It takes a red headed woman to get a dirty job done

som när man var tonåring och livet var en enda lång väntan och det enda man kunde vara riktigt säker på var att livet pågick någon helt annanstans än just där man var. inuti huvudet gapade håkan hellström om att ge mig nåt som tar mig någonstans för det var precis så det kändes exakt hela tiden. och man svor att aldrig återvända när man väl fått chansen att sticka och bilden i huvudet var en stadsvy med ljus som aldrig släcktes, en progressivitet, ständig rörelse. jag längtade efter ljusföroreningar, att inte kunna se alla de där förbannade stjärnorna varje natt utan bländas av allt det andra. det nya. som om det aldrig skulle kunna bli vardag.

tillbaka på samma ställe. tiden går varken framåt eller bakåt. graderna rör sig inte på termometern och jag står på noll. väntar och bävar och har ångest och drömmer om allt som borde blivit på ett annat sätt än det är just nu. mellantiden; min kontrollneurotism och du kommer inte bra överens och alla de där beskeden som aldrig kommer om en oviss framtid som börjar om exakt en månad börjar ge en lätt rispa mot halsgropen av panik för tänk.om.det.inte.ordnar.sig. det kanske inte gör det den här gången. mina säkerhetsnät är färre än någonsin och jag försöker projicera bilden av mig tillbaka i hemstaden hos mamma och pappa, för det är det sista alternativet men det går inte att se den bilden. jag har fortfarande stadsvyn i huvudet. trots att jag lever i den.

på något sätt måste man ju ändå leva i nuet, trots knivudden riktad mot sig och jag gör mitt bästa. jag jobbar på att få tillbaka fightingmusklerna i överarmarna, äter hoummousmackor med avocado framför kobra som får mig att smsa j. om att herregud joy div.! jag vill sitta uppe hela natten och röka, lyssna på joy div. och cure och skriva sorgsna dikter. svårmod is the shit!, går loss med sax och hårfärg och pimpar mig rödhårig (lite mer än tänkt, schwarzkopf lever som vanligt sitt eget liv med mina slitna testar men det är fint. i like.), får ett veckointag av bröd på en knytmiddag hos v. och har den längsta diskussionen någonsin om olycksfallsförsäkringar (jobbskadad), pratar med fina människor, får sms av j. om att jag har köpt julcider till oss på lördag! juldrinkar för paris och parma! och säger åt ams att slicka min fitta (varför låter det så mycket kraftfullare med sug min kuk än det kvinnliga dito?) minst tio gånger om dagen för alla värdelösa jobb de annonserar ut som jag ändå känner mig tvingad att söka.

och om det är min sista månad på den här arbetsplatsen är jag fast besluten att göra den så bra som möjligt och det gör man med hjälp av att anordna luciatåg med ett urflippat planeringsmöte där jag och e. blir drygidealistiska (-jag är vegetarian, jag vill inte sjunga om julegrisen, det är emot mina principer. -ja och jag är emot skogsskövling så den raden om julgran går också bort osv), tar en smygfika över en varsin kopp varm choklad och skvaller med l & l, ger extra många kramar och har längre utläggningar än vanligt om alla samhällets brister i fikarummet (idag tog l. GP ifrån mig och gav mig en tara istället när jag hämtade andan efter att ha läst ännu en våldtäktsartikel. jag misstänker någon slags diskret pik inbakad i omtanken).

så. kom igen nu december. gör mig lite levande igen. ge mig nåt som tar mig någonstans.

I want to talk to God but I'm afraid because we ain't spoke in so long

jag kom inte in på forskarutbildning, jag kom inte in på skrivarkursen, mitt vikariat som jag egentligen inte vill ha förlängt men kanske måste fortsätta på verkar knappast ändå bli förlängt och jag har ingen backup-plan längre och ådrorna i morfars hjärna bara fortsätter att blöda.

Gud, jag vet att jag var mycket bättre på att prata med dig när jag var liten. skolad av kyrkans barntimmar, kyrkis, miniorerna, kyrkokören och den kristna släkten stod jag bakom huset varje morgon och bad till dig att jag inte skulle behöva vara så rädd och ledsen den här dagen utan att du kanske skulle ge mig lite mod. på kvällarna bad jag att ingen skulle dö och att jag skulle sluta vara så ensam och att du skulle göra så att jag blev lite modigare och vågade prata lite mer på lektionerna. på mellanstadiet hade jag hunnit bli lite mer kritisk och började komma med konstiga hotelser och kompromisser med dig som att om du ser till så att mamma låter mig stanna hemma från skolan imorgon lovar jag att tro på dig och börja i kören igen eller om du gör så att jag klarar den här redovisningen utan att börja skaka i hela kroppen och få röda fläckar i hela ansiktet lovar jag att be till dig ofta och gå i kyrkan varje söndag. sen blev jag tonåring och hade bara ångest och trodde mest på marx och jocke berg.

Gud, jag vet inte om jag tror på dig nu heller, trots allt mamma försöker pracka på mig om att du faktiskt älskar alla och ger en stillhet i själen och allt det där. och jag vet att jag inte borde vända mig till dig när jag egentligen inte tror sådär jättemycket och inte alls levt efter budord eller agerat särskilt gott alla gånger. jag är varken en god kristen eller en god människa alla gånger. men om du nu ändå väljer att lyssna så vill jag säga följande:
jag vet att du snart kommer att ta morfar ifrån mig och jag vet att du borde göra det. efter det här långa livet förtjänar han att vila i himlen tillsammans med alla andra stora och små hjältar. jag vet att han är sjuk och trött och jag förstår om du vill ta honom ifrån oss så snart som möjligt och jag vet att jag är fruktansvärt självisk när jag ber om detta, men snälla låt honom få stanna här hos oss en månad till. låt mig få vara hos honom i jul, helst hemma och inte i en sjukhussal bland alla slangar och konstiga maskiner. vi har inte setts sedan i somras och jag behöver få krama hans hand en sista gång och se honom i ögonen innan han försvinner. låt mig få en sista jul, som julen ska vara, i hans sällskap.

och när du ändå håller på, säkra min tillvaro i vår. ge mig det där jobbet som jag vill ha och jag vet att jag har så oerhört mycket kompetens för. låt mig få det snart så jag slipper ligga sömnlös på nätterna och oroa mig för att den enda utvägen tillslut kanske är att flytta hem till norrland. ge mig lite styrka och kraft, något annat än gråten och tröttheten och yrseln och svimanfallen. ge mig en decembermånad som blir lite varmare och mjukare än vidriga november och ge mig mera kärlek (eller kärlek, men lite varm känsla i magen räcker) och mindre strul och ångest.

jag vet inte om du lyssnar men jag hoppas i alla fall och om du nu ser mig och finns med mig alla dar som i den där psalmen vi sjöng i kören så har du nog sett hur jag jobbat på som en god människa de senaste månaderna. jag har gått till jobbet när jag varit kräkfärdigt trött, både psykiskt och fysiskt, jag har sagt förlåt till dem jag varit dum mot, jag har ätit mina vitaminer och gått på mina träningspass och jag har sparat alla pengar jag kunnat och inte slösat och jag önskar mig ingenting annat i julklapp än en jul med min familj. räcker det?
jag hoppas det i alla fall.

hejdå från elin

ps. alltså det är absolut viktigast med morfar, det andra får jag försöka fixa själv efter bästa förmåga.ds.
ps2. tack i alla fall för att du gett mig världens bästa, mest stöttande människor i min närhet som ger tröst, pepp och lyssnande öron oavsett om det handlar om lovetroubles eller framtidsångest. också tack för maten, tak över huvudet och allt det där som jag som otacksam i-världsmänniska tar för givet.ds2.
ps3. kan du göra så mänskligheten i stort blir lite mindre korkad och börjar fokusera mer på solidaritet och försöka få rätsida på jorden och lite mindre på vinster och kapital vore det också bra men nu tog jag i lite va? ds3.

vänsterhanden just isnt good enough today (eller: jag och george costanza)

är oerhört imponerad av min förmåga att blogga efter åtta öl klockan fyra på morgonen och åstadkomma föregående inlägg. idag har jag en mäkta imponerande bakfylla med tillhörande ågren och ifyllnad av minnesluckor. den värsta var nog när jag recalled konversationen kring mitt och s. lovelife och vänners ärlighet och välvillighet varnar mig för somliga och att jag borde hålla mig till dem som visar mig respekt och intresse för de vinner i längden. och det vet jag väl.
men samtidigt har jag fallit in i någon slags högstadieperiod där the bad guys blir obsessions och jag tycker fruktansvärt illa om det, men kan inte hjälpa det, och försökte igår bortförklara mig med hjälp av en dialog ur ett seinfeldavsnitt där george inte vill vara ihop med en brud för att hon gillar honom som han är och att idealet är någon som inte gillar honom. varpå j. i all sin underbara ärlighet påpekar att elin, vad fan håller du på med nuförtiden? du identifierar dig med george i seinfeld!
och idag med regnet och ågren och insikten om att det enda som slår fyllekåtheten är bakfyllekåtheten och ensamheten och vakna upp och veta att hela dagen kommer vara ensam när det skulle vara en sån skön bakfyllelördag om man var två är identifikationen inte långt borta.

annars gillade jag minnet av hur vi uppmanar r. att bygga en robot med gaydar som spelar wake me up before you go-go när en gayperson är i närheten. jag har första tjing på den.

för de sömnlösa (eller: historien om pappas amazon)

jag somnar tidigt och drömmer de vanliga apokalyptiska drömmarna om berg och dalbanor, gengångare, brinnande föremål fallande från himlen och blixtrar över svarta trädar. när jag vaknar till mitt i natten och med gråten i halsen och insikter tryckande mot hjärnbalken skriver jag ner ett statement i skrivblocket bredvid sängen och lovar mig själv att tatuera in det spegelvänt på magen så att jag aldrig glömmer min livsfilosofi. förmiddagen vaknar jag av regn och när jag läser vad jag skrivit låter det bara pårökt, fastän jag bara var sömndrucken och det handlar lite väl mycket om ebba von sydow och vem vill ha hennes namn intatuerat på magen anyway? sen ringer jag mamma och ber henne tolka de galna drömmarna. hon svarar att jag verkar tänka alldeles för mycket just nu. det låter väldigt kaotiskt. drömmarna sätter alltid fingret på någonting och jag slutar aldrig fascineras av dem. och jag vet att jag håller på att bli lite galen och inte riktigt vet var jag kommer sluta, men det är som sagt helt okej.

och precis som jag hittar formler i tillvaron för att fortsätta leva utan att ramla ner under ytan och fortsätta tänka i vad borg och littorin och gänget skulle avfärda som galenskapstermer hittar jag formler för att råda bot på den ofrivilliga sömlösheten. vi sömnlösa måste hitta våra egna formler och lösningar. jag har en laddad AK4a i väskan att använda mot nästa utvilade jävel som alltid somnar så fort de lagt huvudet på kudden och som lägger huvudet på sned och tipsar om en kopp varm mjölk. man har varit där, för många år sedan. med svala rum, varm mjölk, avslappningsövningar. sen letar man vidare och hittar de bra sätten och de mindre bra i ett längre perspektiv. det går tillslut inte att komma ifrån att det det handlar om är att kunna fokusera tankarna. det spelar ingen roll hur många stilnoct du trycker i dig om hjärnan ändå fortsätter gå på högvarv för att tankarna inte är klartänkta. d. tipsade om skrivblocket vid sängen som hjälpte mot insikterna, men inte oron. mot oron är det bara attack. jag attackerar genom att associera bra minnen. du blir trött av att minnas och att enbart fokusera på de goda minnena ger dig en varm känsla i magen av alla bra ögonblick som ryms i den där lilla delen av ditt huvud som tillhandahåller hela din minnesfil. man bestämmer sig för ett bra minne och associsserar fritt därifrån. såhär:
1. bam bam i somras. sen natt och mina white russians är mycket starkare än både t:s och hennes väns. dansgolvet är fullt, luften är fuktigt sommarvarm och vi bara dansar. basgången till sexyback och jag tjuter till av lycka och t. skrattar förvånat åt min eufori och sen dansar vi i flera timmar till fastän svetten fläckar sommarlinnen mörkvåta.
2. jag tänker på dans vilket får mig att tänka på urkult 2005. jag och lillasyster som sitter i tältet och blir luriga i huvudet och tolkar damien rice-låtar. sen upp till festivalområdet, står långt fram på cirkus alfón och hoppar med åskdundret som bakgrund till deras galna covers för att därefter gå ner till stora scenen vid älven och vänta in svenska akademien. precis när de går på scenen öppnar sig himlen och den största åskskuren i mannaminne vräker sig ner över oss. jag och syster inser att att enda sättet att hålla sig någorlunda varma och torra är att ta sig rakt in i massan av människor och dansa som om det vore det sista vi gjorde. lyckan när jag och syster som små muppar i två likadana, oversized regnponchos dansar i regnet med basen dunkande i kropparna.
3. och när jag tänker syster tänker jag pappa. tänker på den gamla amazonen, klassikermodell, som han hade när vi var barn. hur den luktade bensin och sätena var slitna och man fick absolut inte riva i tygomslaget på sätena som redan var halvt sönderrivet, men man kunde inte låta bli för det var så roligt när skinnet kom fram och revorna i skinnet kräktes ut vitt ludd. jag tänker på att den var svartmålad men att pappa sedan tagit en rödfärg och skrivit röd på motorhuven. och jag undrar vad som låg bakom den tanken, var det en fyllegrej efter en byfest eller låg det något i det som skulle platsa på moderna museet? jag minns hur jag klev upp klockan sex i flera veckor en sommar när pappa jobbade med att flytta grus och grejer på en släpvagn, bara för att få se morgonen genom bilrutan på amazonen medan pappa spelade bruce springsteen i kassettradion och letade grusgropar. hur mamma fick pappa att sälja amazonen till förmån för en mer familjepraktisk bil av typen volvo 240 och pappas blick när han lämnade över nycklarna till snubben som skulle plocka isär bilen och sälja vidare delarna av dess kropp till andra bilar. lite som organdonation.
4. och när jag tänker mamma tänker jag på den gången då hon sa något elakt och det blir helt svart för mina ögon av fjortonårsilska och hur jag håller i en påse med frusna, stenhårda bullar och tar bullarna och kastar dem rakt på henne. mamma som flippar, tar köksstolen och kastar hela stolen in i väggen. jag som i en blandning av barnets rädsla och tonåringens ilska rusar ut och skriker jag sticker nu skitkärring. insikten om att vi bor på landet, det går inga bussar, var fan ska jag sticka. hur jag rusar ut i skogen, långt ut i ingenstans för att sedan tjursitta där på en stubbe resten av dagen. framåt kvällen är jag hungrig och trött på att attackeras av myggen, myrorna och allt det andra som gör att jag hatar skogen och förödmjukad och moloken traskar jag tillbaka. där sitter mamma i trädgården och jag vet att det här kommer bli tufft. när jag kommer närmare tittar hon upp och jag ser att hon skrattar, hon skrattar så hon gråter och säger jaha, rymlingen kom tillbaka. vill du ha en bulle kanske? de har tinat nu och jag skrattar också tills magen krampar.
5. och när jag tänker på den slitna metaforen kring ilska jag precis gjorde i föregående goda minne tänker jag kursen i kognitiv semantik. teorier kring hur kroppsliga upplevelser är det som skapar språket och länken mellan våra sinnen och vårt språk är metaforer. och jag läste en hel bok av lakoff om just metaforer kring ilska och kom hem från universitetsbiblioteket och kände att det inte fanns något bättre i världen än lingvistik.

vi stoppar när. ni förstår grejen. det är oslagbart. se bara till att undvika fallgropar som att associera till gamla kärlekar eller högstadiet eller sådant så att man inte hamnar i destruktivt tänk. good luck.

jag vet inte vart jag ska (men längtar redan dit)

det är inte så att jag aldrig önskar mig den där drömlösa, djupa sömnen. men inte nu, inte här. för mycket som rusar i ådrorna, så mycket introspektion som kräver uppmärksamhet. det är den självvalda sömnlösheten för hur ska man kunna sova med alla orden och tankarna, ensamheten som inte finns dagtid och kräver sin rätt nattetid? jag behöver inte sömnen, inte på det sättet. inte nu, inte här. inte så länge jag fortfarande karvar på mina konturer.
och det är hon som skrattar åt vinden och regnet, mina vinterstövlar läcker in och tårna blir blöta, håret droppar ner mot ansiktet som grimaserar. hon som påstår att det är det bästa vädret, allting blir så tydligt när träden är svarta, kala och man kan höra regnet falla mot löven på marken. jag med den skeptiska minen, längtar efter klara höstdagar, kvicksilvret vid noll, luften lätt att andas. jag vet, det är norrländska ådran. jag och fukten kommer aldrig att bli vänner. det det handlar om är kanske att välja sida. antingen dukar du under november eller så fightas du tillbaka. nu fightas jag tillbaka. jag har valt bort sömnen, tv:n, vilan, hemmakvällarna men får i gengäld promenaderna, dansen, samtalen över en kopp av någonting varmt i en cafévärme eller ett glas av något alkoholhaltigt i ett krogbrus och därefter nätterna där regnets trummande mot rutan inte skapar olust, bara lugn. det är okej att ta till höstklyschorna nu. te, kings of convenience, filtar och tända lyktor. alla medel är tillåtna. snart tar julen ändå över och det har ju redan börjat i mitten av november. jag vet inte om jag tycker det är okej eller om jag ska hålla mig konservativ, men måste man ha så mycket åsikter om det egentligen när det finns andra saker att knyta näven för och julen förblir ett likgiltighetstecken uppblandat med ångest för mig även detta år.

det finns lite för mycket saker att säga just nu men det jag skulle säga var ju egentligen hur jag begrundade det hon sagt. om tydligheten. hur allting blir skarpare. allting är suddigt hos mig just nu men genom vasaparken med regnsmattret mot löven, våta vantar som håller i väskan ser jag mig själv plötsligt i ett tydligt utifrånperspektiv och jag ser
lite av igår: för de där jävliga nätterna, de där riktigt genomjävliga, kommer ändå. oron kan fortfarande skaka och tillvaron är svajig. sömnlösheten är en fiende och det där det ordnar sig-perspektivet skriker för tom publik. jag känner mig rolös, rastlös, hemlös och det är ingen frihet, bara tröstlöst.
lite av idag: konsekvenstänkandet. jag rusar på, men jag rusar inte in i något. jag stannar upp. hittar magkänslan. jävligheten var en hemlängtan till det närmaste ett hem jag kan komma och hemma är där hjärtat finns. pengar i form av lön försvinner när jag ställer det mot ett alternativ av ett par dagars ro, doften av nybryggt kaffe på morgonen, sällskapsspel, juldrinkar, byfest med alla man växte upp intill. morgonen därpå ligger min signerade ledighetsansökan på chefens skrivbord, jultågbiljetten bokas om och jag håller tummarna i väntan på besked om ledigheten. konsekvenstänket som i att slutgiltigt krossa date-doftande tonårsövertygelser om hur kärlek och andra människor räddar en och överlever allt. allt som är samförstånd och bekräftelse är inte värt att rusa in i längre.
lite av imorgon: breda ut sig. ta plats. inte längre haja till när någon skrattar åt en skämt, skriker jag älskar dig när du är såhär, beskriver mig som kaxig och glad. bara vara sån. som att det faktiskt är jag. och någonstans landa i det. sova drömfria sömnnätter. inte nu, inte än. men jag längtar dit. och när jag betraktar hennes mörka ögon, följer hennesöverläpps kurva vet jag att jag önskar att hon följde med mig ner för landning. men jag vet också att människor som precis lärt sig våga hoppa själv även måste lära sig att landa på egen hand.

med basen på max

och när jag släpade mig hem från den försenade bussen i ösregnet på en sådan måndag som inte får finnas kunde jag inte hjälpa att tänka på hur det hade varit om allt var som för ett och ett halvt år sedan.
gå hem de där fem minutrarnas promenad från universitetsbiblioteket där jag hämtat upp böcker. komma in i den varma hallen, alla lampor tända. simspons på tv:n som bakgrundsljud eller någon reaggevinyl som stod och hackade på skivspelaren. han som mötte i hallen, höll om mig, frågade hur dagen varit. han vars bröst jag kunde luta pannan mot och mumla jävla skitdag, fyfan alltså. han som tog av mig ytterkläderna, tog med mig till köket med det runda vita bordet redan dukat. mat som egentligen var haram-kryddat med tanke på min rådande magkatarr puttrade på spisen. jag som instinktivt släckte lysrörsbelysningen i taket och han som som vanligt muttrade du var vampyr i ett tidigare liv som reaktion, innan jag tog fram den fula IKEA-ljusstaken, tände ljus i den. pratade om dagen, om tillvaron, helgplaner med gänget över middagsmat. efter disk och viss övertalning från hans sida släpa sig upp till Marias video för att sedan stå och lyssna på hans gaggande med den supertrevliga, amerikanska expediten medan jag själv försökte minimera filmvalstiden till i alla fall under en timme. sedan film och snarra, fast det skulle vara förbjudet på vardagar -vi bestämde ju igår, i den slitna skinnsoffan med våra armar och ben ihopslingrade. slåss framför spegeln i det minimala badrummet för att sedan somna sked med blodvarm hud mot ryggen och känna sig tryggast i världen.

samtidigt vet jag att så mycket är en efterkonstruktion. vi hade många fina stunder, men det finns så mycket sprickor i allt det där vardagsljuva. vi hade båda så mycket att deala med, men bara jag tog mig rätten och uttrymmet att göra det. jag tog allt hans. och de där månaderna av ätande oroskänslor i magen som blev en bekräftelse. det tog inte slut då, bara nästan, men det blev början på något annat. det var då jag lärde mig att sluta vara rädd, att leva med mig själv, att sova ensam om nätterna, att oavsett hur ont det gör i dig - även när du tror att det är omöjligt att utstå smärtan utan någon som håller din hand och jagar bort det onda, så fixar du det. i retroperspektiv är det fortfarande en jobbig tid, men samtidigt det bästa och mest nödvändiga som hänt mig.

jag håller fast vid efterkonstruktionen när jag kommer in i en nedsläckt lägenhet med obäddad säng, kläder överallt och halva soppåsens innehåll utspillt över köksgolvet. trötthetsvärk i kroppen, kylskåpet som ekar tomt och med blodsockerfallet och ägglossningscrawings slutar det med att jag äter havregrynsgröt med lika stor del av mammas översockrade hallonsylt till. för att kanalisera den sexuella frustrationen kåtglor jag på Fotbollsgalan i två timmar innan jag gör något försök att stoppa om mig själv och ställer klockan på 06:15.

men det finns en tillförsikt i tanken på att även denna, ganska crappy, period i mitt liv kommer genomgå en efterkonstruktion om något år. jag kommer inte minnas saknaden och ensamheten, längtan efter armar som lugnar när man ska sova, sexuell frustration som får en att dumstirra på ett gäng fotbollstöntar. jag kommer minnas spänning, ups & downs, analyser, långa ögonkast, ett inkommande mail som får en att le, sms som sticker till i hjärtat, okänd hud under fingertopparna.
jag kommer inte minnas ensamma kvällar framför tv:n, släpa sig iväg till ensam träning, äta sin egen tråkiga middag framför Förkväll. jag kommer minnas de andra kvällarna. spontanöl, fikasessions, telefonsamtal, msn-konversationer. allt som bevisar att det finns massor av människor därute som backar upp även när den där riktigt nära människan saknas.
jag kommer inte minnas otrevlig personal och patienter, stress och känslan när klockan ringer efter ett par timmars sömn och det är mörkt ute. jag kommer minnas fnissanfall, busringningar till andra avdelningen, godismys i fikarummet, politiska diskussioner där alla är står på samma glödande barrikad, samarbete, bitchskämt och någon som räcker fram en stor kopp kaffe och lägger en varm hand på ens axel efter en av de där jävliga nätterna.
jag kommer inte minnas saknaden efter ett uppbrott, svartsjukan, dramatiken och grälen. jag kommer minnas en välbekant röst som tillhör en vän som bara ringer för att fråga om något och som slutar i ett långsamtal om allt ifrån dejtar till varför carola faktiskt är satan.
jag kommer inte minnas hur stort 22 kvadratmeter kan kännas och hur små vardagssaker blir till monumentala berg när man måste göra allt själv. jag kommer minnas friheten i att lämna disken ännu en dag utan att diskutera vems tur det är att ta tag i den, kunna zappa sig genom sju kanaler på ett par sekunder utan att någon irriterat rycker fjärrkontrollen ifrån en och att kunna spela sean paul på repeat tio gånger på raken med basen på max utan att någon stänger av med hänvisning till ens keffa musiksmak.

I wouldn´t be the nigga that I am if I didn´t pop niggas in their mouth, goddamn

men angående föregående inlägg är det förvisso sant som kollega l. sa om att det faktiskt inte blir lättare med åren för när det är såhär kommer du tillbaka till tonårsstadiet igen, oavsett ålder och mognad. men två saker som jag fan inte hade som tonåring och som jag i alla fall kan hålla fast vid nu är
1. självförtroende
2. insikten att det varken är jocke berg-bölande eller ballader som kommer få dig att må bättre. det enda som hjälper är gangstarap på sinnessjukt hög volym. och när snoop för åttonde gången på raken i mediaplayern rappar om att ta upp sitt vapen och skjuta those niggas bara för att de dissat honom ler man i mjugg mellan tårarna. snoop, du är kvällens hjälte.

filmen

filmen är en dålig highschool-film, soundtracket ni hör i bakgrunden är den sortens stråkar som ska framkalla tårar enligt hollywood-recept men egentligen bara gör dig illamående och när jag ser mig själv i spegeln möter jag samma ögon som högstadieflickan bar.

jag vet. efter en vecka av att gå upp i arbetet och lära sig alla nya rutiner, vara den där sortens duktiga, sociala, pålitliga människa jag får in för att vara när jag arbetar, trots att sömnen bestått av ett par timmars orolig dvala. efter en vecka av hemtentaskrivande, samhällsdiskurs och socialdarwinism - hela den akademiska duktigheten som slog till igen. efter en vecka av duktig mat, duktig träning, duktiga rutiner. jag önskade mig dramatik, jag vet det. det var vad jag sa och när eftertexterna börjar rulla kommer vi alla tänka på sensmoralen be careful with what you wish for, it might just happen. filmen kommer visas under förtroliga fikasamtal och tjejhäng för VIP-crewet only. hittills är det bara mamma som sett den (hon reagerade med att läsa högt ur Koranen för mig. jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det). ni andra kan hoppa över filmen och peppa på uppföljaren. där kommer huvudrollsinnehavaren bota sin kattfobi och bli en ensam kvinna med katter (helst en sån som hon i simpsons som kastar katterna på folk som försöker komma i närheten av henne). förmodligen inte samma underhållningsvärde, men jag kommer i alla fall inte vara en sån här blödande röra som jag är idag.

the end.