12 oktober 2009

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

10 kommentarer:

jojo sa...

du är absolut inte ensam i den här känslan. som vanligt är det väldigt bra formulerat och inte så fragmenterat som när jag försöker bena upp det för mig. som vanligt kan jag därför inte ge alltför smarta kommentarer, utan mer ett sedvanligt men mycket uppriktigt hejarop. det känns som att den här poängen ofta förloras, och jag är så himla glad att du gjorde den. lycka till på onsdag!

Anders sa...

Åh så bra. Känner nästan genomgående igen mig.

"Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa."

Just så.

Elin sa...

ano: hur menar du? för att jag reflekterar över moral, ansvar och samhällsbyggnad utifrån mig själv? är inte det som man borde göra, även fast man slutat vara tonåring?

Mari sa...

Det finna kanske inte så mycket smart att säga om detta, men titta er omkring, läs nyhterna, se på tv.Var ser ni respekt för andra människor? Människan är i grunden djupt egoistisk och det är väl för väl att vi sett till att lagstifta och inrättat ett samhälle där vi tar hand om varandra. Det är bara att gå till sig själv. Hur många som inte är mina närmaste tar jag hand om/bryr mig om/överhuvudtaget gör någonting för? Hur mycket gör jag EGENTLIGEN för mina närmaste?Vi har tyvärr byggt ett samhälle med för mycket krav och press för att vi ska orka bry oss.

Gabriel sa...

Jag tror den kommer, jag tror den redan är här. Diskussionen som tar hänsyn till att vi behöver varandra, men som ändå bejakar det i grunden positiva i att vi genom samhällsutvecklingen mer och mer blir fria individer. Vi för den hela tiden...

Och när jag läser det här känner jag att jag måste gå tillbaka till de verk av Dostojevskij, som jag med en nickning till Lisa Magnusson erkänner att jag inte läst, även om jag ofta nog refererade till dem. Källarhålsmannen i mig vaknar, but in a good way. Och just "Anteckningar från ett källarhål" har jag läst hela, den är kort och bra, och passar nog när man är trött på gymnasieliberaler.

Anyway, ta det lugnt, vi räcker inte till någon av oss, ingen är oumbärlig men alla är oersättliga etc. Vi känner din kärlek som vibrationer i kraften emanerande från bloggen. Ta hand om dig och lycka till med allt :-)

Oscar sa...

Kanske problemet med idén om den fria människan är att hen också är fri från ansvar.

Martin L sa...

Jag spann iväg lite på det här eftersom det är tankar jag också går med just nu. Själva vikten i att faktiskt diskutera hur vi vill vara mot varandra och vad det där ansvaret som alltid talas om tillsammans med friheterna består i.

Anonym sa...

elin, den här grejen med att en gäng kvinnor anmält universitet för könsdiskiminering. DN skriver om det idag. vad känner vi om det där egentligen?

John Alexandersson sa...

Hoppas att du aldrig gör avkall på instinktiv ärlighet till förmån för politisk konsekvens. Inkonsekvens är ett billigt pris för kärlek och kreativitet.

Karin sa...

Hjälpa vad du sätter fingret på min bild av utopin, av mänskligheten och på de problem jag slåss med när denna utopi krockar med verkligheten. Jag sitter och gapar över hur den än en gång sätter ord på mina tankar.