Hej Timbuktu!

Ja det är jag igen. Du och jag har ju haft våra duster.
Men du vet, jag gillade ju dig skitmycket i början alltså. Shit, vad jag älskade din första skiva och oj vad jag dansade till Jag drar, Strö lite socker på mig och de andra grymma låtarna. För att inte tala om hur skönt det var med en politisk artist som sa en massa smarta vänstergrejer och vågade skriva ett brev till Göran Persson i en hel text.
Men sen kom vi som bekant lite på kant med varandra. Det var ju då där när du skrev Det ordnar sig, abortlåten you know. Har man som tjej varit ofrivilligt gravid blir man lätt förbannad och äcklad när en snubbe berättar att det ordnar sig och vi har ungt blod och måste dra vidare så det här ordnar sig för nu har du fan skrämt skiten ur mig här. Timbuktu, mig veterligen har du aldrig och kommer aldrig att tvingas ta det beslutet att du blöder ut ett begynnande människoliv ur ditt könsorgan. Så bara håll käften med ditt det ordnar sig.
Sen hörde jag det där om att du ritat obscena, sexistiska teckningar i loger bakom scener. Det kändes också jävligt unket hörrödu.

Men okej. Sen har jag släppt dig. Du har liksom bara fått finnas där och rappa på liksom. Fram tills nu. Nu är vi osams igen. Nu har du släppt Lika barn avvika bäst som singel och jag erkänner frivilligt att jag småvickat på höfterna mer än en gång till den, det är ju en svängig låt, ingen tvekan om det. Vad du däremot också lyckats med är konststycket att i en enda text klämma in två av de manstyper som ger mig mest feministiska allergiutslag. Vi talar alltså om:
1. Den pseudofeministiska vänstermannen
Och att du var en sådan har du ju liksom redan bevisat. En som gärna uppträder som PK och heja tjejer liksom och klasskamp och kvinnokamp men klasskampen är ju alltid viktigare, eller hur? Och klart det låter fint att alla ska vara jämlika, men vad är det med er brudar egentligen? Sluta gnäll över oviktiga grejer och lämna plats åt de riktigt viktiga politiska frågorna. Typ legalisera marijuana. Men det där visste jag redan och jag är inte förvånad. Däremot lyckas du i denna låt även med att vara
2. Konstnäääären
Du vet sådär som Lundell och Bergman och alla de andra grabbarna. De som Skapar. De som alltid har en kvinna som står bakom dem och pushar dem och nannar dem och gör allt skitjobb åt dem och ger dem massor med kärlek utan att ens få hälften tillbaka för liksom baby, jag är ju konstnäääär. De vars kvinnor mest finns till som hushållshjälp och bekräftelse av det egna, redan totalt uppblåsta egot, för liksom tack sötaste för att du tvättade mina smutsiga kalsonger men nu måste du gå för jag håller faktiskt på att skapa skitnödig litteratur här och får inte bli störd.

Timbuktu, i Lika barn avvika bäst gestaltar du båda männen så träffande. Jag tror att du ville säga något bra och viktigt med texten. Något om relationer i 2000-talets Sverige kanske. Men vännen, det enda jag hör är unket jävla gubbgnäll.
För först ringer hon alltså fast du är i studion och skaaapar och tjatig är hon och du försöker förklarar att faun baby, jag sitter ju i studiååån och jag sa ju att jag ringer när jag har tid och kommer hem typ på lördag. Timbuktu, det har inte slagit dig att det kanske är shitty jobbigt att ha en pojkvän som man aldrig vet när han ringer eller kommer hem eftersom studiååån alltid ska gå först? Att om man lever i en parrelation kanske känner någon form av rätt att få veta var ens sambo håller hus och när han kan tänkas komma hem?
Sen gnäller hon ännu värre. Jaja, du erkänner att du brukar smita ifrån disken, skiter i att tvätta och inte gör så mycket hemma och sådär men det är ju för att ni – som du så vackert kallar det – lider av prioriteringsdissonans. Åh lilla gubben, du tycker allt att du satt hammaren på spiken i den formuleringen va? Riktigt klurigt av dig. Men jag är hemskt ledsen, det där med att man prioriterar ju olika och hon har högre krav än vad jag har det är liksom världens mest repeterade ursäkter från män som helt enkelt inte vill se vad det handlar om och som tycker det är gött att smita undan. Baby jag är ledsen men prioriteringsdissonans översätts till ojämställt förhållande, inget annat.
Och du suckar och har dig över hennes krav och du påpekar att det som en gång har varit kärlek nu mest blivit en maktkamp. Jag undrar Timbuktu, kan det möjligen vara så att det som en gång var kärlek handlade om hennes kärlek och beundran inför dig. Att hon kanske inte längre är så impad över att ha en pojkvän som sitter instängd i en studio eller är ute på turné. Att den där maktkampen i själva verket handlar om att hon börjar ställa lite krav i förhållandet och du förlorar makten över henne.

En av oss måste gå, sammanfattar du läget med. Ja, så är det nog. Och i min feministiska utopi där är det så tydligt vem som går. Där är det hon som tar sina väskor och skriker;
- Jag drar, kan inte stanna kvar, på klingande skånska och skrattar hela vägen ner på gatan över faktumet att hon dumpade dig genom att citera en av dina största hits.
Sedan träffar hon en underbar, ödmjuk man eller kvinna som ger henne all den uppmärksamhet hon förtjänar och delar disken och smutsiga sockorna lika med henne.
Men det är ju i min utopi det och i verkligheten blir du förmodligen för less på hennes käringgnäll och dumpar henne. Knullar lite groupies innan du återigen blir kär i en av alla de där ögonfransviftande brudarna som liksom tycker du är så himla bra och så himla smart.
- Ingen fara vännen, kom hem när du är klar i studion, kommer hon kvittra när du för första gången på flera dygn ringer henne, jag tvättar dina strumpor så länge sötnos!