In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.