Hej störda miffohjärnan

Nu ska jag säga dig en sak: Jag är så förbannat trött på dig.
Jag är trött på dig och hur du är och hur du får mig att vara. Så ja, jag kanske har tyckt att du varit lite charmig, lite roligt det där med konstigheten och mitt sätt att reagera och fucka upp saker, lite sött det där med att jag dras till misären och inte riktigt lyckas få kläm på allt trassel. Jag tror att jag tyckt att det gjort mig lite speciell, lite mystisk. Att det liksom finns något mytiskt med ditt konstiga sätt att bete dig, det här svåra och knasiga. Liksom; åh jag är poetbruden, du vet.

Men nudu. Nu är jag bara så himla trött på dig. Nu har jag fått nog. Jag har ingen lust att vara svår. Jag har ingen lust att vara knäpp. Jag har ingen lust till att du tvingar mig att bara må bra när det är dåligt och att jag liksom ska gotta ner mig i tårar och ält. Eller bara tycka saker i allmänhet är jobbiga när grejer är on top; med karriär, lovelife, vänner och allt sånt där.
För att jag inte riktigt hantera det. För att det är så mycket lättare att älta sitt ex, äta tvåhundra gram choklad eller inte äta alls och gnälla över hur lite pengar som finns på saldot och hur sjukt tråkigt ens jobb är. Eller smälla i sig lite sömntabletter och bearbeta sin barndoms kassa relation till sin mamma. Eller sitta hemma en fredagkväll och vara ensam bara för att kunna konstatera att man är ensam och grina lite över det med. Man är en underdog liksom.

Men vet du vad? Det är inte sexigt eller häftigt att vara underdog längre. Ärligt talat; underdogkänslan är så jävla 2006. Ta vad man vill ha hjärnan, jag sa ju det. Inga begränsningar. Störda miffohjärnan, du är så hopplöst icke-uppdaterad. Jag vill att du slutar bete dig såhär. Jag har hört att det finns människor som faktiskt tillåter sig själva att må bra. Att det finns folk som liksom visar sitt intresse för någon på annat sätt än genom att vara konstiga och sura. Att det finns människor som sätter händerna i midjan och bara bestämmer sig för att deras liv är och ska vara roligt och fint och som faktiskt gläds åt allt bra i deras liv.

Kom igen hjärnan. Vi har spelat det här spelet i så många år nu. Jag är fan inte ens indie längre så skärp dig. Nu ser vi till att bli lyckliga och njuta av lyckan, för det enda man kan vara säker på är ju att tids nog blir man olycklig igen.