nanosekund

jag måste rätta mig själv. det är inte bristen på intryck som skapar det här vaacumet, det är lika mycket överdosen. jag är humanist, inte naturvetare, men jag tror mig ändå kunna hävda att det måste finnas något samband mellan en låg serotoninhalt och alldeles för lite kött mellan vener och omvärld. man tar in allt. allt når en. en ofrivillig timme i city och du är ett vrak för det skrikande barnet som slåss med sin äldre bror, kvinnan som glömmer kundkorg och krockar med dig, den tunga parfymdoften som fastnar i imman på sjuans spårvagn, gratistidningar upptryckta i ansiktet, mannen framför i kön som rycker på ett konstigt sätt och köper tre kebabpizzor till priset av två, högtalarrösten som vräker ur sig priser, mannen på spårvagnen som sitter för nära och dealar hasch i sin gamla ericssontelefon, tonårstjejerna i joggingbyxor som röker röda prince under busskurens tak. allting stannar, inget rinner av och varje sinnesintryck blir något att värja sig mot. kanske är det det som gör att folk bedriver vansinnesdåd. man ser aldrig i ögonen vem som är galen. helt plötsligt bara spricker venerna av alla skränande intryck också förlorar någon det.

än så länge befinner jag mig på rätt sida om galenskapen och det finns tack och lov några frizoner där jag kan andas och som hindrar mig från att gå bananas med ett järnrör i nordstans julklappshandel. det finns hem där man kan sitta i en soffa och i flera timmar bara vara; ärlighet och skratt, koder och interna skämt som uppstår när man kommit förbi varandras gränskontroller. mixa det med svart kaffe och en lussekrans, det räcker så. det finns någon som kallas vän och som en gång tilläts komma in under min hud och därför ser vad som pågår därunder när min blick börjar slira och det blir sådär svårt att andas. någon som vet att det som krävs är en minuts hård kram, ett bröst att vila pannan mot tills allt det innanför har stillats. sen är jag tillbaka. det finns inkommande mail i jobbmailen, denna livlina, som påminner om kött och blod och en hälsning som avslutas med ett jag älskar dig och tänker på dig. kom ihåg att jag alltid är stolt över dig - vad du än gör och hur du än mår och ursäkta, jag skulle behöva gråta en stund i kopierummet om det går bra. jag har en biljett i översta skrivbordslådan som luktar hyacint, romglögg och nybryggt kaffe, som låter av skratt och hemkaraoke, som smakar hemgjord falafel och julmust. nine days and counting...

och det bästa med att bli äldre är ändå att man skaffat sig manualer för att deala med saker och ting. ibland står man fortfarande handfallen, men så har jag fortfarande många manualer kvar att samla på mig, och ibland glömmer man checka sina egna instruktioner först. men det är skönt att veta att de finns där. det näst bästa är att glappet mellan den man är och den man försöker vara minskar. när jag skrattar beror det på att jag är glad. när förlorar min blick någonstans och har svårt att se dig i ögonen beror det på att jag är ledsen. det är inte svårare än så, det behöver det heller inte vara.

det här är inte en blank sida. det här är en nanosekunds inspelning av en konstant pågående monolog innanför mitt pannben. ursäkta men den här hjärnan levererades utan off-knapp, kan jag få reklamera?