Shake ya ass

Upp på Linnégatan i solskenet och man vet att en stad är ett hemma – inget tillfälligt hem eller en ny stad – när man vinkar och hejar och kramar lite varstans. Vi går en eriksgata från Järntorget till Kontiki tillsammans och det slår mig att det måste vara mer hemma än det andra hemma när jag alltid möter mer folk jag känner i den här staden än där, fastän denna är så mycket större.
Efter avsked i slottsskogen mot bakgrundsljudet av proggfestivalen vi aldrig gick på lallar jag hemåt förbi sälar och pingviner; det låter alltid så surrealistiskt när man säger att man går förbi sälar och pingviner på vägen hem till sig eller på vägen till jobbet men det gör jag ju. Full blir man alltid på nåt vänster, fastän man lovat sig själv att låta bli och alldeles i synnerhet när solen skiner och middagen blev stressätande i stående läge och jag nynnar, mimar för mig själv som en retard eller galning, välj själva. Som den lilla pojken i Om en pojke kanske, scenen där han dansar och väser shake ya ass i skolkorridoren rör mig alltid till tårar. Det är typ så jag känner mig bland picknickarna i slottsskogen, troligen väser jag någonting i samma stil. Det blir så när man är lantisbarn och alltid kunde prata högt med sig själv i skogen utan att någon hörde eller såg. Du kan ta tjejen från landet, men du kan inte ta konstiga lantisvanor ur tjejen och jag är väl lite konstig, men skitsamma.

Skitsamma. Det är en konstig dag på jobbet. Den börjar bra och slutar dåligt. Mycket konstigheter däremellan. Sen kommer jag hem och blir sanslöst trött. Springer en runda. Väser whats my muthafucking name högt för mig själv. Tänker att fortsätter det såhär måste jag sluta med p-piller. Tänker att det kanske bara är en sak som är lätt att skylla på.
Sen ringer grannen in till krismöte som slutar med te och jordgubbar och glass och Morgan Spurlocks 30 days. Avsnittet med den kristna all-american-mannen som bor hos muslimer i 30 dagar slog förvisso inte avsnittet med kristna höger-homofoben som bodde hos en bög i San Frans gaykvarter i en månad, men var intressant. Det är inte som om man inte är medveten om amerikaners fördomar gentemot muslimer, ändå är det chockartad lika delar skräck och skratt när det undras om terroristhålor och AK5:or. Alltid lika intressant när kristna anser att muslimer borde be om ursäkt för de våldsdåd som några få har begått, med tanke på kristendomens historia. Hursom är 30 days fortfarande en mycket bra idé som för det mesta också fungerar ganska väl i praktiken, om än på ett tillrättalagt amerikanskt sätt (alltid happy endings där de kramas och vita, fördomsfulla amerikaner blir av med sina fördomar).

Midsommar i Göteborg är mer regn än det fallit under de senaste månaderna och så mörkt utanför fönstret att parklyktorna fortfarande är tända långt in på förmiddagen. Orkade aldrig gå på systembolaget och orkar inte riktigt engagera mig. Undrar hur länge den romantiska drömmen om midsommarafton ska bestå. Minns barndomens – förvisso helyllematen, lekarna och skratten – men också den tiogradiga kylan, regnet och tvånget att vara ute. Minns tonårens i stugan med vännerna och smygspriten. Sanning och konsekvens och det året jag somnade i samma säng som en av killkompisarna, vaknade av att han tallade på mina bröst när han trodde jag sov och hur jag sedan var kär i honom i minst ett år framåt (notera detta Elin; du gnäller över din kräsenhet numera, men var fan glad att du inte blir kär i någon för att den tafsar på din bröst längre). Minns midsommarafton efter studenten; Arlanda-väntan på väg på charterresa och sen de senare; krogen i Östersund har förekommit ett flertal år, Liseberg med familjen likaså och förra året minns jag det som att jag och dåvarande pojkvännen satt i ett trångt studentrum och tittade på film. Det finns inget annat än romantiska drömmar kring midsommarafton och nu sitter jag här och är mest misspepp och tänker att det väl får bli som det blir helt enkelt.