Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.
Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.
Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. "Mina fina texter" som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.
Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.
Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag - mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.
För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.
Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.
Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.
Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.
Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.
Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.
18 kommentarer:
långa och intressanta inlägg senaste två veckorna som också gett påföljande debatt i kommentarerna: inte så få. du har inte blivit tråkig eller dålig, du har skrivit lika bra men mer sällan. ångra inte inlägg för att folk läser dem som nåt annat bara för att de vet det är vi, vet du hur många som påpekat hur bra text var eller?
smör slut for now.
Det är ju inte det personliga personliga som är det viktiga. Utan den personliga touchen du har på allt du skriver. Den försvinner inte, vare sig du skriver om kvällspasset eller telekompaketet eller relationer. Imo.
ibland känner jag att bloggen är en så integrerad del i mig, att jag ständigt funderar på nya inlägg, var jag än är och vad jag än upplever. det får mig att tänka att det kanske inte är helt hälsosamt. att man måste lära sig att koppla bort sitt fysiska jag från internet och läsarna och ta bort den mentala satelliten som hela tiden söker efter textuppslag. man måste värna sitt privata jag ibland. tycker du gör rätt i att träna på det, även om jag älskar när du är privat.
Jag har inte läst din blogg så länge men jag har läst den intensivt och med stor behållning. Naturligtvis har jag lagt märke till att den haft lite annan karaktär på sistone men jag har bara tänkt att du väl har haft fullt upp och långa, känsloomstörtande och/eller intellektuellt spännande inlägg kommer väl så småningom. Så I will miss you om du inte skriver men det är väl fullständigt uppenbart att man måste leva också??? (Om inte annat så för att ha något att skriva om???)
Så lycka till med de texter du får betalt för (och grattis!), med det privata livet som inte går att blogga om, och allt annat. Som läsare står jag på stand-by. (Och jag kan meddela att jag fortfarande ibland går in på en blogg som inte har något nytt inlägg sedan 2006 för att kolla om hon har börjat skriva igen.)
äh, ta det lite lugnt. Fall inte för trycket. Ibland är det mer än annars med jobb och liv och inte skriva blogg. .. . det klart att det kommer leda till färre läsare (kanske) men ärligt, spelar det någon roll? Du är ju inte värd mer bara för att du skriver inlägg efer inlägg sekund på skund.
Ge dig själv lite paus och var inte så hård mot dig själv. Det är vår - det är ok att vara kär och jobba :)
Ehm. What everyone else said.
Att man prioriterar texter man faktiskt får betalt för framför blogginlägg är väl typ det minst konstigaste i världen.
Och ja, att ta på sig saker tills man bryter ihop och ingenting är roligt längre är sjukt ovärt.
Så att skita i eventuella besvikna läsare tycker jag låter som en otroligt bra idé.
Eh... Jag kanske är helt dum i huvet men jag hade inte märkt att bloggen blivit dålig. Basåruvet. Visst, saknar dom privata inläggen men jeez, alla bloggare som inte är anonyma hamnar där så småningom. Du har ju hållit ut ovanligt länge ändå på den fronten.
Det låter klokt.
Det finns en tid att blogga, och en tid att avhålla sig från att blogga.
...och, eftersom jag ser till höger att du också läser Bodil Malmsten så har du redan sett dessa kloka ord som ändå känns relevanta här. Man kan vara väldigt personlig utan att vara privat, om någon nu tvivlade på det. Alternativt kan man spara privata grejer i femton år (som Peter Englund med slutstycket)...
dålig? ugh, du hava fel! helt seriöst, dålig? tråkig? was? jag sitter ju och pollar din blogg. du är jättebra.
åh Elin, jag tycker jämt du är bra. tänker att det är roligt att följa med dig och bloggen i alla dess faser och svängar. även om det ibland betyder att du egentligen lägger mer tid på nåt annat utanför cyberspace. men vafan, det måste du ju, och även om man bara är i kulissen så vet man att det förmodligen är stört braiga saker du kokar ihop. så fortsätt med det! vi får vara glada att vi får ta del av den delen du väljer att visa upp, även vi som inte känner dig privat (även om jag gärna skulle lära känna dig så, ja så känner jag).
Har också varit lite rädd för att du ska få den kommentaren, men det glädjer mig att du resonerar så bra om det. Klart du ska göra det som känns viktigt! DU är viktigast. *kommer alltid vara en av de där 50 läsarna i alla fall*
Kollade just på ditt andra inlägg och såg att en annan "Jojo" var den som skrev det där om att din blogg blivit tråkig. blir lite nojjig över det där, får nog skaffa mig ett annat cyperspacenamn snart asså...eller bara outa mig for good. men vad är grejen med att folk får ha samma nicknames? *vill vara den enda jojo hallå*
Jag tycker att det är helt att outstanding att du skriver för pengar numera! Det är ju så det ska va! Vi ska vara glada att vi får lite (och inte så lite, jag tycker det är supervärt, jag) av dig alldeles gratis och privat. Grattis till skrivjobb, Elin!
Äsch, bloggar du på fritiden så gör det bara när du har lust.
Den som vill ha garanterad, regelbunden leverans av texter får väl slanta upp ett frilansarvode till dig då.
Ni är ju helt outstanding och underbara.
Jag vill förtydliga att det här alltså främst handlar om MIN ångest och jag hade filat på ett inlägg om den hela dagen. Det handlade alltså inte om kommentaren per se och jag är egentligen mest aggro på mig själv, för mitt sätt att stressa mig själv. Inte på folk som tycker att den blivit tråkigare.
"Jag skiter i..."-meningarna är också uppmaningar till mig själv. Påminnelser, om man så vill.
Sedan gjorde min fylla till också, att det lät så dramatiskt och aggressivt som det gjorde (love Words rättstavnings-auto vissa nätter).
Jag kan bara hålla med alla ovanstående, och kör en daglig tur förbi här ändå. Kanske nåt nytt, kanske inte. Lycka till med allt annat, som faktiskt är viktigare!
1. Du har INTE blivit tråkig eller dålig.
2. Jag är så jävla glad att du skiter i oss/blogghypen. DIN blogg. DIN vilja.
3. Peppen på att du får skriva så mycket/får så många jobb! Grattis!
En sak till! Inget gör mig gladare än att även icke bloggande människor kommer att få läsa/höra dig på fler ställen. Jag har många vänner som aldrig läser bloggar men som jag vet skulle uppskatta dig lika mycket som jag gör.
Skicka en kommentar