Vi har vänt sida

Där stod vi på nyårsnatten och Stena Line-färjans tutande utanför lägenheten fick sätta tolvslaget för oss, sådär som alla har sin egen nedräkning och man aldrig riktigt vet. Genom smutsiga vardagsrumsfönster såg vi ut på champagnefirande, frusna vänner och över Hisingen tecknades återigen en tavla av en himmel i pastellfärgade fyrverkerikräkningar.
Den där sentimentala känslan som slår till.
- Är det inte otroligt?, sa jag, vartenda år så står vi här. Det betyder ingenting, tid är bara någonting som vi hittat på och ändå står vi här och skålar och älskar och fyrar av fyrverkerier. Alla pratar vi om det kommande året som det bästa någonsin, alla kastar vi det gamla och ger löften och förhoppningar inför det nya. Att vi aldrig ger upp. Att vi alltid firar såhär.
Om någon hörde mig vet jag inte, mina vänner var upptagna med att skrika att vi bröt mot konventioner, ta foton på varandra och dricka vin.
Någon timme senare delade jag en cigarett under köksfläkten och återupprepade vad jag sagt. Han bara såg oförstående på mig.
Några timmar senare sa jag samma sak i telefonen.
- Det är ju så människan fungerar, sa han på andra sidan luren, vi ger aldrig upp hoppet. Vi slutar aldrig tro på förändring och förnyelse.

Det är den här första veckan på året då ingen är sugen på öl och en av mina vänner säger på fullaste allvar att hon har tröstköpt ekologiska grönsaker. Ja, ni läste rätt. Inte en flaska vin, inte ett halvt kilo lösgodis. Utan ekologiska grönsaker.
Jag skrattar åt henne tills jag inser att sedan jag kom tillbaka till Göteborg har jag ägnat min tid åt att städa, tvätta och diska utan att gruva mig och skjuta på det tills diskberget börjar lukta och jag är nere på stringtrosenivå i troslådan (det är inte ens andrasorteringen, det är skämskudde-tredjesorteringen från ett förflutet som osäker brud som bara ville vara sexig).
Jag har gjort storkok linssoppa och frusit in. Skrivit viktiga mail och ringt viktiga samtal utan att skjuta på dem. Jag har druckit min egen färskpressade apelsinjuice varje förmiddag till frukost. Känt att det väl ändå är helt okej att lämna slackerlivet med min egen dygnsrytm och underbart skrivande som enda aktivitet, den tillvaro som varit min i över två månader nu, för att kliva upp sex och jobba heltid ett par veckor.
Och det har gått två veckor sedan jag slutade snusa och jag har fortfarande inte haft ett enda återfall eller ens lust till ett återfall. Trots den kritiska dagen då jag på en och samma dag genomlevde systembolaget strax innan stängning på nyårsafton, Nordstan, en timmes kö på Hemköp och träffa gamla spöken, då jag var nära att köpa den där snusdosan, har jag stått ut. Nikotintuggummikonsumtionen har gått ner. Jag kommer att fixa detta. Jag är inte längre en snusande tjej. Jag är någon annan.

Jag går runt med eufori och pepp och omstartsnerver under huden. Klipper av hälften av mitt hår, köper nya klänningar och har en Jenny-upplevelse i underklädesbutiken (jag har tuttar! haha!). Tror och hoppas så mycket. Allt det som hänt är nu förflutet. Jag har lämnat det dåliga i det där förflutna året där de hör hemma. 2008 är ett tomt blad att fylla.

Mina vänner i gänget har bestämt att detta år ska ägnas åt mer natur och kultur än tidigare. Det är tänkt att det är alkoholkonsumtionen som ska stryka på foten och allt den där alkoholkonsumtionen vanligtvis genererar i. De rivstartar med skogsutflykt och Bergman-film. Jag ligger hemma och är bakfull och förkyld och orkar inte följa med. Jag är ett obstinatbarn som gör tvärtom, naturligtvis. Fast ändå kanske inte.
Jag blir bara lagom full och jag sitter inte halva kvällen och pendlar mellan att älta relationer och suktspana. Jag dricker några öl och diskuterar männens makt över kroppen och sexualiteten, ekologiska fotspår och miljörätt med Jenny, Erik och Elin. Däremellan hinner jag ge och få sådana där ljuvliga blickar som får det att hugga till i fittan. Strax innan stängning värmer jag händer och rabblar upp mitt telefonnummer och innan natten är slut har jag hunnit boka en dejt och en tågbiljett till en annan stad, utan att för att en sekund tumma med vännerna och diskussionerna som det centrala under kvällen, i tillvaron.

Det är som att det är den sortens år då jag får ta för mig av allt jag tvekande, generat sagt nää inte kan väl jag, nejmen guu, nämen vågar jag? till förut. Jag får slå mig själv på bröstet och ge mig själv credd. Jag får lägga ögonen på vem jag vill och bestämma mig för att han/henne ska jag ha. Jag får säga tack men nej tack till relationer som tar mer än de ger. Jag får skicka texter till förlag och ta på mig roliga jobb och armbåga mig fram och anse mig själv vara kompetent till allt jag vill göra. Jag får göra precis vad jag vill.
I år tänker jag inte duktigt och snällt ge mig själv den där lilla mesklappen på axeln när jag gjort något tillräckligt bra. I år tänker jag varje dag grabbdunka mig själv hårt i ryggen och säga fuck tjejen, du är värd allt bra i livet. Du kan och du vill och du fixar det.

2008. Vi har vänt sida nu till ett nytt, tomt blad. Vad tänker ni göra med det?