14 april 2009

Me, you and every struktur & analys we know

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

26 kommentarer:

Anonym sa...

"Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem."

Det här skulle jag kunnat skriva själv. Jag förstår inte alls!

Grovt Initiativ sa...

hej omöjligt att kommentera detta annat än privat. förutom en sak då:

när du beskriver den frustskrattande expojkvännen, då börjar nuvarande också frusta. jävligt roligt.

Soraya sa...

Försöker skriva en klatchig kommentar här, men känner att det inte riktigt går att formulera. Du vet nog precis var du har mig i den här frågan eftersom jag rantar om det var och varannan bussresa hem från Lindholmen. Skönt att du fick lite ordning och reda i sörjan av spridda tankar om det här, så behöver inte jag göra grovarbetet med conect-the-dots. Jag behöver bara läsa det du skriver, så står det där.

Anonym sa...

Din kärleksrädsla är förståelig. Och hemskt sorglig. Att du beskriver dig själv som "egocentrisk" och "smart" säger en hel del om vilken typ av behandling du anser dig vara legitimerad att ge andra människor.

För vad skiljer de förpliktelserna man har gentemot sina närmsta vänner från de man har gentemot sin flick- eller pojkvän? Om du nu har läst alla de där böckerna du nämner borde du väl lyckats tillgodogöra dig ett lite mer nyanserat perspektiv på individen. Nu verkar det som att du är besviken på att du inte är självförsörjande på allt allt allt, kärlek vänskap mat. Det du beskriver är inte naivitet utan tillit till någon annan än sig själv.

Alla är rädda att förlora sig själva i en relation, till en respektive eller ett barn. Samtidigt utvecklas det man definierar som "JAG" med kärlek och i relation till andra. Vore intressant att läsa hur du ställer dig till saker som "kompromiss", finns det någonsin en legitim anledning till det i din värld? Personligen tror jag att kärleksrädsla riskerar att göra en till en mindre människa, en rädd människa som är snål mot andra och i förlängningen mot sig själv. De som lever fritt brukar i alla fall ha nära vänner att älska. Men då kompromissas en hel del med dem istället. Risken är att man blir en sämre människa som använder andra människor som medel och inte som värdefulla i sig.

Och du hänför din egen rädsla till tidigare generationer av kvinnor som kompromissat bort sin subjektivitet. Du tillhör till skillnad från dem en generation av kvinnor med egen inkomst och hög utbildning (eller kanske läser du allt på egen hand och är självlärd och självdefinierande) vilket tyvärr inte riktigt förenar dig med dina "systrar" direkt. Jag känner inte en enda kvinna som definieras utifrån sin relation idag. Inte någon man heller. Kanske Kronprinsessan Victorias kille.

Julia sa...

Man behöver inte förlora sig själv för att komma ut som någon annan på andra sidan. DIALEKTIK MUTHAFUKA!

Elin sa...

Soy: Jag hade aldrig skrivit inlägget om det inte varit för alla våra diskussioner på väg från KP. Varenda gång när vi diskuterat klart har jag tänkt "måste blogga dettaaa". Men ville såklart inte lämna ut att du triggat funderingarna, utan att du godkänt det.

Ano: Jag håller med dig om att man naturligtvis utvecklas i relationen till andra människor, oavsett relation. Såklart jag kompromissar, ger av mig själv och utvecklas i alla mina relationer. Hur bygger man annars relationer?
Det här handlar snarare om att just flickvänsrollen är väldigt stigmatiserad. Och läs om, läs rätt. Jag skriver ju om att jag hade sådana tankar från början, men som såklart inte har hållit och fuck no att jag vill att de ska hålla heller.
Håller heller inte med dig om att strukturen kring att bli definierad genom sin relation för kvinnor inte existerar alls idag bara för att det inte finns några kända och typiska exempel att ta upp.

Elin sa...

Julia: Rätt noterat, ändrat nu.

Anonym sa...

Så verkligheten låter sig inte anpassas till din sanning om kvinnor i förhållanden då?

Man brukar säga att män är ensammare än kvinnor eftersom det ofta är kvinnornas vänskapsrelationer som överlever äktenskap med mera. Bland annat skriver Stephan Mendel-Enk om det i sin bok "Med uppenbar känsla för stil". Alltså finns det fog för att påstå motsatsen: män låter sig definieras av sina relationer.

Fast jag håller med dig om att kvinnor historiskt sett har definierats utifrån sin mans profession. Mrs mannens-efternamn.

Elin sa...

Men jag anser att det fortfarande finns verklighet i det. Den självuppoffrande kvinnan och martyren existerar även idag. Och om inte annat så om arketyp, och som sådana måste man förhålla sig till dem.

Att män blir ensammare efter en skilsmässa känner jag också till och jag ser det som en annan sida av att kvinnor trad. sett lär sig att ta större ansvar för relationer, oavsett sort. Män definierar sig inte genom relationen, däremot finner de sin relationsmässiga bas i ett äktenskap på ett annat sätt än kvinnor kanske gör.

Den tjocke konsulten sa...

Väldigt fint skrivet, äkta kärlek slår alla teorier.

Anonym sa...

Fast lite typiskt är det att det är flickan kärleksförklaring vi finner på internet medan pojkens förblir redovisad "privat".

Och ja, kanske säger jag det bara för att hetsa fram en kärlekstext från G också ;-)

Men seriöst. Det vore faktiskt sjukt intressant att någon gång få veta hur pojkar (män) anser att deras privata kärleksupplevelser (glädjeämnen, förväntningar och rädslor) hakar i strukturerna vi alla normalt diskuterar.

/B

Grovt Initiativ sa...

Jag håller förstås med B på en större nivå, jag skulle tycka det var jättebra om det fanns fler berättelser från mäns håll om allt detta. Kanske kan man tänka att övrig litteratur etc svämmar över av mansröster, men inte nödvändigtvis på ett ööh "bekännelselitteratur"-vis (varning för skillnad i mottagande beroende på kön här), och det är väl lätt nånting som privata bloggar rätt ofta klassas som.

Meeen... Min egen blogg är för det första min egen och jag sätter formen och ämnen, och för det andra har jag aldrig nånsin skrivit om egna känslor på det sättet förr och jag har inte vana inne från anonymt bloggande, och senare, att ta den stora mängd skit som jag vet att Elin får ta. Och liksom... har man inte nog besvär att säga de rätta sakerna till just henne utan att behöva tänka på läsarna också? Dessutom har jag tyvärr lite potentiellt ömtåliga tredjeparter att ta hänsyn till.

Att jag säger i kommentaren ovan att jag inte kan kommentera är ju bara för att bespara läsare gullegull som bara framkallar kräkningar. Det är också en aspekt att räkna in.

Men jag beundrar detta bloggande hos Elin. Jag blir glad av det personligen, ja visst, men även innan det var något om mig - jävligt hårt och visst skulle jag vilja. Men aldrig inom ramarna för Nerd Life Deluxe. Så är det bara.

Julia sa...

HÄÄÄÄTS!

isabelle sa...

det är fint att vara beroende, det bästa jag låtit mig bli. samtidigt kan jag sakna kevlarskölden jag hade innan. jag ser mina äldre kvinnliga släktingar som har blivit bihang och halvmänniskor för att de lagt sina liv, vänskapskretsar, sin ekonomi, sina jagdefinitioner i mäns händer. det tänker jag aldrig låta ske, och jag tror att om man bara är medveten om fallgroparna så kan man vara både beroende och självständig.

Fresia sa...

Jag läser det du har skrivit och blir lite berörd och vill säga ngt. Men sen ser jag dialogen med anonym och tänker att det inte finns så mkt mer att säga. Iaf inte av intellektuell art. För det har ni redan gjort så mkt.

Vill därför bara säga ngr enkla ord Elin. Du har redan kommit på att du varit naiv, (trots din rädsla för att bli det). Bra.
Jag känner flera kvinnor, starka, fungerande, ibland naiva kvinnor som inte alls är rädda för förhållanden eller tror att dessa ska förstöra ngt av deras unikum. Tvärtom.
Så njut nu Elin, ta till vara på din längtan och din pirrighet. Välkomna rädslan, se detta som det växande det är. Du kommer bli ännu starkare. Så njut..
å du, kramen....

MathiasW sa...

"Men jag anser att det fortfarande finns verklighet i det. Den självuppoffrande kvinnan och martyren existerar även idag."

Jag har så svårt att förstå, för det låter som om du vill dela upp mannen och kvinnans lidande och väga kvinnans som tyngst, och jag förstår inte först varför och sen hur man kan göra det.

Då har jag hört att svaret är att kvinnans lidande alltid ändå är störst, det läste jag i den här rosa täcket boken.

Men ja gör vi oss inte alla en rejäl otjänst genom att tänka så? och jag är inte about att ge mannen upprättelse eller nåt sånt, jag vill bara att vi alla skall bli bättre människor.

Huskorset sa...

Ååh, kärlek till dig Elin! Fuckin fab. Exakt där du är (relationsmässigt) var jag för tolv år sedan. Exakt så resonerade jag med mig själv, om än inte så välformulerat. Och gör ibland fortfarande, ska i ärlighetens namn sägas.
Jag har hävdat det förr: Att förändra strukturer/mönster i grunden är enbart möjligt vid skarpt läge: När kärleken blir en nödvändighet; när det finns ett barn att ta hänsyn till; när man utmanas på allvar i en jobbsituation. Etc. Annars är det bara teorier. Bra teorier, visst. Men, walk the walk.
Definierad rädsla är ens bästa kompis.
Heders.

Grovt Initiativ sa...

MathiasW: whut vadå kvinnans lidande störst? det sa väl ingen? det är däremot ofta av annan art och jag tror DEFINITIVT att det finns ett större problem för någon som är feministiskt medveten också att ha problem med vilken heteroroll som helst.

att förhålla sig till en bild av en hunsad och känslig flickvän behöver inte betyda att man rationellt tror på den som tvungen i varje heteroförållande.

It's all gonna be fine sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den tjocke konsulten sa...

Bob Hansson har skrivit en hel bok om kärlek så visst finns det manliga röster även om de är färre.

Jag tror problemet är som med försöken att få fler kvinnor att bli ingenjörer över hela linjen av inriktningar, bristande intresse.

Desperado sa...

Det är faktiskt modigt att erkänna sig beroende. Att man längtar efter något som man inte själv kan kontrollera eller bestämma över. Det är modigt att därigenom ibland känna sig utsatt. Det är modigt att ta in sina känslor och ändra sin uppfattning. Det är modigt att rita om kartan när den inte stämmer överens med verkligheten. Jag tror lyckligtvis du kommer fortsätta skissa på kartan. Vänta bara tills barnen kommer. Du är klok nog att inte bli bitter. Vad bra du skriver om glipan mellan teorier, tankar och känslor när de krockar. All the best.Det är faktiskt modigt att erkänna sig beroende. Att man längtar efter något som man inte själv kan kontrollera eller bestämma över. Det är modigt att därigenom ibland känna sig utsatt. Det är modigt att ta in sina känslor och ändra sin uppfattning. Det är modigt att rita om kartan när den inte stämmer överens med verkligheten. Jag tror lyckligtvis du kommer fortsätta skissa på kartan. Vänta bara tills barnen kommer. Du är klok nog att inte bli bitter. Vad bra du skriver om glipan mellan teorier, tankar och känslor när de krockar. All the best.

Emilou sa...

Jävlar i mig. Det här var Helt Fantastiskt bra. Jag tror också att man ju faktiskt kanske innerst inne vill ha den gemenskapen och allt det fantastiska som gemensamma konturer innebär, men att det måste vara på ens egna villkor och baserad på respekt där ingen av parterna suddar den andras konturer för mycket. Alltså typ klyschan vara sig själv tillsammans. äsch, du har uttryckt det allt så himlans mycket bättre!

MathiasW sa...

@grovt initiativ

Jag håller med dig man bör ha problem med förhållanden. Jag tror jag lästa in ett inte istället för också i följande mening och tolkade det efterföljande fel: Att män blir ensammare efter en skilsmässa känner jag _också_ till..

Kanske är det för att jag känner inte igen mig i den traditionella beskrivningen av heteromannen, m a o jag är ofta den som fått ta hand ansvar för känslorna i mina förhållanden. Inte alla förstås men den finns inkompetens hos båda könen, helt klart.

Tanja Suhinina sa...

Jag haft det här inlägget uppe så många gånger och inte orkat kommentera. Fast det enda jag tänkte skriva var "där, just precis ungefär där, var jag för fyra år sedan!". Liksom, awww fuck heterorelation. Och fyra år senare kan jag inte säga att jag inte fallit i några heterorelationsfällor. Men det är ju, som någon skrev ovan, i skarpt läge som man prövas.

Anonym sa...

Alltså, jag har spaltmeter med tankar och synpunkter kring precis det du skriver om men känner liksom att det inte får plats här. Om inte annat för att det känns stimmigt nu med alla kommentarer.

Men jag skulle vilja säga att kärlek, även om en kan påstå att den är okontrollerbar, inte är odefinierbar och att den går att teoretisera kring. Allt Disney-tjafs om att kärleken kan platsa bland annat mysticistiskt kan gärna gå för att ligga sig - innan maten.

Anonym sa...

Nä, nu lät jag ju skitdryg, jag menar ju egentligen att du borde skriva mer om ämnet så att det går att bena ner i det och luska fram saker kring det eftersom det är så spännande och roligt! Då skulle jag bli glad, iaf.

Så. Bättre.