23 september 2006

early morning confessions

och det spelar ingen roll hur mycket jag fortfarande tycker om dig och känner för dig och vill att du är min bror och min kumpan i all evighet. för nätter som den här när jag åker nattspårvagnen hem ensam och 120 cm-sängen är en milsvid lång och ingen finns där och tar emot mina tårar och min oro och all min ogreppbara ensamhet och rädsla vet jag att du är en del av det som får mig att känna såhär, istället för den som räddar mig från det som förr.

och det gör så ont och är så svårt att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. inser att kvällen var dömd att misslyckas när jag inledde den med håkan hellström-konsert med gårdakvarnar och skit, kom igen lena och allt annat som påminner om något som inte längre finns. och jag vet att du är lycklig nu och elin, du får inte tänka så du är ju bra som du är men hon är ju så mycket vackrare än vad jag någonsin varit och jag vet, elin du är ju så mycket starkare än såhär men jag orkar inte vara det just nu. jag är bara ensam och liten och vill ha ett bröst att luta min panna mot som förr. ingen kommer och räddar mig från de här känslorna, tänk förnuftigt nu; det är bra för dig men nej jag orkar inte tänka så just nu. jag vill bara ha räddning, armar, tröst. jag vill ha det hos dig som tröstar, inte det som gör ont. jag vill känna mig bra igen, jag vill våga sträcka på mig igen, jag vill att hjärtat ska hitta hem igen.

1 kommentar:

nansin sa...

HAR HAN EN NY!?!??! :C
booh alltså jag som levt singel i över ett år nu önskar att jag hade tips och råd, men man HAR de där självförtroendesvackorna. dock kommer ibland topparna då man är vackrast, roligast, lyser mest på hela stället och alla bara avgudar en och man mår så jävla BRA i att få suga i sig all bekräftelse som en liten svamp. sedan slocknar spotlightsen och man åker hem ensam på t-banan i alla fall och tro fan om allt inte brister och man börjar grina offentligt också...

det är en jävla rollercoaster, men hellre det än att åka farfarsbilarna, rakt fram i sakta mak genom livet, eller hur?