Ensamhetens ofrånkomlighet (eller; elin på p-piller - nu labilare än någonsin!)

Det var sista avsnittet av Six feet under och jag och frugan en trappa upp satt i hennes soffa och bölade över glass med chokladsås. När jag kom tillbaka till tomma lägenheten föll jag ner i den där ångestdeppen då jag måste hålla mig från att inte höra av mig till det där bytta namnet i mobiltelefonen. Istället ringde jag mamma. Jag vräkte ur mig den där rädslan och sorgen över livet. Det där om ens ofrånkomliga ensamhet. Att det inte spelar någon roll egentligen om eller hur mycket man älskar, för endera dagen blir den man älskar någon som sårar och glider ifrån en eller så flyttar människor, försvinner iväg och slutligen splittras man ju alltid från de man älskar genom döden. På ett eller annat vis; en människa är alltid en ensam ö. Hur tvingar man sig själv att leva i den insikten?
Det är då man är ett litet barn med rädslan för livet och det är då man vill ha en mamma som ser det lilla barnet och säger att så är det inte alls och allting ordnar sig, men man är ju trots allt inget barn längre och istället svarar mamman;
- Ja, det är en fruktansvärd insikt. Och den gör ont.

Det är så mycket splittringar just nu.
Det är syster, lillaste lillasyster som jag klädde ut hunden med, bråkade om fjärrkontrollen med, dansade till Svenska Akademien med och som snodde böcker av mig. Hon som jag lovade mig själv att skydda till varje pris, lillaste lillasyster. Det är hon som står på flaket och halsar xider, hon som fyllebrölar med i Paradise city och drar till Island om några dagar. Ett blad som vänds; vi går vidare. Vi blir vuxna.
Samtidigt; nya öar att ankra mot. De finns ju där med armar och ord och kärlek. Du kan lita på oss, säger de när jag säger att jag aldrig litar på någon, aldrig lita på någon igen.

Och mitt i allt börjar jag med p-piller, skär ner på nikotinet och blir gråtmildare än någonsin förr. Vaknar upp, läser mail från Maja om allt vi ska göra i sommar och hur mina vänner stöttar och älskar mig. Gråter. Möter pappa i hallen efter att ha gjort mig i ordning;
- Vad tittar du på?
- Min äldsta dotter som är så vacker. Du har blivit så vuxen Elin, det finns något vuxet i din blick nu. Det är vackert.
Och jag gråter.
Syster på flaket med xidern. Jag sätter mig i bilen, breakar totalt och gråter mer än mormor och mamma gör tillsammans under hela dagen.
Läser fint sms från Klara. Gråter.
Läser fint sms från Malin. Gråter.
Får en lång kram av mormor som kallar mig sitt gullhjärta, sådär som hon alltid gjorde när jag var liten. Gråter.
Ser bilder på mig själv i ett album om min syster, bilder från den värsta matnojeperioden och jag ser ett blekt och jävligt skelett, så uppenbart ätstörningssjuk och herregud vad tjock jag tyckte att jag var då. Gråter.

Någonstans mitt i allt skrattar jag åt min egen labilitet. Åt att dramaqueentendenserna förstärks gånger tusen på hormoner och mitt huvud är en konstig plats att bo på. Och jag vet inte hur man lär sig att leva med insikten att man någonstans är ensam; kanske måste man bara vara tacksam för vilka som finns i ens liv här och nu. Jag vill inte bo ensam i mitt huvud, det finns tillräckligt mycket galenskap där så det räcker till att delas med andra.