He´s not real to me, therefore he doesn´t exist so POFF - then move son of a bitch (eller; goodmorning kungsladugård!)

Vaknar av mig själv och hinner fortfarande undra var jag är i ett par minuter innan jag inser att det är nya rum som jag bor i nu. Kliver upp och blir fortfarande barnsligt lycklig över det stora badrummet, handdukshållaren med inbyggd värme (energitjuv a la i-landsbekvämlighet, joo jag vet), det stora kylskåpet och morgontidningen som ligger i hållaren utanför dörren. Iklädd morgonrocken som hänger på sin krok i badrummet tillreder jag en frukost med keso, ananas, bröd och kaffe som jag dukar upp på en bricka. Sedan avnjuter jag den i sängen, med morgontidningen uppslagen medan solen börjar kika in genom de enorma fönstren och P1 bildar ljudväggen i bakgrunden. Klara ringer på, flinar åt min morgonrocksstatus fastän klockan är över lunchtid, vi bestämmer lite inför kvällen. Öppnar fönstret mot parken där studenter redan sitter och picknickar. Det är det ljuva livet i mina nya rum.

Det var dagen innan jag skulle flytta som jag och Navid pratade om vemodskänslan i en flytt. Att man som gammal indiepopare någonstans tycker om att vältra sig i det vemodet.
– Erkänn att du spelar Kent, någon av de gamla skivorna, medan du packar, tillade han.
Och jag älskar ju att vältra mig vemod och nostalgi, älskar den där uppbrottskänslan när man för sista gången ser på de flyttstädade rummen man en gång kallat sitt hem, älskar sorgen och tillförsikten inför framtiden; symboliken i brytpunkten mellan det som varit och den ovissa framtiden.

Han skriver något om The Games spelning på Trädgårn. Jag svarar back off, sluta höra av dig, vi är inte vänner längre. Sedan skruvar jag isär det som en gång var vår gemensamma säng och lyssnar på the boss. Påminns om hur jag bad honom ta hand om alla såna saker, handymangrejerna, när skruvarna sitter som hell eftersom hans manshänder är de som skruvat åt dem. Försöker få loss dem, svär, sätter the boss på repepat, skruvar igen, grinar, sneglar på mobilen. Be om hjälp? Hans hjälp? Trycker sedan bort tanken, svettas, fortsätter skruva, svär också lossnar de. Sängen faller ihop. Jag klarade det. På egen hand.

Några timmar senare kånkar tjejerna mina tillhörigheter till ett nytt hem, pratar om mängden böcker jag äger som brukligt vid mina flyttar. Vi firar med en öl på den lokala puben. Händerna lyfter min tillvaro, krossar mitt vemod.
- Också sitter jag där och lyssnar på Bruce Springsteen, säger jag.
- Bruce Springsteen?! Skrattar de i kör
- Det enda som hjälper i matters of the heart, försvarar jag mig och de fortsätter att skratta.
- Fast det värsta är nog valet av låtar, erkänner jag, liksom okej om det var typ Atlantic city som jag spelade mest. Då skulle jag kunna vara klassiskt manligt bitter och sorgsen, helst med ett glas whiskey till. Men idag är det mest Hungry heart som gått på repeat.
- Neej! ropar Maja och fortsätter skratta
- Jag vet!, skrattar jag med, den värsta sortens 80-talsarenarock. Och texten! Alla har ett hungrigt hjärta och ingen vill va ensam liksom va? Vad håller jag på med?
Och poff; det enorma vemodet har krymt.

På kvällen är det frugan en trappa upp som hjälper mig att sätta ihop sängen. Och det där med att klara sig själv är ju en romantiserad myt. I synnerhet gällande IKEA-besök och tolkande av deras instruktioner inför ihopsättning av möbler. Jag får inte ens ihop en jävla rislampa.
- Du måste vara den mest opraktiska människa jag sett, säger Klara med handen i sin verktygslåda, redo att sätta i rullskivan i mitt nya datorbord.
- Jag är en tänkare, inte en praktiker, fnyser jag och tackar Gud för att jag begåvats med människor i mitt liv som är villiga att offra en fredagkväll för att hjälpa mig att installera mig i en ny tillvaro för ensam klarar jag mig inte, men utan en man - ja definitivt.