När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?
Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.
Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.
Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.
Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11
6 kommentarer:
Helt rätt, Elin! Ibland tycker jag inte dom du men idag gör jag det. Tabu är inte ordet för dagen. Stå på dej!
Ett av dom största misslyckandena tror jag handlar om den segregerade bostadsmarknaden och dom konsekvenser det får.
Men det verkar inte finnas någon politisk kraft som verkligen vill ta tag i den, och andra, invandringsfrågor. Man tävlar istället om vem som kan snacka mest skit om SD och prata om hur deras politik är så främmande för sin egen syn på människor och visa upp så många gulliga och bra invandrare som möjligt istället för att ta tag i dom riktiga frågorna.
Jag tycker det har gått så långt att vi verkar behöva ett blattedemokraterna. Ett enfrågeparti som behandlar integrations-, invandrings-, flykting-politik och andra liknande frågor på ett riktigt och konkret sätt.
Är det någon som tror att integrationen lyckats helt och fullt? Inte ens Jan Björklund gör ju det. Om vi bara pratar om allt som misslyckas i integrationen tror jag många tappar hoppet om att det ens går. Därför är det viktigt att lyfta upp det som lyckas. Men jag håller helt med dig om att enskilda fall oftast är ointressanta. Särskilt när det rör sig om Zlatan. Precis som du skriver: hur många kommer bli fotbollstjärnor liksom?
Lyckat är väl alla varianter där mindre grupper inte bygger kolonier för sig själva och skyller alla problem och påstådda orätter på det omkringliggande samhället och landet?
Ang. bostadssituationen idag, den har tre orsaker:
- Det civila samhällets oförmåga att se till att lag och ordning råder överallt, bekämpar man inte effektivt den brottslighet som uppstår så flyttar helt enkelt alla som kan någon annan stans och detta helt oberoende av etnicitet på alla inblandade
- dagens tokroliga hyressättningsregler som gör det lika dyrt att bo i förorten som närmare stan vilket gör att de som anlänt sist och/eller får sin hra betald av någon annan alltid hamnar i de minst attraktiva lägena längst ut
- förbjud all andrahandsuthyrning så det blir lite rotation på kontrakten, då kan hederliga människor som försörjer sig själva göra "bostadskarriär" på rimlig tid även om man inte vill köpa eget
Alternativet är att planekonomiskt tilldela alla en bostad men det tror jag blir svårt.
"Visst är det trist med de dårar, rasister och foliehattar som finns på nätet, men hellre blir jag kallad för äcklig idiot än ser åsiktsfriheten bli strypt i den goda smakens namn. De demokratiska principerna omfattar trots allt även dem vars åsikter man verkligen avskyr och måste alltid försvaras, även om det svider ibland."
Johanne Hildebrandt i Aftonbladet i dag.
/Kämpa!
Aldrig tabu, Elin. Aldrig!
Skicka en kommentar