentligen sagt om mig själv och vad jag egentligen hört under kvällen med en viss föraning om att det, tillsammans med de där smsen, skulle svida dagen därpå.
sedan däckade jag på sängen med ytterkläderna på och mindes exakt varför man dricker såpass lite sprit som man gör nuförtiden.

idag mår kroppen för dåligt för att jag ska nå ångesten och självrannsaka mig lite, trots att jag nog skulle må bra av det. någon gång kanske man skulle börja tro på att människor faktiskt dras till en av en orsak och att alla inte playar och kommer lämna öppna sår. att det kanske är sant, det som jag fick höra under natten att folk blir hooked på dig. du har den effekten på människor, det märker du väl?. att jag kan vara någon som ger någon någonting, har egenskaper som får någon att falla. ingen jämförelsenoja eller divisionstänk. i torsdags sa någon att i två lägen handlar det bara om att tro på sig själv och framhäva sina bästa sidor. det är på jobbintervjuer och i kärlek. jag tror på det. och kanske kommer jag orka krossa myten jag försökt bygga kring mig själv som en cynisk, hårdnackad jävel med aversion mot amorösa relationer. innerst inne är du en romantiker som ändå bara vill ha kärlek, sa herr m. det kan vara sant. men då krävs det en jäkla massa kodknappande, låsdyrkande, kofötter och sprängmedel från någon för att kunna nå den under alla lager av cynism, svärta, rädsla, kompromisslöshet och allt det andra.

men mest försöker jag att inte tänka på annat under kvällen än att jag bytte arbetsnamn på romanen. från feminismen fuckade upp mitt sexliv (se tidigare inlägg med samma titel) till kön, kärlek och längtan. sprit och sean paul. just då sa titeln allt.

you are the generation that bought more shoes and you get what you deserve

vaknar upp på min lediga solskensdag med skratt i magen efter föregående kväll. tre singelflickor, billig öl, en man som såg ut som en yngre indieupplaga av dr shepherd i greys anatomy (ania, du hade blivit madly in love) och samtal om allt ifrån ångest till tantrasex och rakade könsorgan. ett sex and the city irl i sverige-lågavlönar-tappning.

jag vaknar av brevinkastet och brevbärarens fotsteg i trappuppgången och när jag går upp krossas solskensdagen obarmärtigt. brevinkastets material är ingen avi för det där monsterpaketet med kläder jag beställt utan från csn om den planerade återbetalningen av min 200 000-krstudieskuld under 2007. första inbetalningen på tvåtusen kronor dem tillhanda nästa månad. jag dimper ner i en hög av självrannsakan, framtidsångest och neurotism. den är alltså här. dagen d. den man försökte ignorera alla de där månaderna och åren då man tog lite kurser, fikade bort dagarna och satt med näsan i böckerna och älskade det man gjorde. nu kommer straffet. csn-mannen väser i nacken att det är paybacktime, du är vuxen nu. dags att betala tillbaka de där förvisso förbannat fattiga, men ändå fina åren du hade av insikter, teorier och utveckling. vuxenlivet är här på riktigt mina vänner.

jag bölar som en fyraåring att det är orättviiiist. jag har ju inte ens fått ett jobb inom min utbildning, jag gör ju inte det det var meningen jag skulle syssla med när de här återbetalningskraven kom. jag tänker inte betala tillbaka när jag lever på min fattiga kvinna-i-offentlig-sektorlön. också slår vuxenvärlden till och säger att jag ju kunde gått på chalmers, handels eller något som leder någonstans. men jag var bortskämda snorungen som trodde på mina drömmar, följde hjärtat och läste humaniora. varsegod, här kommer återbetalningen.
det här börjar bli en följetong men jag tänker återigen på den öde ön där jag ska bygga upp den nya civilisationen för att slippa den här i-landsbubblan. jag tänker på den för att jag tänker på erlend loes expedition L och hans vän med massiva skulder till norges motsvarighet till csn. hur han följer med erlend och de andra till den öde ön för att komma undan dem. en dag när de sitter på stranden ser de en liten fiskebåt långt ute på havet. vännen med skulderna flippar och springer rakt ut i djungeln, är borta i flera dygn innan de hittar honom svårt medtagen. han var övertygad om att båten var csn som hittat honom.

jag tänker att det måste vara en typisk 80-taliståkomma. det här med självuppfyllandet. att till varje pris göra det som är rätt för en själv och på inget sätt mest förnuftigt eller bra för framtiden för den skjuter vi ändå framför oss. vi bara lever våra drömmar. på tv:n varnar de för höga studieskulder, fattiga pensioner som inte kommer att gå att leva på eftersom vi börjar arbeta alldeles för sent, akademikerarbetslöshet. likt förbannat läser vi humaniorakurser, folkhögskoleflumm, designar, skriver, gör låtar, snyltar a-kassa. och tar en öl till. eller fotar oss i underkläder, söker till dokusåpor, viker ut oss, startar modebloggar. och tar en drink till.
vi skjuter på framtiden och väntar på startskottet för uppfyllandet, inte allvaret. allvaret kommer aldrig. vi är generationen som alltid fått veta att vi ska bli våra drömmar och man kan bli vad som helst om man kämpar tillräckligt hårt. mot bakgrund av 90-talskrisen som raserade folkhemmet när vi fortfarande var barn ter det sig obegripligt. men mitt i allt fanns också den växande mediala världen som tutade i oss drömmar om fame factory och idoliserande. någonstans måste det ha satt sina spår.

och det var inte så att jag inte försökte bli vuxen, det var ju det där halvåret av hälso och sjukvårdsadministrationsstudier. en ordnad yrkesutbildning. men jag pallade det ju bara inte. magkänslan sa ifrån. precis som den säger ifrån nu när jag tänker att om två och ett halvt år får jag fast arbete där jag vikar just nu och jag kan ta det. jag kan jobba där och betala av mina skulder och på nätterna kan jag skriva, det kan kombineras. jag är vuxen nu, it´s payback time, dags att göra rätt för sig din korkade 80-talist som glömde ditt ursprung och tog dig vatten över huvudet. men sen är man ju ändå inte mer än 80-talist och denna 80-talist ringer till csn och pratar med en trevlig (!) kvinna och förklarar att hon planerar att läsa en folkhögskolekurs det kommande året och ta csn-lån igen från och med april och kvinnan förklarar att betala in den första skulden, men tar du mer lån behöver du inte betala av dina gamla lån samtidigt. jag löser ångesten med min massiva återbetalning genom att låna ännu mer för att fortsätta uppfylla mig själv och den jag vill vara. och ikväll tar jag en öl till.

textproduktion

när jag säger att jag skriver hemtenta - och det har jag ju gjort en hel del den senaste tiden - betyder det inte att jag nödvändigtvis skriver hemtenta. att skriva hemtenta, likaväl som att skriva egentligen vad som helst, inbegriper en rad andra saker. helgen med dess diskande, surfande, msn:ande och musiknedladdande var ett paradexempel. denna kväll likaså.
ni vet hur det är. man sätter sig klockan halv sex och tänker att man vet exakt vad man ska skriva och det får bli max tre sidor så okej, nu sätter vi igång. fem minuter senare fastkörd i en massa motstridiga teorier, frågeställningar som helt plötsligt ter sig som obegripliga, en tanke som inte kan omsättas i akademiska ord och därför försvinner iväg. istället;
diska den lilla disk som finns.
utbyta några ord med k. över msn som uppmanar till bullätning hos henne. jag som avböjer med hänvisning till tenta, vatten och snus.
kolla mobilen om jag inte fått några sms.
sätta upp håret.
spegla mig.
kolla mobilen om jag verkligen inte fått några sms.
skicka ett sms.
surfa på tusen meningslösa sidor, läsa alla artiklar och bloggar man kommer över.
skicka ett sms till.
kolla skunk igen.
fylla på vattenflaskan.
känna efter om jag verkligen inte är lite hungrig.
äta två mackor fast jag inte är hungrig.
ladda ner några låtar.
sortera om i musikbiblioteket.
ringa mamma, eviga tenta-eskapismen. den senaste veckan har både hon och jag suttit med tentauppgifter som, skadad av tentaspråket, kan sägas konstituerar varandra. hon med feministisk teologi, jag med genus som samhällsteori. det hela har bidragit till en rik skörd av sms-korrespondens 80 mil över landet innehållande citat från både luther och hildegard av bingen, blandat med frustrationsutrop som man kan kalla dem galningar. men det har fan inte blivit bättre! och jag ska skriva en ny bibel! (gemensamt drag hos mig och min mor; vi lägger alltid ambitionsribban några snäpp högre än vad vi någonsin kommer att uppnå). den här gången har hon skickat mig en hel word-fil med utdrag ur bibeln som jag, i ämbetet av uttalad feminist, ska genuskommentera. jag i min tur vill mest berätta om att solen faktiskt på riktigt sken idag och jämföra väder. varmt som en junidag i norrland här kontra glittrande snödrivor där. vi drar ett oavgjort-streck men jag riskerar att tappa på torsdag när det blir regnstorm igen. eller så vill jag berätta om dagens händelse; hallå, jag fick ett par j.lindeberg-jeans mot en öl på kings head idag (det är här jag måste inflika en förklaring om att märket är av ett dyrare slag d.v.s. kan ej tillhandahållas på coop eller H&M samt dra till med summan de kostat i butik för att mamma, med sina arbetarklassreferenser, ska haja vidden av det hela) . thank god för optimistiska kollegor som går på NK-rean och spontanköper det enda paret som finns kvar och tänker att strl 25 nog passar. thank god för snälla kollegor som inte fick på sig dem och tror att jag kan komma i dem (jag skrattar och frågar om möjligheterna att få använda sig av våld och vaselin för att få på dem) och tar med dem till jobbet för provning. thank god för mina raka pojkhöfter och ett midjemått som inte accelererat så förbannat mycket i storlek trots alla faktorer som pekar på att det borde gjort det. thank god för annan passform än supertighta runt vaderna. thank god för snälla kollegor som ger bort ett par jeans, vilket resulterar i en glad och rörd elin som inte bara får ett par jeans av typen skulle-aldrig-lägga-så-mycket-pengar-på utan även får möjligheten att ge den alltmer skrikande tjocknojan en fetsmäll på käften med empiriskt underlag, känna sig lite snyggare och lite lugnare över missade träningstillfällen samt kunna beundra sin egen fantastiska jeansröv i toalettspegeln lite osunt, narcissistiskt länge.

men i alla fall:
mitt emellan alla distraktioner och eskapismer trycker jag ändå ner tangenterna och producerar två och en halv sida och någonstans där tycker jag ändå att det är roligt och intressant och akademikernörden i mig tokonanerar som en femtonårig oskuld över alla konceptualisering, poststrukturalism samt naturligtvis - världens vackraste ord - socialkonstruktivism som skrivs. 20:14 bankar jag in en avslutande beteckning av begreppet genus. jag är klar.

och eftersom fröken duktig gör sig påmind hos mig som en alljämt levande sida hos mig varje gång det handlar om att prestera något har jag naturligtvis gjort klart hemtentan fyra dagar i förväg. en lika levande sida är fortfarande fröken neurotisk, de två fröknarna samarbetar liksom gärna fast jag föredrar att sätta dem i två olika rum då de har så dåligt inflytande på varandra, vilket gjort att jag tog ut en semesterdag på fredag då jag trodde att jag skulle behöva panikskriva klart tentan då (detta går naturligtvis emot all fakta baserad på fyra och ett halvt års högskolestudier och way back genom hela grundskolan och gymnasiet, då jag alltid varit klar i god tid innan, men neurotismen lyssnar aldrig på logik). följdaktligen förväntar jag mig storheter av min åtråvärda helt lediga dag. äventyr, underhållning, traktering och köttets lustar. eller en fika, promenad, middag, öl eller dylikt. jag nöjer mig med regelrätt gammalt hederligt häng så holla at me om ni är lediga, make my day helt enkelt.

hur många kanellängder går det på en revolution?

efter en natt av yvonne hirdmans genus- om det stabilas förändeliga former och tusen tankar i skallen vaknar jag upp till det här på hallmattan och ingenting har förändrats. vi är kvar på 1800-talet people. man drar lite, lite i strukturernas sega tuggummi och ser någon ljuspunkt med insikter och diskursförändringar. sen är det alltid nån jävel som kommer med sina forskningsrön eller åsikter eller omläggningar i politiken och man studsar likt förbannat tillbaka.
jag tänker på mig som saknar både biologisk klocka och hushållsskills och inte förstår bebisar överhuvudtaget men är aggro och tävlingsinriktad som få. som inte har en hjärna som kan bestämma sig för om den ska tända på manliga eller kvinnliga dofter. på lillebror som är blyg, tystlåten, aldrig vågar hävda sig och vars högsta karriärdröm är att bli förskollärare och få ta hand om små barn hela dagarna. jag tänker på att efter snart tvåhundra år av evigt vägande, mätande, tråcklande i hjärnan borde vi kanske lägga den åt sidan och ägna oss åt att vara människor istället. det är en uppgift svår nog.

minns plötsligt varför det politiska arbetet avtog hos mig. varför jag drog mig tillbaka ur alla kollektiva grupper som sade sig sträva mot samma mål och försökte hitta egna vägar istället. strukturernas eviga seghet passar inte en otålig människa som vill förändra hela världen innan hon slutat andas. hur många formaliadiskussioner måste vi ta, mötesprotokoll skrivas och kanellängder ätas upp innan revolutionen kommer? små kilar i hjulen som inte ledde någonstans, eviga intressekonflikter inom grupperna istället för att fokusera på det gemensamma. att inte komma överens ens med dem som sade sig företräda samma saker som en själv för det finns alltid skarvar i kollektivismen och det bör det också göra, vi har alltid våra individuella tankar baserade på de vi är och de vi har varit. de får inte slösas bort, men inte heller ta övertaget. tänker på simone och hur hon beskriver kvinnoemancipationen som omöjlig eftersom kvinnor inte är ett kollektiv bundna till samma intressen på samma sätt som de svartas kamp i USA eller proletariatets kamp mot borgarklassen. vi är utspridda och är var och en individer uppbyggda av en rad andra beståndsdelar och grupptillhörigheter än just detta att vi är kvinnor. hur ska jag någonsin nå någon gemensam konsensus med maria borelius och ebba von sydow när jag inte ens fick gå på lesbisk festival i våras med hänvisning till att jag bara hade halva foten inne och således var en könsförrädare genom min attraktion för män? alla grupper, individer bevakar sina egna intressen.

jag suckar och jag undrar hur jag ska hitta glöden till att ägna resterande dagen åt att kanske bli klar med den där tentan någon gång. efter det här. med sakers tillstånd. hur många kilar i hjulet sätter jag med mina ord? jag borde kassera genusböckerna, söka in på handels och om fem-tio år sitta i någon bolagsstyrelse med vässade armbågar och vara en böld i röven på gubbväldet. det vore att praktisera istället för att analytiskt förfasas, nå personliga insikter som majoriteten inte bryr sig om. sen tänker jag på sonen till en av mina lektörer, de två kvinnorna med böcker bakom sig som ägnade kvällar och helger åt att djupstudera mitt utkast. de två, den dåvarande mannen i mitt liv och en handfull förläggare är de som läst det. hur hon beskrev att hon lämnat utkastet framme och den fjortonåriga sonen hittat det. han, vars litterära preferenser sträckte sig till seriedelen i morgontidningen, sträckläste manuset. efteråt sa han till henne att jag tror jag börjar fatta lite vad feministerna tjatar om nu. sedan erbjöd han sig att diska och hjälpa henne med tvätten. hur hon sa till mig att förstår du vilken makt du har med dina ord när du får min lata son till sånt här? jag behåller det som en motivation och intalar mig själv det där med att rom byggdes inte på en dag, men lägger du så bara dit några stenar tjejen då har du ändå gjort någon skillnad.

könstillhörigheten

under slutet av 1800-talet fanns en utbredd uppfattning om kvinnans underordnade roll jämtemot mannen baserat på kvinnans komplicerade biologi. kvinnans könsorgan var så komplicerat och tog så mycket energi från kvinnan att det inte fanns energi till intellektuellt tänkande hos kvinnan, till skillnad från hos mannen. att kvinnan sedan var den som födde barn satte ännu mer käppar i hjulet för kvinnans förmåga att tänka och producera konstverk, teorier, litteratur etc. den energi och smärta som det krävdes för att föda ett liv till jorden var likställt med den energi och smärta det krävdes för att föda fram nya teorier eller banbrytande kultur. men ingen människa var kapabel till båda delarna och eftersom det var kvinnans roll att föda barn var hon inkapabel till det andra.

om man håller i åtanke att jag senaste veckan ägnat lediga stunder åt att läsa och analysera sådana resonemang och dessutom vet med sig att jag är socialkonstruktivismens största fan, som förnekar alla former av biologistiska hänvisningar och helst inte definierar kön överhuvudtaget, att jag tycker illa om att behöva definiera mig själv som en kvinna med de attribut de innebär och har ett tämligen ointresserat förhållande till det egna könet, könsorganet och kroppen utifrån definitionen kvinna-fitta-kvinnokropp. då är det inte konstigt att jag missade alla tecken under veckan. för att jag tycker så illa om att det skulle kunna vara något med hormoner som påverkar mig, när det aldrig talas om hur hormoner påverkar män (mer än i upphöjande/undskyllande termer om testosteronstinn dvs viril dvs riktig man dvs ursäkt till sexuella trakasserier etc). för att jag inte vill tänka på att jag har en kropp som ställer till läget för mig en gång i månaden enbart baserat på mitt kön.

således går jag hela veckan runt i ett konstant tillstånd av lika delar gråtmild/störtkåt/kärlekskrank/skitförbannad/sötsugen utan att fatta varför. istället slår den inre analytikern igång stora trumman om att aldrig komma över hjärtesorg, falla ner i ångesträsket, inte orka jobba mer, GI-bantning för att stävja mitt oh so enorma sockerberoende. inte förrän på torsdagkvällen när mamma ringer och jag skäller ut henne efter varje försynt fråga hon ställer och återgår till stadiet obstinat fjortonåring som dumförklarar henne så fort hon öppnar munnen börjar jag fatta vad det handlar om. (när hon ringde för en stund sen förfasades vi ihop över att det fanns en tid då jag betedde mig så hela tiden, vad hon än så och att vi då dessutom levde under samma tak och möjligheten för mamma att lägga på luren med hänvisning till mitt dåliga humör och att jag skulle ringa upp när jag var lite gladare fanns inte. hur orkade någon av oss?).

fredag morgon vaknar jag alltså upp med kramper i magen. och jag tänker att okej, jag har den här kroppen och den här biologin och jag kan lägga massor med energi på att vara förbannad över dåliga smärtstillande läkemedel som inte är anpassade för kvinnokroppen eftersom all medicinsk forskning utgår från mannen, på att jag måste lägga ut pengar på mensskydd trots att jag inte valt detta tillstånd och andra ojämställda faktorer. istället kan man se det som en fin chans att för en gångs skull kunna utnyttja biologin och hänvisa till ens kroppsliga tillstånd när man stämplar ut två timmar tidigare från jobbet, sover bort en hel fredageftermiddag och ägnar resten av kvällen åt att tillfredsställa en stor del av ens guilty pleasures i form av godis, vin, mat och häng istället för träning och hemtenta. sorry duktiga livet, men jag har mens just nu och det är ett undantagstillstånd liksom. kvällen bjuder istället på långa samtal med fröknarna h. och v. om alltifrån vuxenhet och svensk drogpolitik till bajs och djursex och det är väl när alla tre sitter dubbelvikta med tårar i ögonen relaterat till det sistnämnda ämnet som jag tänker att det är gött att ha den här kvinnokroppen i alla fall. att vara tjej.

men då är det å andra sidan flera timmar kvar innan jag ska vakna upp i sängen med smärtorna från helvetet som inte ens en iprendosering a la tablettmissbrukare på något sätt stävjar och som leder till en sömnlös natt och morgon av kräkningar, smärt-yrande om jobbet och försvunna journaler samt svimning på väg tillbaka till sängen efter ännu en omgång hulkande. någonstans mitt i åberopar jag sterilisering som ett fullgott alternativ till detta och när jag ringer till sjukvårdsupplysningen på morgonkvisten för att jag faktiskt tror att jag ska dö av smärta och inte ens vågar hämta vatten ifall jag svimmar igen föreslår de p-piller, ännu mer hormoner som fuckar upp en och som jag slutade med när jag mådde kasst av dem, som ett alternativ för mindre smärtsamma menstruationer. och jag är feministaggro like it´s 99 igen och tänker att menssmärtorna botas bäst under dagen med hjälp av betty friedan, simone de beauvoir och lite banbrytande genushemtenta.

it´s not that I can´t manage by myself

mellan socialdarwinism, öldrickande, Rymdimperiet slår tillbaka på tv, pepp på raincheck med girlien, långa samtal om allt från moderaternas politik och ångest med h. till klamydiasymtom med herr m. och städning landar kristofer åström i stereon/uppslitande fyllesamtal som mer eller mindre ovälkomna inslag i helgens intryck.
- hur var det med den där punkten du stoltserade över att du satt, elin?
- du, jag är den enda som 2007 fortfarande använder mig av tippex

jag river i sår för att jag inte kan sluta. jag river i sår för att någonstans får jag nog någonting tillbaka, lite samförstånd och en fin vän, och då är det kanske värt allt det onda.
han säger: fem månader är en kort tid
jag tänker: fem månader räknat i ensamhet, tvivel och tillbakablickar är en halv evighet, baby

jag river i sår och sen skriver jag till syster att okej, jag har bestämt mig och hon jublar och jag får lova att jag köper nintendo wii så att vi har något att göra sömnlösa nätter eller när hon vill fly från studierna och jag från romanen och sen tänker vi på vår framtid istället och jag river i sår för att jag kan, för att nuet ändå är sekundärt och enbart en språngbräda in i framtiden och sju månader är nästan lika lite som fem månader och dem tänker jag utnyttja till annat än att riva i sår ändå.

elin goes carrie bradshaw (yet a little more queer)

såhär: jag har valt att utelämna 99% av mitt kärleksliv i bloggen, precis som jag väljer att utelämna det mesta av vad mina vänner säger eller saker om min familj. det är av respekt för mig själv och andra. jag vill inte såra eller uppröra någons känslor. det är en sak att lämna ut sig själv så mycket man känner att man orkar. en helt annan när någon annan person berörs av det. dessutom finns alltid risken att man bloggar om en person och denna sedan hittar till bloggen. saker har slunkit igenom under hösten och jag har fått äta upp det. både gällande upprörda känslor och fel personer. men just nu florerar en version av min nyårsfling runt på internet, signerat motparten, och jag kan inte riktigt låta den stå oemotsagd. alltså kopierar jag delar av hennes historia och berättar min och det blir förmodligen en halv tegelstensroman, bloggformat betraktat, av det hela så det handlar väl helt enkelt om hur mycket tid ni vill avvara från era viktiga liv för att läsa snaskig insideinformation om två personers trevande kontakt och dejtande:

Hennes historia: jag upptäckte henne via hennes blogg, som jag upptäckte via en annan (vardagsglamorös) blogg, där hon kommenterade nåt smart som fick mig att kolla upp henne - men jag blev inte hookad direkt. Det var när jag hade sagt någon typiskt Dr Phil-kommentar till den här glamourbloggen som Nyårsdejten instämde i som jag ville titta igen. Men då hade Nyårsdejten gjort sin profil osynlig, så jag fick fråga Glamour på msn om hon kom ihåg Nyårsdejtens bloggadress. Då fick Glamour spel och berättade under (vad som verkade som) hysteriskt fnitter att Nyårsdejten för hundra år sen varit tillsammans med hennes syrra, intygade att hon var "värsta gulle" och skickade mig till bloggen. Jag läste sporadiskt några inlägg men det var först när hon skrev något om att hon ville ha hiphopmän som jag fastnade (eh, ja... jag kände väl att vi hade något gemensamt...) och sedan la till den till mina dagliga bloggar. Jag försökte etablera någon sorts kontakt genom att börja kommentera, men tröttnade när hon inte svarade. Förhörde Glamour om detta, som försäkrade att hon säkert inte dissade mig med flit.

Min historia: jag kände till den här bruden genom att hon skriver för en av de få tidningar som jag faktiskt kontinuerligt läser och jag gillade det hon skrev och tyckte att hon var söt på sin byline. när jag hittar till hennes blogg genom denna gemensamma vän som alltså är min fd flickväns lillasyster (the L world is a small world) fastnar jag direkt för hennes ärlighet, humor och grymma smak. att en sån tjej inte är straight är sånt man bara drömmer om. jag återvänder några gånger, men vågar aldrig kommentera. riktigt fast blir jag nog efter att ha läst ett inlägg där hon postar en bild på M.I.A. och på ett par handklovar och berättar om hur hon skulle vilja kombinera dessa två. jag tänker: goddamn, den här kvinnan är fantastisk.
jag märker att hon börjar kommentera min blogg, men jag är sämst i världen på att kommentera bloggar överhuvudtaget. sen har jag sällan så mycket att komma med när jag läser hennes blogg, hon skriver så coolt och är så häftig att jag inte vet vad jag ska komma med.

Hennes historia: Följde bloggen mer, läste och tänkte: Haha, it's a match made in heaven! Visserligen verkade hon mest ha ångest men vem har inte det? Skickade bilder till Michiel på msn som kallade mig stalker. Bestämde mig för att be Glamour fixa en dejt till jul. Glamour blev överlycklig och återkom med saftiga citat i stil med "Åh, är det hon den snygga i Amsterdam? Hon kan få en dejt med mig anytime!", och jag fick Nyårsdejtens msn. Hade mycket att göra och hann inte msn:a mer än ett par ord, började maila istället, blev mer och mer fäst vid bloggen och kände att jag till sist nailade hennes intresse för mig också :)

Min historia: jag vet inte om jag hade så mycket ångest. får ofta höra att denna blogg är mycket ångest och det är möjligt att den varit det de senaste månaderna men då?
som jag minns det var september och oktober då hon läste detta fina månader då jag levde gött singelliv och njöt av nyvunnen frihet. däremot hänvisar jag till ovanstående resonemang om att outa sig kärleksliv i en blogg. och ang. resonemanget om ångest: det finns en fin scen i den fantastiska filmen Elling där huvudpersonen säger ”jag har två ständiga följeslagare. det är ångest och det är oro”. precis så är det i mitt fall också. de är bara mer eller mindre närvarande.
men det här var ett stickspår och i alla fall får jag ett mess från gemensamma vännen om att ”min kompis vill ha en dejt med dig. hon är typ helt fascinerad av dig”. det finns en liten, liten förhoppning om att det ska kunna vara denna tjej, men jag slår det ur tanken och hör vem det är. får då bekräftat att det är just hon och jag minns exakt hur jag hoppade upp och ner i kontorsstolen på jobbet och log för mig själv. sen längtar jag efter att hon ska adda mig på msn men det händer aldrig och tillslut letar jag upp henne på qruiser för att skriva något där och vi har lite sporadisk kontakt på msn innan hon tar det efterlängtade mailsteget. hon nailar inget intresse här. det fanns långt innan hon visste vem jag var. möjligen var jag ganska avvaktande till en början. det berodde dels på den relation jag var involverad i för tillfället som tog tankekraft och känslor som låg där och i den föregående relationen. att jag inte var mottaglig just då. eller bara för att det kändes så avlägset och ”jamen tjena att det kommer att hända”.

Hennes historia: Med andra ord borde jag inte varit nervös över att träffa Nyårsdejten. Men gud vad det pirrade. Jag kom för tidigt och satt och väntade, och när hon kom var hon lång och smal och mörkrödhårig och med grå jacka precis som jag visste att hon skulle, och hon såg ut som på bilderna fast sötare. Vi drack öl och gjorde tappra försök att nånstans snabbspola igenom varandra och oss själva så att vår irl-bekantskap kom ikapp den på internet och det gick kanske inte strålande men alldeles definitivt fair enough. Jag ville hångla men det blev aldrig tillfälle.

Min historia: jag var också nervös och det blir inte bättre när hon smsar och ber mig välja dejtställe för att hon “är helt lost i Göteborg”. jag paniksmsar någon och ber om tips (tror jag avslutar med ett ”HJÄLP!”) och får fantastisk backup med förslag om Kafé Japan. när jag kommer in på stationen sitter hon redan där och är skitsnygg och vi kramar varandra och hon luktar helt galet gott och när hon pratar har hon dessutom en fin röst och fin dialekt (viktigt). vi dricker öl i fönstret på kafé japan och mina ben somnar åtskilliga gånger och jag får hålla i mig lite från att låta blicken leta sig till hennes fabulösa urringning a la testosterongrabb och jag får ångest över vad jag säger ibland och ibland tänker jag att det går riktigt bra och när vi skiljs åt vill jag hångla upp henne men vågar inte för jag har ingen aning om hur landet ligger och tänker att hon säkert tycker att jag är en stor tönt och är jättebesviken på mig och att det imorgon kommer ett sms om att hon tyvärr inte kan komma på nyårsfesten. dagen därpå kommer det ett sms om när hon ska komma till gbg och jag blir glad men det avslutas med ett ”kram” och jag börjar toknoja. sitter i telefonen just då och uttrycker oro över att hon avslutade med kram, inget darling eller puss som hon brukar och personen ifråga får lugna mig och säga åt mig att det här är exakt det jag måste jobba på: sluta överanalysera och noja.

Lite ur hennes historia från själva nyårsafton:
Musikkrig mellan hiphopsidan och popsidan, Nyårsdejtens ex (som f ö har samma dialekt som Hud-Jens) böjer sig fram och säger "Du vet väl att hon inte alltid har lyssnat på den här musiken?", jag gapskrattar inombords men nöjer mig att säga "Jag vet, men jag lyssnade på goth-metall när jag var 16".

Min historia: jag tänker men vad i helvete! sabba inte detta för mig nudå! förtjänar jag inte detta kanske?! och skäms som en galning

Hennes historia: Tolvslag, jag står beredd med en champagneflaska men skjuter korken flera minuter för tidigt *insert premature ejaculation joke here*, det regnar småspik och vi håller armkrok som mormödrar och just när jag ska våga hångla kommer nån och pratar.

Min historia: jag tänker att är det nån gång som jag ska hångla upp henne så är det ju nu och det ligger i luften och vi ser på varandra och sen kommer exherren och vi har ju lovat varandra att inte hångla med andra inför varandra så både hon och jag ger honom en kram istället och jag tänker ”helvete också” och sen svär jag lite mer över mitt dumma tilltag att gå ut på en balkong i stormvindar och spikregn i leggings och barfota i sandaletter.

Hennes historia: Tiden går och min mobil blir stulen och nån häller ut det sista av vårt vin och vi tar nattbussen hem och somnar på varandras axlar och stapplar in i lägenheten och somnar bredvid varandra, tar oss i kragen och borstar tänderna, kryper ner (citat "viktorianskt släcka lampan innan")..............................................somnar som barn till slut - hånglar när vi vaknat av klockan redan 09:30 och yrvakna satt oss upp i sängen, och jag ser att hon ler.

Min historia: vi sitter närmare och närmare varandra och det finns hudkontakt och flirtande och hon tar min hand vid något tillfälle och först då tänker jag att hon kanske är liiite intresserad av mig ändå. detta är alltså efter fyra månader av ”jag är din bloggroupie”, ”darling”, ”sweet”, ”julkyssar” samt långa ögonkast till varandra. suck på mig själv. sen har jag någon töntromantisk barry white-idé om att förföra genom att skåla i det sista av fulchampagnen hemma på sängkanten ihop. en idé som går rakt åt helvete när herr l. hunnit hälla ut det (tro mig – han fick äta upp det dagen därpå). istället blir det fin bussfärd och hon kysser mig i pannan och det pirrar i magen. vi dricker vatten i köket, det finns en laddad stämning och jag har en röst som skriker men kyss henne nudå för i helvete elin! men jag har en lika påträngande röst som säger men shit, jag vågar inte! hjälp! och resten är beskrivet som ovan och fint cencurerat. när jag vaknar dagen därpå är jag lycklig och önskar att hon kunde stanna lite längre så vi kunde ta igen det hånglande (etc...) jag inte vågat mig på under de kvällar som gått men sen åker hon tillbaka till amsterdam och jag går och lägger mig igen i sängen som fortfarande har hennes doft i sängkläderna.

nu är hon i amsterdam igen och jag har genomlevt ännu en ordinary singelkväll i det härke vi kan kalla göteborgs uteliv och återigen tackat gudarna för att jag inte bara dras till män. jag vet inte vilken typ som är värst: 1. de som är rädda och inte vågar ta kontakt och som jag inte kan prata med för då skulle jag skrämma dem ännu mer 2. de som anser att jag är för smart 3. de som intresseras av faktumet att jag är smart men inte att jag också är rolig och ganska lättsam och hellre diskuterar jay-z:s misslyckade comeback än strindberg efter några öl.
ikväll har jag upplevt nummer ett och nummer tre och remenissat över nummer två och jag vet att jag är sjukt kräsen och sjukt gnällig och jag har även fått det påtalat från min egen sverker olofsson miss j. under kvällen. jag mår bra, hjärtat mår bra, oroa er inte.

de första timmarna på året

när de sista tappra fyrverkerierna fyras av fem eller sex timmar in på det nya året utanför mitt fönster har jag en hand som kittlar över min nakna rygg och någon som viskar gott nytt år till mig innan vi somnar i en gemensam dvala där ens egen inandning är den andres utandning.
årets första timmar hintar om hur det nya året kommer att bli, det tror jag på. i så fall säger jag bara att 2007; du kan känna dig fett jävla välkommen.

tonårsneurosrösten gapar och står på just nu om hur jag varit mitt vanliga, klumpiga jag de senaste dagarna och all nervositet som blir konstighet och hallå hur hände det där egentligen för den här personen är ju egentligen way out of your league. jag ber den hålla käften med hänvisning till att den här nuckan med begynnande bitterhet i bröstet kanske bara behövde det här och refererar till det där det stod om i mitt horoskop i Hennes på jobbet (fikarummet erbjuder så mycket förstklassig läsning att fnissa/förfasas över) om att mitt nyårslöfte inför 2007 bör vara att sluta överanalysera mig själv och mina relationer. att inte hålla på plocka sönder i partiklar och fegspela utan sluta tänka så mycket och ta lite risker. inget nyårslöfte kunde vara sannare eller för den delen svårare.

de första timmarna på året bestämmer året och det inleds med storm. jag oroar mig för stackaren som ska ta sig från göteborg till amsterdam via köpenhamn i stormen, med förlorad mobiltelefon dessutom och jag oroar mig för världen när årets första dag är en dag av klass 3-varningar och kvällstidningarnas skräckscenarion. jag litar inte på världen alls längre, att vi kanske kommer att kunna reda upp någonting av det vi har ställt till med. världen kommer bara bli mer kaotisk och svårförstådd under 2007. det enda man kan göra är att dra sitt strå till stacken och göra det man kan för att återställa lite av all den förlorade balansen på jorden och att i alla fall försöka förstå sig själv och reda ut sitt eget kaos. man kan börja där, som en stafettpinne som cirkulerar till den som behöver det. också är det bara att kisa mellan fingrarna för att se hur det kommer att sluta för oss som kollektiv.

nyårsafton var för övrigt en nyårsafton av klassiskt slag. årets sista dag blir för det mesta en explosion av känslor och skumma förehavanden, ivrigt sponsrat av diverse alkoholhaltiga drycker. dagen efter är det bara att försöka fylla i varandras luckor, skratta eller trösta och tacka kalenderåret för att nyårsafton i alla fall bara inträffar var 365:e dag. man får en lagom dos av galenskap. sen gör man sin matlåda, packar träningsväskan, ställer klockan för ringning och återgår till den bekanta vardagen i en tid som åter vridits ett varv framåt.