En queerfeministisk guide till Eddie Murphy

Om man inte tittar på hysteriskt mycket dålig TV och film när man är sjuk går man under. Man kommer ju till en gräns då man inte orkar böla över CSN-besked och försöka göra något vettigt, trots influensan, utan bara ger upp och inser att tillvaron just nu är och får vara kass TV, sömn och dålig mat.
De senaste dagarna har Eddie Murphy stått högt i tak hos flera av de större kanalerna. Min teori är att Eddie Murphy-komedier är ungefär vad man klarar av efter champagnefyllor och överätning. Således har jag under de senaste dagarna bl.a. matats med tre Murphy-komedier. Döm om min förvåning när jag började se ett mönster i alla tre, nämligen dess feministiska budskap. För en lekman inom genusområdet kan budskapen ibland gå obemärkt förbi, i synnerhet i två av fallen. Jag bjuder därför på en feministisk analys av tre Eddie Murphy-filmer:

1. Den galna professorn 2 (The nutty professor 2).
En film som fullkomligt dryper av queera läckage, könsparodi och ifrågasättande av kroppens naturlighet. Först har vi professorn himself som även har någon annans person i sin kropp. Här ifrågasätter Murphy alltså huruvida kroppen och människan fungerar som en enhet och om vi kan bestämma människan utifrån kroppen. Vidare gör ju Murphy flera kvinnoroller. Det är mycket läppstift, hängtuttar, snusktantsbeteende – allting överdrivet till komik och parodi vilket syftar till att ifrågasätta kvinnorollen och visa på hur dess attribut bestämmer rollen. Genom att både spela man och kvinna visar Murphy på könets obestämdhet och behov av kontext för att kunna bestämmas.
Jag skulle kunna fortsätta länge men nöjer mig med att konstatera: Den galna professorn 2 – en jävligt queer film.

2. Dagispapporna (Daddy daycare)
Detta får ses som den mest uppenbart feministiska filmen. Den handlar om två karriäristmän i reklambranchen som en dag får sparken. De har inte längre råd att betala sitt svindyra dagis utan börjar istället ta hand om sina söner själva. Efter ett tag växer barnaskaran och slutligen har de startat ett helt hemmadagis, till föreståndaren för det svindyra hemska dagiset (naturligtvis spelad av Angelica Houston) stora förtret. De, till skillnad från henne, ser barnens behov och låter dem utvecklas som de vill och lyssnar till dem vilket gör dem till ett populärt dagis. När de sedan vill öppna ett större dagis räcker inte pengarna till och i samma veva får Murphy ett jobberbjudande om att komma tillbaka till reklambranchen. Han och hans kollega tackar ja, till barnens stora sorg, men upptäcker naturligtvis att de vantrivs och längtar tillbaka till barnomsorgen. Allting slutar med att de öppnar ett jättestort dagis, pussar på sina söner och inser att de har hittat rätt i livet.
Denna film tros vara listad som Annica Dahlströms absoluta hatfilm. Hela filmen handlar om hur män mår bra av och är duktiga på att ta hand om barn och att fler män borde släppa sina karriärer för att engagera sig som hemmapappor eller inom barnomsorgen. Rekommenderas varmt till alla karriärsnubbar som inte anser sig ha råd eller tid att vara pappalediga.

3. En prins i New York (Coming to America)
En absolut barndomsklassiker som är som årgångsvin – den blir bara bättre. Det var dock inte förrän nu som jag upptäckte det uppenbara feministiska temat i filmen. Vi har Akeem som lever i en strängt patriarkal kultur där det är helt okej med daterape på sina baderskor och där han förväntas gifta sig med en utvald brud som fostrats till att tjäna honom genom hela sitt liv. Eftersom Akeem vill ha en brud med lite självständighet och intellekt drar han till New York där han låtsas vara fattig och börjar jobba på en hamburgerkedja för att hitta någon som älskar honom som han är. Han träffar Lisa, som dock redan är upptagen med en svinig kille som drar postkolonialistiska rasistskämt om Akeems afrikanska ursprung och som styr över Lisa, menar att kvinnor behöver bossas med och bestämmer sig för att de ska gifta sig utan hennes vetskap. Lisa har också en pappa som bestämmer över vilka män hon får dejta och gifta sig med utifrån deras sociala status och rikedom.
Vi vet alla hur det går, Akeem och Lisa blir kära, Akeem visar sig vara prins, det blir lite förvecklingar och tårar i ett regnigt New York och sen ändrar pappa kungen reglerna i landet så att Akeem får gifta sig med sin Lisa.
Filmen är ett tämligen lyckat och smart försök att påvisa de patriarkala strukturernas sammanlänkande, oavsett kultur och del av världen. Akeem lämnar sin uppenbart mansdominerade miljö och åker till frihetens land – USA för att finna de självständiga kvinnorna, men finner att även här förekommer samma patriarkala mönster som i hans hemland, om än mer i det fördolda. Man kan tänka sig att Gudrun Schyman hade sett den här filmen både en och annan gång när hon skrev sitt klassiska taliban-tal.

För den som har fler tips på feministiska Murphy-filmer tar jag tacksamt emot dem. Jag har liksom fått upp ångan nu och lär vara sjuk någon dag till.