vi hinner bli nåt stort än, växa några meter innan sommaren blir oktober

jag kan ändå inte låta bli att tänka på det som något slags ironiskt, hånleende straff när jag, efter timmar av muskelvärk och trötthet, får den där konstiga känslan i magen som resulterar i att jag helt plötsligt vänder ner huvudet och vrålkräks. rakt inne på centralstationen, på golvet utanför burger king, hulkar jag upp frukost och det få klunkar youghurt jag hunnit få i mig och det blir kräks på skorna, på väskan, i håret och jag vågar inte titta upp för jag vet att en hel centralstation har vänt sina blickar mot mig med avsmak och jag vill inte ens tänka på burger king-besökarna som precis bevittnat kräkskaskader mellan tuggorna. tar upp väskan och utan att se upp smyger jag ner till toaletten för att torka av mig. sedan väntar fem och en halv timme (naturligtvis blir tåget en timme försenat) av feberfrossa, värk och nya kräkningar på tåget till göteborg.

som vanligt finns det ingenting i mitt liv som inte kan relateras i termer av belöning/straff. stockholm var oförskämt bra i meningar av behövlig inspiration, värme, nya miljöer och närhet. de första riktiga höstdagarna med hennes mössa på huvudet, kaffe och chokladmuffins. träffa kristian och som vanligt se att med vissa människor spelar det ingen roll hur lite man hörs av - det tar bara några minuter så är det som om vi setts varje dag igen. fantastiska valerie jean solanas ska bli president i amerika på dramaten. se ingela olsson stå och spotta ur sig inledningsfraserna till scum-manifestetet (livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. det återstår för ansvarstagande, spänningssökande kvinnor enbart att att störta regeringen, eliminera systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet med reservation för mindre felcitat) och bevittna explicita lesbiska sexscener bara några meter ifrån sig. samhället må vara totalt fucked up fortfarande men när några av sveriges mest erkända skådespelerare står på en scen och gestaltar valerie solanas liv och visar lesbiska sexscener och på många sätt valerie solanas briljans, då har vi ändå kommit någonstans. sovmornar, slödagar, ny asfalt under mina fötter. i needed this.

och stockholm tog mig några meter framåt när det gällde framtidsångesten, men inte många meter med hjärtat. mer information än så delges endast relevanta personer och mer än så kan jag egentligen inte säga någon, inte ens mig själv. men när man kräkits en hel natt och skurar sin egen spyhink medan muskelvärken anfaller på nytt då är det inte svårt att tänka på sitt liv i termer av ensamhet och längta efter någon som finns där och håller ens hand. det finns gränser för vad ens önskan om självständighet kan omfatta.