Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.