skip to main |
skip to sidebar
jag måste uppehålla mig lite vid ämnet marissa/taylor. har man svårt för hobbypsykologiska självanalyser utifrån amerikanska tonårsserier kan man skippa detta inlägg och vänta på nästa. men ja självklart ania, du har rätt. taylor är cool, marissa var tråkig. men det såg jag ju inte då, när jag var en marissa. då var det cool och rätt. jag såg inte alla fel hon gjorde och hur jävlig hon egentligen var. liksom, marissa har issues och hon har ångest och ett fucked up förhållande till sin mamma. sen träffar hon ryan och tror att han kan rädda henne ifrån det. och han gör ju sina försök. marissa blir alkoholiserad, knarkar, tar en överdos i tijuana, hänger med obsessive psychokillar, ätstördar, velar, tvekar och har allmänt bara en massa jävla ångest. i vilket fall; ryan finns där. hela tiden finns han där och tröstar och räddar och marissa sitter där med sina hundögon och bara guud ryan, jag mår så dååligt. hon ser ingen egen roll i det hela, allting är bara resten av världens fel. tillslut orkar inte ryan mer och gör slut men t.o.m. då kommer han till hennes undsättning när hon faller för gangstaknarkarkillen och börjar hänga med hans daterapepolare. klart ryan spöar upp typen när han varit otrogen mot marissa på deras skolbal.taylor däremot. hon är minst lika fucked up och har issues precis som marissa. men hon har1. accepterat dem2. skyller dem inte på någon annan3. tror inte att någon kan rädda henne ifrån dem4. har distans till demsom när seth ifrågasätter att taylor tror att hon någonsin skulle kunna scora en dejt med en kille som ryan, utifrån att hon ju är så konstig. och hon svarar att ja, jag kanske är konstig och neurotisk och haft en mamma som betett sig konstigt och gjort mig uppfuckad men so what? SO WHAT? också börjar hennes jobbande för att få en kille som ryan, för noway att hennes konstighet kommer att stoppa henne. inte ens när ryan säger, så att hon hör, att han aldrig skulle kunna gå ut med henne ger hon upp. istället säger hon åt honom att kyssa henne och naturligtvis börjar han bli kåt på henne då (detta är något som enbart händer i O.C.-världen. irl hade ryan för längesen blockerat henne på msn, bytt mobilnummer, lås och undvikit henne till varje pris. förf.anm.). när ryan sen panikar över att han håller på att falla för en sån konstig brud som taylor säger hon helt cool att jaja, du tycker jag är konstig och vill bara vara vänner. I know the drill och när ryan slutligen erkänner att han gillar henne men han har ju marissa ganska nyligen bakom sig och är inte redo för någon ny relation och yadayada svarar hon att det är inte så att jag tänkt fria till dig eller något. jag gillar dig, mer än så är det inte.taylor är en konstig brud. men på något sätt mår hon ändå bra i det och har lärt sig att deala med saker på ett vettigt sätt efter alla törnar som hon fått.och det är den onsdagsnatten då jag ligger sömnlös efter ett dr phil-manglarsamtal med mamma och torsdagen blir en shitty dag så jag kommer hem och rasar ihop. det finns en marissa som har tusen sätt att lösa all den där ångesten som anfaller och inget av sätten är bra och kanske finns det någon ryan att höra av sig till fast hon inte borde. det är marissan. men min taylor lägger sig på sängen och gråter en stund, sen skrattar hon åt sin egen självömkan och tar tag i disken.taylor vet att det kommer en fredag då hon mår bättre igen och att människorna värda att släppa inpå livet är dem som kan tackla hennes konstighet och neuroser och att ingen kan rädda henne från den där anfallande galenskapen annat än henne själv. på fredagen vaknar jag av att gulle-emma ringer och väcker mig och får ett FAN FAN FAN jag försov mig igen. är chefen där? kan du smuggla in mig på nåt sätt? tillbaka i luren och sen väntar en dag av fredagsflams och fniss på jobbet. till er som undrade om mitt public outcall i förförra inlägget kan jag med facit i hand säga att jag har grymmaste vännerna och det gick ju riktigt bra. jo, det blev krogen ändå för brewdarna lockade ju men tre öl, varav en bjuden från maja, var lagom och under kvällen har min egen martha stewart jenny bjudit på mat, vin, cashewnötter samt historien om när hon var lisebergskanin (jag tröttnar aldrig!) och running man-dans. man är en taylor som lärt sig att tackla sina neuroser och inte längre är rädd för att vara konstig, töntig eller överärlig mot folk. det enda sättet är att hoppa och kanske är jag konstig, neurotisk, ett fuckup men so what? SO WHAT?
pga det vi i västsverige kallar snökaos, som egentligen inte är mer än vanlig jävla snö kommer spårvagnarna att vara snorsena så du kan gott räkna med att få stå här i tjugo minuter till med fetaste blodsockerfallet efter träningen och frysa fittan av dig. sen är det stor möjlighet att du kommer ta en spårvagn eftersom du inte litar på att bussen kommer för att sen pulsa dig två hållplatser hem och se bussen svischa förbi dig på vägen. tough luck darling, kunde du tänkt på innan du flyttade hit.ingenting kan ta fram surjämten i mig förutom södra sveriges sätt att förhålla sig till lite snö. dagens värsta var när en vän från norrland påpekade hur äckligt välintegrerad göteborgare jag blivit när jag själv kallade vädret utanför för snökaos. NEJ naturligtvis är det inte snökaos. snökaos är när pappa går upp mitt i natten för att ploga hela morgonen och när bilarna är helt översnöade och när skolbussen inte kommer fram så man får vara hemma från skolan och när dörren inte går att öppna för att västanvinden drivit upp en halvmeter snö utanför den. typ då kan man snacka snökaos. vad som kom idag var vanlig jävla snö. sånt man gick i tre kilometer hem från kompisar ungefär varje dag vintertid. man ta på se långkallingan, täckbyxan, tjocksockan och varmklean och så går ma. punkt.bäst igår var inte bara hänget, semlorna och fotokollandet utan faktumet att klaras gamla pinsamhetsskivor letades fram. favoriten är az yet (negerpojkbandet). jag tror inte att det finns något som ger mig mer the creeps än texter som försöker framställa sex som något vackert, ljuvt, stort och vidunderligt (vi kan kalla det björn ranelid-syndromet). ärligt talat, texten till last night av az yet:You felt incredible/ I started to explode / I almost cried 'cause it was so beautiful / Last night / I was inside of you / Last night / While making love to you / I saw the sun , the moon, the mountains and the rivers / I saw heaven when I made sweet love to youvery hot att ha sex med någon som håller på att börja grina och tänker på abisko nationalpark medan han knullar. verkligen. det som är värst - och nu får jag akta mig noga för att inte skapa en evighetsblogg inom ett av mina favoritämnen - är ju att det är så totalt nischat för småbrudar för att bevara deras illusion om sex som något som måste vara fiiint, liksom candelights och rosenblad och down by the fire och all skit. oskyldigt, ljuvt och jungfruligt. precis som sexet i harlequin och tjejtidningsnoveller. under tiden kollar deras jämnåriga killkompisar porr. konstigt att det blir en mismatch när kidsen ska börja ligga. jag säger bara det också håller jag mig där.kvällens insikt: jag är inte längre marissa i OC, jag är fucking taylor. neurotiska töntbruden alltså. hela ryan-situationen gör att det kryper under huden och när ryan äntligen bjuder ut henne utspelar sig följande dialog:- so what are you doing tonight?- tonight, oh I´m updating my blog.som sagt. jag är taylor.
darkness on the edge of town i stereon igen och om nas var det som under vintern räddade mig när marken rämnade och mardrömmarna kallsvettade mig om nätterna är det gamle bruce som håller uppe mig nu. det är förkastligt det här med mina manliga hjältar, det stämmer så illa med mina feministiska visioner och ideal. inte minst om man betänker alla de diskussioner som jag haft med becky om manlig kultur och de där gamla commie/fightclub-flingens manliga hjältar.lite som min förkärlek för ruffiga män som slåss. det är inte så att jag inte vill vara lite crushed på seth cohens emonördighet och death cab-vurmande men när allt kommer omkring är det ju ryans svårigheter att prata om känslor, tuffa uppväxt och ständig tillflykt till de knutna händernas sätt att lösa konflikter som gets me going. det började någonstans med johnny i dirty dancing vid tio års ålder och har bara fortsatt. det är något med de manliga hjältarna som blir den yttersta punkten för min arbetarklassromantik, kanske helt enkelt för att det finns få kvinnliga arbetarklasshjältar. eller så är allting bara nostalgi och en trygghetskänsla i barndomens dieseldoft, raggarbilar, grusgropar, snus, norrlands guld och oborstad manlighet. och freud säger tjejen, det är ju en solklar projicering av de starka känslor du hyser för din far. maybe so, men min pappa är ju samtidigt den mjukaste, mest känslosamma skogshuggarnorrlänning som någonsin existerat. du gräver för djupt som vanligt, gamle sexistfreud.och sen är jag undskyllande kanske, men i min värld av litterära hjältar förekommer bara kvinnor. och framförallt; i min verklighet finns bara kvinnliga hjältinnor. de där som håller mig uppe, som ger mig skrattkramp i magen och tårar i ögonen, som alltid backar upp, som diskuterar så att det slår gnistor i hjärnan på en, som ger ärlighet och feedback och pepp och inspirerar i all sin kreativitet, politiska go och livsspirit. det är inte bara mamma, det är tjejerna från igår; sofia, maja, linnea och ikväll; klara, hanna, viktoria och däremellan är det jenny, linda, malin, becky och alla jag inte orkar skriva namnet på för det är ju ganska ointressant vad de heter anyway. och det är kollegorna, mina bästa kollegor där en av dem slutade idag. jag har fortfarande inte riktigt förstått hur jag ska fixa den dagliga tillvaron utan mr romance och DH-diskussioner, lovelife-terapisnack, komplimanger och fnissande. det blir ett hålrum som väl eventuellt klaras av med hjälp av återkommande after work, resterande kollegevänner och om inte annat andra kollega l:s fortsatta underhållning i form av spontandans, bitchande och monologer om hennes kommande cannabisshop på frölunda torg.nu ska jag snart iväg och möla semlor och jag kommer att komma försent som vanligt för jag har fortfarande inte duschat och inte hunnit köpa grädde som jag lovade. imorgon går tre generationer kvinnor ur min familj in i sötsaksfasta fram till påsk. enda traditionen mellan min mamma, mormor och mig. är det konstigt att man fått ett fucked up förhållande till mat? och jag vet, jag är inte kristen och jag är emot allt som går ut på att inte tillåta sig saker egentligen för det har jag gjort så mycket redan att det räcker för hela mitt liv men samtidigt är det en fin tanke på något sätt. om inte annat kan jag fira jesu uppståndelse genom att moffa så mycket godis jag vill utan dåligt samvete i påsk och jesus; eftersom det var din farsa som skapade menstruationen och tillhörande cravings så hoppas jag att ni cut me som slacks de dagarna?slutligen har jag redan alldeles för dyr mobilräkning och är sämst på att höra av mig till folk så jag säger det här istället eftersom bekantskapskresten ändå läser bloggen: jag är pank och får lön på måndag först så man får under inga som helst omständigheter locka med krogbesök under helgen. för att jag inte ska förbittras totalt i min fattiga ensamhet under helgen propsar jag istället för att ni bjuder hem mig på film, mat eller vin. i gengäld erbjuder jag mitt bästa sällskap med finaste humorn och smartaste kommentarerna. jag är bra på att välja film, äter det mesta utom ris och kött och är oftast ett artigt, trevlig sällskap så länge jag inte fått för mycket innanför västen. jag bjur igen nån annan gång. annars har jag biopresentkort och en massa filmer jag vill se. jag är ett gött biosällskap också. pratar inte under filmen och bjussar alltid ur snarrapåsen, kommer med bra kommentarer efter filmen men blir inte sur om vi inte tycker lika om den.och jag kommer deppa ihop totalt om ingen hör av sig nu and you know it bitches! (trevlighetspoäng på att både försöka bjuda hem sig själv till folk och hota med depression om ingen gör det)
bruce springsteens the promised land på repeat och jag röker hemrullade cigaretter genom februarifönstret och tänker på att den fetaste myten jag någonsin försökt bygga om mig själv är den om att jag inte skulle vara en romantiker. att jag är någon slags cynisk, hårdnackad jävel som motarbetar allt som inte är logik. ingenting kunde vara mer felaktigt. poesin tränger in i all min tillvaros vrår och skrymslen och jag ser ett skimmer i alltifrån morgonkaffe med tjugofem personers samlade energi en måndagmorgon till att sitta i en sunkig studentlägenhet och röka hemrullade cigg och lyssna på the boss en lagom bakfull söndag. hell, en frusen promenad en alldeles för tidig morgon genom majorna för att elvan och trean inte samarbetat så bra som jag hoppats blir en nynnande, romantisk vinterpromenad med mitt eget fyllehuvud. jag vet inte om det är det poetiska skimret som får mig att överleva eller det som alltid håller mig på gränslinjen till galenskap. men jag vet att det finns människor som hjälper mig att behålla det och när jag vaknar en söndag är det ingen bitterriven söndag som det brukar vara och jag får ett mail som andas av neurotism som jag kan stävja och när jag börjar känna rastlösheten klia i kroppen ringer pappa och säger det där man behöver höra. om att det är okej att vara inproduktiv en hel dag och bara glo dåliga tv-program, det gör människor och det är därför vi är människor och inte maskiner. om att man inte kan tänka så mycket på csn och sånt skit för det blir som det blir med livet ändå och csn är bara en grå väggfond till den verklighet som räknas. det här är alltså min romantiska översättning av hans sävliga norrländska tröstord och det är inte minst då jag tänker att jag är en blödig sucker för romantik, men kanske inte för den sortens romantik som den amorösa kärleken lagt beslag på och kanske inte den sortens amorösa kärlek som hollywood och schlagers lagt beslag på. och sen packar jag träningsväskan, ställer klockan och jag säger livet; bring on the jävlighet bara. imorgon är kanske en bitter dag men idag mår jag bra.
det är någonting med den första vakna halvtimmen när du inte har någon tid att passa. helgmornar, jag är hopplöst på att ta mig upp. det är något som händer i skallen den där halvtimmen - minst - som jag ligger och drar mig. rena, klara tankar och massor av galna idéer i huvudet. som att det naiva och hoppfulla barnet som tror att man kan lyckas med allt bara man vill och aldrig tar hänsyn till världens konformitet, byråkrati och allt motstånd som kan bryta ner den bästa av visionärer, är den morgonpigga. som skuttar fram och bara exploderar ur sig idéer utan några hinder innan jag ens hunnit slå upp ögonen.fröken duktig, cencorn, vaknar först senare. lagom till att jag hunnit till andra delen av morgontidningen, druckit min lördagsjuice (färskpressad av egna apelsiner oh my) och sett tre videos på MTV är det redan kört. barnet står fortfarande och stampar lite, säger men hallå det här är en bra idé men det finns någon annan där som säger yeah right och som sedan börjar tjata om att idag måste du faktiskt skura badkaret och sortera din garderob. världens konformitet anfaller från alla håll och barnet går och lägger sig igen i dvala.men den där första halvtimmen. den är alltid värt det. jag tänker att någon gång finns det något som håller sig kvar i tanken, som inte nyhetsdelen i GP, MTV-bruset i bakgrunden på tv:n eller mitt ostädade badrum kan sabba. som bara fastnar.
neej bara för att man råkar vara brud som gillar brudar behöver man inte ha truckerkeps, dreads/hemklippta korta frisyrer, peircings, wifebeaterlinne och baggies och man behöver inte kramas och gapa och ta plats - det är helt okej att vara blyg och ickestraight brud och nej man behöver definitivt inte gå runt i bar överkropp för att visa att kvinnans kropp inte ska sexualiseras och nej man behöver inte stå i krogkön och sjunga feministiska kampsånger och hålla armkrok och ha en fin feministisk gemenskap och nej man behöver inte hinka öl som en skogshuggarkarl och man behöver inte prata explicit om hur mycket könshår man minsann har för här har det inte rakats inte och man behöver inte heller dansa till kackigaste technon eller 80-talshits, hell man behöver inte ens gilla scissor sisters för att vilja gå ner på en brud!eller?det finns inget ställe, bortsett från möjligen kvinnojouren, som gjort mig mer obstinat än gayställen. det enda jag vill är att tics-säga något i stil med ja män och kvinnor är ju faktiskt biologiskt olika och det är ju viktigt att vi kvinnor odlar våra mjuka och feminina sidor, dricka sliskigaste cidern, gå hem och raka min bikinilinje, hysterigoogla hetingmän och lyssna på riktigt heteronormativ tråkig pop (märker att hiphopen börjar gå hem i flatvärlden nu, skulle inte ens förvåna mig om ludacris - I got hoes in different area codes spelas snart på en gayklubb nära dig.).att jag aldrig lär mig. det finns vissa världar jag aldrig kommer att förstå eller känna mig hemma i. varför utsätta sig för dem överhuvudtaget? normer finns i alla grupper och jag skriver lika lite på normerna för ickestraigha tjejer som jag skriver på dem för den typiska heterotjejen. kanske därför jag är ett sånt fuckup av baggies, skogshuggarsupande, snusande och gapande kombinerat med målade ögonfransar, fniss, rakade ben och preppy klänningar. mest för att det är roligare så.
hur suddig den än må vara går det väl ändå att urtolka ett visst raptema och elin + arg rap - vi vet alla vad det betyder.fast sen tänker jag att det är bedrägligt att säga någonting genom låtcitat eller låthänvisningar (även i uppenbara fall som överst på listan;nas - life´s a bitch) och jag måste verkligen sluta med det. när var det egentligen en bra ide´?mardrömshistorien är fortfarande den som k. berättade när jag var i stockholm. den där han satt ensam hemma och tänkte på sin senaste fling och skickar ett sms till flingen med texten jag vill ha din ryggrad här. varken mer eller mindre. så jävla klockrent. säger varken för mycket eller för lite, bara ett fint konstaterande; jag skulle önska att du var här just nu. jag hade dött av lycka av ett sådant sms (att det enklaste sättet att få mig hooked är att använda sig av kentcitat är ju också en betydande faktor). efter en stund piper det till i hans mobil med svaret åh kräm, ja det är ju en bra låt! själv sitter jag och dricker öl. ha det så bra! mer ditchad än så kan man nog inte känna sig.fast sen insåg jag att jag själv har en liknande story, utspelad på gymnasiet (när annars?) när jag var lite crusched i en kille och vi hängde lite och vi bestämde att vi skulle göra blandband till varandra. han ville ha ett av mig för att jag skulle övertyga honom om varför pop var något att lyssna på. jag hade precis legat på en strand i torrevieja och sträckläst nick hornbys high fidelity och var redan helt såld på att ragga/visa känslor genom låtar. följdaktligen tänkte jag att yes, det här är chansen att säga allt jag vill säga honom. jag antar att jag tog de lagom uppenbara låtarna med smiths, b& s, field mice, hefner (haha, här minns jag plötsligt att på mitt första blandband till d. hade jag med en hefnerlåt om att sex is so overrated. eftersom han var lika high fidelity-skolad som jag var detta naturligtvis en totalmiss.). så kom jag till kentlåten. den viktigaste. och jag valde Istället för ljud från verkligen-skivan för den låten sa exakt det jag ville. fyll min mun med din alldeles för kalla tunga (alltså: jag vet att du inte gillar mig lika mycket som jag gillar dig men vafan, vi kan väl hångla lite i alla fall), fyll min tid med någonting (alltså: jag och du är rastlösa och deppiga småstadsbarn i en kontext av bönder och idioter, kan vi inte göra vår tillvaro meningsfull ihop, oavsett vad det blir av det här?) och ett av jocke bergs bästa och mest sanna någonsin skrivna; jag granskar till och med mig själv genom dina ögon och jag hatar det så. (alltså: du har mig så hooked att jag ser mig själv genom dina ögon när vi ses och jag har kasst självförtroende så jag ser en massa fel och jag vill inte känna så men jag kan inte låta bli).anyway, jag gav honom bandet och han var inte klar med sitt. några dagar senare träffas vi igen och han säger om mitt band att jo men vissa låtar var ju bra, men den där kentlåten var ju sjukt jävla lam. hur kan du lyssna på sånt? doh! sen ger han mig ett band innehållande rage against the machine, nationalteatern, raised fist och liknande. wtf, här lade jag ut hela mitt känsloliv i 20 smäckra poplåtar med jocke bergs ylande som grädden på moset och vad fick jag tillbaka? ett jävla kommunistblandband!man ska se varningssignaler när de kommer men jag var sjutton år goddamnit (däremot inte sagt att jag gör det nu i och för sig) så efter några veckor fyllde han följdaktligen min mun med sin alldeles för kalla tunga (ironiskt nog framför filmatiseringen av high fidelity, jag kan inte låta bli att fundera på om det då gick upp nåt ljus för honom angående blandbandsmakeri. förmodligen inte). sen insåg han att jag hade djupare känslor än han hade för mig och i samma veva blev hans polare handlöst förälskad i mig och allt utvecklades till ett triangeldrama i ung vänsters klubblokaler som slutade med gråtnätter och ett jag hatar män forever från min sida.så kan det gå och nu är jag tjugotre och har troligen inte lärt mig någonting av den händelsen men när jag lyssnat på the game - wouldnt get far (kanye west you did it again, you genious som jay-z skulle ha sagt och ja den är sjukt sexistisk men sen när blev min skakande röv pk anyway?) tillräckligt många gånger drar jag ner till publik och sitter i fönstret och skriver som en maniker med hjälp av svart kaffe, rapé och dub i stereon hela eftermiddagen och tänker att jag måste hitta en rik och avlägsen släkting alternativt en sugardaddy/sugarmama så jag kan ägna hela dagarna åt just detta och sen kommer m. och gör mig sällskap och påminner mig om att från och med första april har jag två månader av exakt det livet. fatta.
man blir aldrig mer än tonåring ändå, tänker jag liggande på mitt golv för att det är bästa tänkstället nu och när jag var sexton och rödljus, den akustiska versionen, går på repeat. som ett sätt att samla kraft och reda ut sig. nu och då. jag tänker att bredband är ett jävla sattyg när ens arbetsredskap är datorn och jag borde bli bättre på att ställa in min msn på upptagen-status och att det känns konstigt tonårigt med tre dagars betald semester utan att lämna stan, som att skolka utan att behöva ta igen något när man kommer tillbaka och man behöver inte låtsas att man är sjuk och vara hemma utan får göra vad man vill utan samvetskval. sen tänker jag det är lika konstigt att träffa någon innan morgonkaffet och med sömngruset kvar i ögonen, man har inte hunnit jobba upp sig till sitt vuxna jag utan är kvar i en sömndrucken, barnslig naivitet av lätt förvirring. så tänker jag på brevet från mormor och brevet från mamma och hur de går in i varandra och berättar olika historier, men ändå samma och hur konstigt det är med mönster som följer varandra fast ändå i zickzack, den bredaste zickzacksömmen i symaskinens inställningar. sen undrar jag om zickzack verkligen stavas med z eller om det ska vara s. jag funderar på om jag ska moffa ben&jerrys framför ryan atwood i wifebeaterlinne ikväll eller om jag ska följa smsade uppmaningar om öl med tillägget hört att de kärlekstörstande är galna ikväll...och jag vet att jag kanske borde fästa någon slags vikt vid att det är Alla hjärtans dag och kanske skriva något om att det är Alla hjärtans dag och att det är den första fjortonde februari på väldigt många år som kärleksförklaringar eller parhäng lyser med sin frånvaro. att det är givet att jag ska vara bitter och längta efter något eller kanske tänka tillbaka på gamla minnen från den här dagen och jag tänker bara på dagen för två år sedan för det var första och sista träffen på ätstörningsenheten på sjukhuset och jag minns det för jag var så arg att de fuckade upp min kärleksdag sådär och jag är extremt lung och obitter och så länge jag ser mig själv i spegeln varje dag och tänker fan bruden, du är ju grym kommer jag kanske stanna i det tillståndet. jag tänker att min enda singelfrustration idag är att semlor endast säljs i tvåpack och det sabbade min eftermiddagsfika för jag orkar knappt en, never två semlor och det går inte att spara för imorn kommer den andra vara torr och grädden gammal. slutligen tjurar jag för tusende gången över att min bekantskapskrets - jag älskar er, det vet ni - är såna indiefittor ändå och ingen vill följa med på promoe ikväll och white man´s burden var jämte justin höstens mest spelade skiva och när jag för en gångs skull vill gå på konsert blir det inget av med det och if i was a rich girl skulle jag skicka mitt privatjet till amsterdam och hämta m. men nu kanske jag nöjer mig med ryan atwood eller bara en öl också reser jag mig från golvet och huvudet är tillräckligt klart för att teckna en bild av vad jag ska göra de kommande dagarna.
efter kvällens avsnitt av gilmore girls kommer det obligatoriska samtalet med mamma för att bibehålla den liknande relationen vi har med lorelai och rory och jag vet att få har svårt att förstå hur man kan ha en sån nära relation med sin mamma men låt oss säga såhär: åttio mils avstånd, långa brev av analyser och känslor, ett varsitt skrivprojekt och många skattebekostade terapitimmar är det bästa sättet att få en sån kontakt.alltid ärlighet är bådas signum, nära till känslorna är livskoden och om inte annat; när man ser sig själv i någon annans, lite rynkigare ögon, och ser mönster upprepas är det bästa man kan göra att låta den speglingen ske och man behöver en äldre version av sig själv att bolla sina tankar med. jämnåriga vänner är fantastiska, men de är själva barn av samma förvirrade tidsperiod i livet som en själv. då är det skönt med någon med lite mer visdom och erfarenhet och att låta ärligheten rinna ur en kan leda till sådana här fantastiska samtal;- men jag vill så gärna leva upp till den där singelmyten om kravlöst sex och krogragg, men jag orkar inte. det intresserar mig inte, äcklar mig nästan och jag blir så arg på mig själv att jag reagerar så.- men det är en bra reaktion. vad tror du att du ska få ut av det egentligen? det är bra att du tar hand om dig själv och går din väg, det gör du ju alltid.- men jag vill inte gå min väg. mamma, jag vill ju vara en slampa!- ärligt talat det är inte så himla kul. lita på din mamma som var en slampa i din ålder. man mår inte bra av det.- nä kanske inte, men vafan jag är ung en gång i livet och kommer troligen inte ha storlek 25 i jeans och fasta tuttar hela livet så jag kan inte låta bli att känna som jag missar något när jag egentligen bara vill ha fysisk kontakt med såna jag faktiskt känner något för. jag som är så frispråkig är egentligen viktoriansk liksom.- du missar ingenting. jag var också skitsmal med fasta tuttar en gång i tiden och det finns mycket jag skulle vilja ha ogjort, tro mig. tänk på att du fått choklad av din mamma på posten idag istället.- mm...- amen lyssna nu på en livsvisdom från din mor: hellre choklad sänd med kärlek i munnen än en kärlekslös kuk i fittan, okej?- word på det mamma.- word? är det nåt slags hiphopspråk det eller?
så vi dricker en öl till och samtalet landar mellan död, sex och ångest och lillebror smsar och säger att yo bruden! jag har bokat och betalat en ståplats till justin timberlake åt dig nu. feel free att supa bort bokningsnumret inatt, jag har det uppskrivet. ge mig ett tack för att jag supportar din kassa musiksmak och ha så kul ikväll :=P och vi dricker en öl till och l. säger att så länge man längtar bort någonannastans måste man fortsätta röra sig och jag tänker att om jag i höst fortfarande sitter på kings och fyllesmsar mitt ex som är på väg till någon annans famn och säng, då måste någon skjuta mig och sen dricker vi en öl till. jag tänker att jag kanske är klar med det här nu, casualsex och hångel och antirelationsbiten och om någon skrapar under min hud kan jag kanske orka göra någonting annat än att putta bort de trevande fingrarna och sen dricker vi en öl till och m. undrar om jag ska med till hippiekollektivet och jag överväger tanken på en natt i någon av sofforna och kanske ett skönt lugn i kroppen jag inte kan få av alkohol för alkohol är bara rastlöshet och oro av den goda eller den onda sorten men vi dricker en öl till och sen åker jag hem.mcdonaldslysrör, man blir så liten i dem. det är sminket som runnit och ögonen som är trötta och precis såhär liten blir du framför kalla, halvätna strips och en tyst mobil i fickan. såhär liten är du på en nattspårvagn i kylan, huvan på täckjackan uppdragen, halvsovande med mannen bredvid dig som trevande fingrar på ditt strumpbyxeklädda lår men bara såpass subtilt att det inte är skäl nog att skälla för han kanske bara råkar landa med sitt finger vid din kjolslinning men ändå såpass att det är obehagligt och du måste tänka ut planer för ditt beteende och gångväg om ni ska av vid samma hållplats. precis såhär liten är du när larmet omkring dig av gemensamhet blir en vägg mot din ensamhet och du tänker att du inte borde vara här du borde vara någonannanstans och den monotona rösten i högtalarna talar om var du är, vart du är på väg, när det är dags att kliva av och du tänker; berätta för mig, när ska jag kliva av? vart är jag på väg?
blev precis påmind om ett av de där sällsynta tillfällena då jag faktiskt sa rätt sak i rätt tid och måste återknyta till det just skrivna föregående inlägget (som är så embarmligt långt att ingen kommer att orka läsa det, ni kan läsa detta istället som någon slags sammanfattning). ett bevis på att jag kommit någonstans när det gäller social kontakt med människor är att jag numera orkar och lyckas ge svar på tal istället för att hålla tyst och ligga sömnlös om nätterna och tänka på vad jag borde sagt.jag lyckas inte alltid. jag är fortfarande en betydligt bättre formulerad person i skrift än i tal och har så mycket lättare att hävda mina åsikter och ge fräna kommentarer bakom ett tangentbord än in your face. men jag börjar lära mig och i en kontext av bitchiga kollegor, tjafsande brudkompisar eller politiskt inkorrekta killkompisar som har som signum att retas och förolämpa börjar jag bli riktigt grym. men för ett tag sedan ställdes jag inför några okända män (ursäkta genereraliseringen: såklart män) som såg som sin främsta uppgift att reta upp den där rödhåriga vänsterfeministen. alltså, man har ju varit där förr, många gånger och på gymnasiet handlade det främst om att hålla käften och sen gå hem och gräma sig över alla svar man borde gett men inte kom på förrän flera veckor senare. det är ju så svårt när det är någon okänd också, man vet inte vilka kort de kommer att spela. i synnerhet när det är någon av typen player-stureplans-kille-med-fett-mycket-cash-och-upcoming-karriär. såna umgås jag överhuvudtaget inte med och det närmaste jag kan likna honom med var väl muf-killarna i min gymnasieklass. det var dem som fick mig att gå hem med huvudvärk över allt jag borde ha sagt, men inte sa förrän jag skrev en arg krönika i lokaltidningen om det.världens längsta bakgrundshistoria till följande dialog (med reservation för mindre felcitat till följd av alkoholintaget vid tidpunkten):- jaha bruden vad ska du bli när du blir gammal då?- jag ska...- nejmen alltså vad fan. du ska inte svara så på den frågan. jag försöker provocera fram nånting här, fattar du inte det?- eh jaha?- jag kan säga vad jag ska göra. jag ska bo i fetaste djursholmsvillan och ha en snygg trofé-fru som är grym på att suga kuk.- jaha schysst. jag kan verkligen tänka mig att bo i fetaste villan i örgryte och ha snyggaste trofé-frun som är grym på att slicka min fitta.det bästa är att jag med denna kommentar får snubben att komma ur sans såpass att det enda stammande svar han får fram är- men alltså vadå...är du bög eller?sen vände han sig till blondinen på andra sidan istället.och jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta inlägg. typ I rule eller nåt.
som redan förmodligen konstaterats under flera års bloggande var jag ett ganska fucked up barn. jag tyckte inte om sällskap, jag tyckte inte om att leka, jag var allvarlig och ville på min höjd konversera och var det där barnet som vägrade sitta vid barnbordet på kalas - de få gånger jag överhuvudtaget följde med mina föräldrar på kalas - för att det var mycket mer intressant att sitta vid vuxenbordet och lyssna på konversationer. jag tyckte om ensamhet. jag tyckte om att vara själv och sitta på mitt rum med mina små projekt. diktsamlingar, teckningar, pyssel och små forskningsundersökningar som jag kallade dem (jag närde redan här en dröm om att forska om "nåt med samhället"). egna hemmasnickrade undersökningar med vacklande statistik kring våld i barnprogram, tidningsnotiser eller annat jag snappat upp. jag tyckte om att promenera och bo i mitt eget huvud och sen gå hem och få utlopp för det som bodde där. när jag ville ha sällskap utnyttjade jag mina syskon, men det handlade inte om lekande på lika villkor utan att jag skrev radioteater eller pjäser, pysslade ihop skrivövningar eller dylikt och tvingade dem att varje dag efter dagis utföra detta med mig.(långt senare, när min syster är arton år får hon i uppgift på sin valbara kurs i socialt arbete att skriva om fem saker i hennes barndom som påverkar henne idag. här anger hon sin storasysters idoga drillande med henne efter dagis som en stor anledning till att hon intresserat sig för att plugga och kommer fortsätta studera efter gymnasiet. brorsan tycker dock fortfarande att jag sabbade lite av hans barndom.)naturligtvis var det oerhört provocerande. självvald ensamhet är i vårt kollektiva samhälle, hur individualistiskt analyser än påstår att det blivit, något konstigt och lite sorgligt. barn som väljer ensamhet framför sällskap och lek är ännu skummare. själva grejen med barn är ju att de ska klumpas ihop i klasser, fritidsgårdsgäng och dylikt för att sedan fungera ihop som människor såsom människor fungerar d.v.s. med hiearkier, skitsnack men ibland lite samförstånd och vänskap. det är genom kontakt med andra man utvecklas själv, jovisst och om jag varit lite mer utåtriktad som barn hade jag nog inte blivit så socialt fucked up som jag sedan var under många år. (det är här man kan skylla allt på sina föräldrar som förvägrade en att gå på dagis utan istället lät en vara hemma med sin mormor som barnvakt under ens första sex levnadsår.)alltså var jag ganska provocerande och jag kommer fortfarande ihåg den där klumpen i magen när mamma och pappa satt på min sängkant och förklarade att jag måste börja leka mer med de där vännerna jag trots allt hade. mamma har berättat flera gånger om den gången då jag var åtta år, det var lördag och solen sken och mamma kommer in i mitt rum och ber mig att snälla ring ida nu så kan ni leka ute i solskenet idag. jag ser på henne med en viktig min och barnets allvarsamma blick och replikerar att mamma. kan du inte förstå att jag behöver vara själv just nu. jag håller på att finna mig själv förstår du. mamma stängde dörren till mitt rum och skrattade så tårarna rann.i skolan var det ännu mer provocerande. alla gånger under lågstadiet som lärarna sa till de andra barnen att nu måste ni låta elin vara med och leka. mina klasskompisar försökte förklara att hon får ju vara med, men hon vill ju inte vilket lärarna naturligtvis avfärdade som ursäkt och att det de egentligen sysslade med var utfrysning och mobbning och sånt fick inte förekomma på min fina lilla byskola. så satte någon ett hopprep eller en kotte i handen på mig och jag skulle vara häst eller prinsessa eller hoppa i en ruta och så fort lärarna vänt ryggen till smet jag därifrån ner till skogsbrynet för att få vara själv med mitt huvud, mina tankar och historier.det var jag som barn och sen blev jag vuxen och kunde inte sitta still för en sekund och min pappa hör om allt jag gör och måste göra och mobiltelefonen som ringer och piper och säger det är för att du var så stilla och tyst som barn. du tar igen allting nu. du är den enda som utvecklat damp i vuxen ålder. men barnet bor fortfarande i mig. det är därför jag förvånas av kollega l. när hon har ett fint egoboostsamtal med mig medan jag väntar på de inkommande dokumenten för scanning. när hon säger att jag socialt kompetent, så oerhört socialt kompetent och utåtriktad och en person som jag kommer aldrig behöva oroa sig för jag kommer gå långt på denna förmåga. att både ta för mig, inte ta åt mig och kunna läsa av människor. hur lärde jag mig det när jag som artonåring fortfarande aldrig vågade ta några initiativ och mitt jobb som journalist till stora delar var ångest och inte alls ett drömjobb och gud den gången jag skulle intervjua marit bergman och låg i fosterställning och skakade en hel dag innan. jag blir förvånad när jag beskriver mig själv som tyst och tillbakadragen och j. skrattar och undrar var är din självinsikt egentligen tjejen? snart påstår du väl att du har dåligt självförtroende också. kanske lärde jag mig det just så. genom att vara tyst och studera människor. bo i mitt eget huvud och lära mig hur människor fungerar innan jag vågade ta plats själv. sen slog det över åt andra hållet naturligtvis och jag blev en egocentrerad människa som vill ha uppmärksamhet och sällskap non stop. fram till nu. att bli singel och bo själv tvingade mig åter till ensamhet. den första tiden var en bitch och det vet ni. jag hatade ensamheten för det var just ensamhet och inte självsamhet. nu tycker jag om den. jag har börjat bo i mitt huvud igen och för mycket samvaro med andra människor gör mig precis så disträ och obehaglig till mods som när jag var barn. jag lyssnar inte riktigt på vad andra säger för i mitt huvud pågår en monolog som måste få fortgå och allt jag vill är att komma hem och vara själv och sortera tankarna. en ensam fredagkväll är inte längre ångest, det är en unnest och jag älskade hela kvällen igår. såklart ödet hjälpte mig lite på traven då jag efter två timmars träning och fint ta-hand-om-sig-själv-bastande hittar saturday night fever på mitt lokala hemköp till reapris och kvällen blir jag, en gammal favoritfilm och lösgodis innan jag nattar mig själv med en bra bok. idag är lika mycket en dag av unnest, skrivande och en massa tänk liggande ensam på sängen.och samtidigt är det något i min kravlösa, spontanta diskussion med killen i kassan på hemköp (och genom att återge den motiverar jag också till alla undrande varför saturday night fever faktiskt är en av mina favoritfilmer):- haha, ja det här är ju en bra film- ja men det är det ju!- vadå, so bad that it´s good eller?- nej den är bra, seriöst. det är snygg sjuttiotalsdans, discomusik blandat med en massa arbetarklassromantik och ångest- jaså du- ja men folk tror att det bara är john travolta i trikåer, det är så mycket mer än så. om att vara fattig och det enda man lever för är en utekväll på en fredag. som att du skulle gå till excet och regera nu istället för att stå här.- haha, ja det hade ju inte varit fel- plus att det finns en massa allvar i den också. självmord, rasism, gängvåld och gruppvåldtäkter.- blandat med disco?- precis. kan det bli bättre?jag vet inte om han förstod eller ni förstod mer av min fascination för filmen men den spontana dialogen och faktumet att jag om några timmar ska träffa j. för egocentriskt snack och dampande på diverse krogar ger mig en hint om att det ensamma barnets behov av att bo i sin egen skalle numera samsas med vuxenhetens rastlöshet och behov av sällskap. det är en formel som fungerar.
jag kom hem från stockholm och livet var förbannat mycket vardag igen. jobbet hade aldrig varit mer frusterande och jag sa till mamma det där om att livet borde ju vara skratt och dans och sprit och sex hela tiden. hon sa något om balans i tillvaron. det tråkiga måste finnas för att man ska kunna se det roliga. jag är ett tjurigt barn som stampar med foten och säger men jag vill ha kul jämt. men sen vänjer man sig vid vardagen och tro mig vänner, vardagen är fantastisk den också. det är farligt att känna såhär. när man är nere finns det ett upp att kämpa mot, vad ska jag kämpa för nu? nu kan jag bara falla. det fanns en trygghet i att sova tre timmar per natt, aldrig se dagsljus, svartsjukegråta, ångestattacka, oroa sig och inte ha en aning om ens framtid var arbetslöshet hemma hos mamma och pappa eller inte. november var sweet för det enda jag visste var att det bara kunde bli bättre. och det blev det ju.ljuset, riktigt solljus, sipprar in mellan persiennerna på jobbet och när jag kommer hem har solen ännu inte hunnit gå ner. jag snittar sex timmars sömn om natten utan hjälp från örtknarkte eller annat lugnande. jag tjänar mina pengar, snackar skit med e. och är så förbannat serviceminded så man undrar var mitt leende egentligen slutar och i tankarna ligger hela tiden projektet och planeringen och vetskapen om unnesten att ha kommit in på en kurs och ha något som hjälper mig att sortera all text som far omkring (men hur länge kan man egentligen låta bli att skriva ett enda ord med hänvisning till att man samlar kraft och kreativitet? jag har använt ursäkten i några veckor nu, den börjar kännas lite gammal). samma dag som jag får grav abstinens efter dans och förbannar att jag lät knäna och ekonomin styra valet att inte ta några danskurser denna termin ringer de till mig och m. och säger att vi kommit in på grundkursen i afrikansk dans och precis när man gett upp hoppet om att publik någonsin skulle öppna igen gör de det och en fika där med s. och m. blir ett glas rött och de säger att rödvin är bra för hjärtat men de där tjejerna, mina vapendragare i singelalliansen, är ännu bättre och vi skålar för våra triumfer och resdrömmar och när vi går längs med andra lång snöar det lätt och jag och s. fnissar ihjäl oss åt en halväten banan utanför en strippklubb och allting är bara enkelt och fint. sen ringer j. och fräser att jag skickar helt sjuka sms för att hon inte kan tyda mina förkortningar och vi bestämmer alkohol och häng i helgen. mitt i allt en massa credd och snälla ord och kanske någonting som får mig att rodna. varje dag en bekräftelse på att jag är en människa som folk tycker om och vill umgås med, bara en sån sak. och också - och kanske mest av allt - att rensa inkorgen på jobbmailen, hitta mail från i somras mellan dig och mig i en tid som fortfarande var ett före och långt innan jag grät och sa det går ju inte längre mot en bakgrund av hällregn och en ulf lundell-konsert på trädgårn. och inte känna den där taggen, inga men tänk om, inget letting go för det har jag redan gjort nu. lite skön saknad efter en tid som var vår, med vetskapen om att den inte kan komma tillbaka men det är bra som det är nu med. att vara själv och tycka att det är skönt med sitt eget sällskap för att rensa skallen och slutligen kasta den extra kudden och täcket in i en garderob i väntan på att någon någon gång kommer att sova i dem, om för en natt eller ett tag eller en halv evighet igen. att slutligen inte längre kura ihop sig på ena sidan av det som en gång var vår gemensamma 120-säng av gammal vana utan låta den där ytan på vänster sida om mig vara något annat än tomhet, bara mer plats att breda ut mig själv på.det är nu jag skulle må bra av lite orostankar om framtid och pengar och hjärta. det vore mer likt mig. men fuck it, jag mår ju bara bra och jag har ingen aning om hur den här leende hippiejäveln med kanye som ropar youre gonna touch the sky babygirl! i lurarna ska kunna sluta med det.
jag sa upp mig för att fånga lite sol eller tog någon dags ledig, struntade i fröken duktigs styvmodersgnabbande om postit-lappar och spara pengar och allt man fått lära sig under en fattig, duktig barndom. en askunge av sömnlösa nätter, frustrerande arbete, en bakgrund av studentfattigdom och potatisbullar, understimulans, hjärtesorg och svartsjuka orkar inte vänta på att fén och de där jävla mössen kommer. en askunge av 2000-talet bjuder in sig själv på balen, knyter sina boxarkängor i glas och sätter sig själv på ett tåg till stockholm för en fyradagars charterresa för själen.
fyra dagar av intryck, endorfiner och lyckohormoner under huden. var börjar jag? i den underbara lägenheten på söder, hos herr k., där jag känner mig så hemma. solskenet - nästan vår i luften - över söder och långa fikasessioner om singelliv, relationer och frisyrer. att dricka latte, denna vedervärdiga blaskdryck av svensk medelklasslagomhet, inte för att det är gott utan just vedervärdigt och bara för att det är något annat. lite dyrare, lite finare. det svarta kaffet är vardagens sätt att överleva, trots att det river i magen, latten är bara mjuk findryck. shopping på judiths, fröken duktig gnabbar på om pengar, askungen säger shut the fuck up bitch, plockar på sig tio plagg och låter herr k. vara det fantastiska konstruktiva smakråd som leder till den där toppen som är alldeles för dyr och alldeles nödvändig.
kväll hos herr k. jag måste distansera mig från mig själv och skratta där jag sitter med mitt ekologiska rödvin med mina designkläder i en bostadsrätt på söder, lyssnar på erykah badu och diskuterar transsexualitet. pierre bordieu skrattar med mig, säger mon dieu tjejen, du är ju så upcoming intellektuell medelklass så det skriker om det. sen kommer fröken r. (på egen begäran med prefixet fröken) och skrattar med mig, hennes underbara skratt som jag saknar i götet numera. sen dricker vi koskenkorva med apelsinjuice och pratar one night stands och dildos, vad säger du nudå pierre? mojitos på sjögräs och indiedans på debaser medis, vi skriker och dansar och sen gör jag världens största vurpa i trappan till medborgarhuset och i min fylle-egocentrering skriker jag ut över medborgarplatsen att det gjorde inte ont, det är okej för det är alldeles självklart att hela stockholm är intresserad av om jag slagit mig.
vakna upp till solskenet - återigen solsken och eftermiddag med sweet m. en förfest vid st eriksplan. nya människor, några jag inte sett på flera år, intryck, skratt och för mycket vin. jag minns ingenting av tunnelbaneresan mer än att det var folk jag ville prata med överallt och jag skrattade, hela tiden skrattade. stureplan - men gud stureplan säger fröken duktig men ja självklart stureplan säger askungen och dansar sig svettig på det trånga hiphopdansgolvet inne på spy bar. tolvslaget går och inga pumpor syns till och askungen hamnar på ett hotellrum vid odenplan - hallå hotellrum?! fröken duktig slår bakut. man kan under inga omständigheter ta emot en gratis hotellnatt, var är arbetarstoltheten och i-landssamvetet? askungen säger fuck that shit och vaknar upp med den där sortens lugn i kroppen som bara någon annans beröring kan ge, äter hotellfrukost och helt självklart tar askungen av wienerlängden som mamma lärt en att bor man på hotell och får gratis frukost så är wienerbröd ett måste. det är lyxen. eftermiddag på kulturhuset, läsa DN och lyssna på salem el fakir och vara sådär skönt trött och bakfull i hela kroppen.
på tåget hem till vardagen ringer arbetarmorsan. jag måste berätta om stureplan och hotellnatt och för dyra kläder och latte. hon säger exakt det som jag förväntar mig att hon ska säga; är du brats nu? (ja i pluralform. förf. anm.) såg du nåra kändisar? fanns det wienerbröd till frukost?
askungen av 2000-talet förväntar sig inga magiska feér och väntar inte på att några jävla möss ska komma och pimpa henne. hon kommer hem och ser ett kontoutdrag motsvarande sudans BNP, skrattar åt alltihop, säger I so fucking deserved this och det spelar ingen roll hur glasskorna skaver, det är dem det är fel på i så fall, inte mina fötter och lite skavsår kan man leva med ibland.
idag dricker jag svart kaffe som river i magen, frustrerar över jobbet, samlar mina postitlappar igen. men jag gör det med ett leende som bara askungen efter en helg av mentala och fysiska lyckopiller kan ha.
