Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.
Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.
Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.
Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.
Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.
Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.
Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.
17 kommentarer:
Have I tooooold you laaaately that I looooove youuuu?
Väl talat!
Låter jättebra, fram med individerna och väck med nomenklaturan och dogmerna.
> För mycket spel, pakter och
> lobbyverksamhet
FFS i ett nötskal!
Jag håller med helt i det du skriver, men jag kan ändå känna att det är mycket som kan problematiseras, för att den unga generationen ÄNDÅ ska kunna påverkas politiskt.
För även om vi är aktiva på internet i forum/bloggar/maillistor eller what have you, så måste ändå landet styras demokratiskt och politiskt i de knastertorra diskussionerna med kanellängderna. I riksdagen, i EU-parlamentet, inom partierna. Och tar vi inte plats där, vem ska då göra det? Som kan föra vår talan?
Jag håller verkligen med dig. Jag var i mina yngre dar även jag politiskt aktiv och kände precis som du att alla åsikter inte stämde överens till fullo. Min blogg har blivit det perfekta sättet att för mig påverka på det sättet jag vill påverka och få ut mina åsikter, när jag vill dela dem.
Men den största fördelen med att diskussioner och påverkan numera mest sker på internet är ju ändå att man slipper röra på sig så mycket, slipper gå ut i friska luften. Gött!
Meget bra som vanligt! :)
Hear hear! Och spana in den franska filosofen hantal Mouffe's m det politiska. Mer konflikt ger mer utveckling!
Men alltså de politiska besluten , i det här landet iaf, fattas ju på samma vis trots att gräsrotsrörelsen "internet" uppkommit. Att en blogg skulle ersätta politisk organiserad aktivism köper jag inte alls.
Om det fanns någon poäng med Rothsteins anti-blogg kommentar så var det väl att man mest läser bloggar som tilltalar en, dessa bloggar predikar för de redan frälsta så att säga. Så är det väl i partisammanhang också till stor del men där kan i alla fall den samlade kraften leda till ett beslut i säg kommunfullmäktige.
Veckat och Pat: Jag kommer utveckla resonemanget så att det handlar om mer än just bloggar. För mig personligen har det här blivit mitt sätt att vara politiskt, men naturligtvis tror jag inte att hela demokratin kan räddas genom bloggande.
Däremot tror jag inte på partipolitik längre, framförallt inte när den alltmer bygger på makthavares konsensus, snarare än konflikter i maktintressen. Därför tycker jag att själva innebörden i begreppet politik bör förändras och att man kan inleda sitt engagemang just där. Alltså: Gräsrotsrörelser växer på samma sätt som lobbyverksamheter och tankesmedjor. Människor idag vill inte ha hela partiprogram längre att svälja, man engagerar sig i olika enskilda frågor. På så vis uppstår lösa grupperingar som tillsammans kan arbeta för en gemensam sak, utan att för den skull skriva under på att man har någonting mer gemensamt än just detta. 138-lobbyarbetet är ett bra exempel på hur det kan utvecklas och kommer att utvecklas till att även gälla andra frågor.
Och där spelar naturligtvis Internet en stor roll, eftersom man därigenom lätt kan nå många och bilda grupperingar.
Gustav Fridolin berättade i tisdags om hur han ofta möter ungdomar som alla svarar nej på frågan om de sysslat med politik. Sedan visar det sig att de allra flesta samlat in namn till att rädda fritidsgårdar, skrivit insändare, debatterat osv. Ändå ser de inte det som politisk verksamhet, eftersom den är så förknippad med att sitta i fullmäktige och äta kanellängd.
Där någonstans måste man börja. Utmana tankesmedjor och lobbypolitik, genom att föra samma politik tillbaka.
Lo: Herregud. Jag satt för några timmar sedan och undrade när mitt ex kommer att lämna tillbaka sitt lånade exemplar av Chantal Mouffes Om det politiska av mig så att jag har lite inspiration till att fortsätta skriva om faran med konsensuspolitiken.
Jag tror du är helt på rätt spår, dagens politiska "ekosystem" består alltför mycket av yrkespolitiska broilers som inte kan något annat som ger i närheten lika bra betalt och är därför beredda att kompromissa om det mesta bara de får hänga kvar på sina poster.
Om fler börjar engagera sig i sina egna hjärtefrågor och driver dessa och/eller gör några år/ett par mandatperioder som heltidspolitiker för att sen gå tillbaka till/vidare till en annan sektor i samhället så vore mycket vunnet!
Fröet till det engagemanget skapas i privata eller halvoffentliga diskussioner t.ex. i bloggar.
"Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas."
Instämmer till fullo.
Ja, fast du pekar inte på något alls. Jag tror det är en ganska farlig tanke den där om demokrati och internet, bloggar & interaktivitet. I bästa fall kan den lyckas påpeka att Liza Marklund blandar ihop sanning med fiction, i sämsta fall är det en simulation av demokrati. Man glömmer alltid bort att de allra flesta bloggar inte läses av någon alls. Internet dras med en ”long-tail” funktionalitet, där kanske 10% av bloggarna har 90% av läsarna. Visst, mediet ger en potentialen att nå ut till en enorm publik, men mediet har också potentialen att på ett mycket tydligt sätt visa hur ytterst obetydliga de flesta av oss är. Naturligtvis radikaliserar internet demokratin, det handlar ju om en form av demokratisk nihilism. Men jag tvivlar på att det är det du förespråkar. Om man ser på bloggar på mitt eget bittra sett, inser man ganska kvickt att de flesta bloggar tjänar samma funktion som en privat dagbok, eller ett fika samtal mellan några vänner, och är tyvärr nog inte grogrunden för en gräsrotsrörelse. Baudrillard har en mycket träffande beskrivning av framtiden som väntar oss.
”Soon there will only be auto-communicating zombies that only have the umbilical connection of the image-feed-back- electronic avatars of defunct shadows that wander beyond Styx and death, each for itself and spending its time perpetually telling its story. There is still some movement, but just enough to give the retrospective illusion of reality beyond the end.”
Naturligtvis har du helt rätt, och det är en av de bättre beskrivningarna av vad internet betyder för den politiska geografin.
MEN det är inte en självklarhet att det ska vara så. Det finns oerhört starka krafter som jobbar på att göra om internet från att vara ett kommunikationsverktyg till att bli ett kabelTV-nät.
Och dessa krafter, alla de som känner att de håller på att förlora kontrollen över våra tankar, jobbar som allra mest med lobbying i EU.
Så även om du tröttnat på de traditionella politiska formerna, tänk på att det är där den formella makten fortfarande finns, och att den makten kan användas till att förstöra det internet vi ser idag.
Och vad jag vill komma fram till? Naturligtvis: Rösta i EU-valet den 7 juni. Och gör det på ett parti som BEGRIPER just det din bloggpost handlar om. Behöver jag nämna vilket? :-)
(Ledtråd: Det passerade just 40 000 medlemmarstrecket...)
Som kvinnojourare blir jag lite nyfiken på det du skriver. Om du har lust får du gärna utveckla, vilka teoretiska aspekter köpte du inte?
Och visst är det viktigt med kommunikation på internet, men för det första tror jag inte att den går att hejda, precis som nedladdningen inte går att hejda. För det andra finns det andra frågor som jag tycker är mycket mycket viktigare att lyfta på europeisk nivå. Aborträtten till exempel.
Därför vill jag skickaschymantillbryssel.nu!
N: Naturligtvis menar jag inte att enbart bloggar och bloggar per se fungerar som en gräsrotsrörelse. Det är viktigt att skilja på bloggar och bloggar - vilket syfte de har och vilka de riktar sig till. Det finns två spår i texten och det ena är mitt personliga - där JAG har hittat bland annat bloggandet som ett sätt att vara engagerad och politisk. Det andra är demokratisering och politik i stort och angående det har jag svarat ovan. Om du vill att jag pekar på något konkret är 138-lobbyingen förra veckan ett mycket bra exempel. Även sammankomster inför tex stora demonstrationer har spridits via sociala nätverk.
Jörgen L: Ja, absolut. Jag menar inte på ngt sätt att man ska skita i att rösta och sitta hemma framför datorn istället. Röstandet den 7 juni är superviktigt, viktigare än någonsin!
AnnaH: Det finns väldigt många frågor som är viktiga att lyfta på europeisk nivå. Aborträtt och mijö är två exempel.
Jag kan bara tala utifrån de erfarenheter som jag fick från Kvinnojouren där jag var. Men dels fanns det inga teoretiska diskussioner. Det kan jag mycket väl förstå, då man inte har tid på det. Problemet var att man ändå la fram teorier. På första mötet på studiecirkeln fick vi Eva Lundgrens texter och ett "såhär är det". Flera av mina vänner valde att sluta redan då. De fick inte ifrågasätta. Sedan saknades andra analyser än just könsmaktsanalys, till exempel våld i samkönade par, en allmän förövar/offer-teori som ju också kom utifrån arbetat men applicerades på allt. Några konkreta saker var att man ansåg att ätstörningar berodde enbart på kvinnoideal och sexualisering av det offentliga rummet samt att porr skulle förbjudas.
Det som var droppen för mig var en folder som vi skulle dela ut till 14-åriga tjejer med information om tjejjouren. Där skrev vi bland annat om att porr var dåligt och borde förbjudas och att killar som tittade på porr inspirerades till våldtäkter. Det är INTE en produktiv jämställdhetsaktivism, enligt mig. Bara kontraproduktiv.
på tal om att inte vilja gå i ett första majtåg i protest mot partipolitiken.. så ska vi ha ett intersekeitonellt block i det autonoma tåget i malmö (autotnoma är ju annars ett bra alternativ till partipolitik)
http://hardqueer.blogspot.com/
I övrigt word på allt om internet som fritt medium. Internet är queer liksom, motstridigt, med möjligt att ändra sig "a verb rather than a noun"
Vårt tåg är ju i malmö. hörde ryktas att folk som ville ha intersektionellt block i vänstertåg i gbg förra året inte fick vara med för vänsterpartiet.
Och det behöver ju inte vara ett internet vs partipolitik vs praktisk aktion. Det ena behöver inte utesluta det andra och det gäller att slåss på alla fronter!
och demonstrationer kan vara så oerhört jävla pepp. dance to the revolution osv! de kan behövas för att orka gå hem och fortsätta skriva en grym blogg.
Emma: Det demonstrationståget hade jag kunnats tänka gå i, om jag varit i Malmö dvs.
Det var längesen som jag kände den peppen av demonstrationer tyvärr, men guud vad jag kände ruset en gång i tiden (jamen hej jag börjar bli gammal och småborgerlig)
Skicka en kommentar