Så mycket bra läsning just nu

Underbara Jullan (det var inte jag som var först med smeknamnet, det var Gustav!) tuffar på med sina självbildsbejakande inlägg, till exempel här.
Veckat diskuterar självbild utifrån att definieras och speglas av andra.
Fredrik skriver om att vara en overdog men tro att man är en underdog (åh igenkännelsen på det inlägget!)
Gabriel gav mig första peppruset av stolthet och framtidstro för oss alla i och med sitt inlägg om att stå i skuggan av unga kvinnor i blom.
Tanja gav mig det andra peppruset med det här fantastiska inlägget. Nu har hon dessutom börjat rota i en annan gammal barndoms/tonårsterror: Skolgympan.
Och det här borde jag ha länkat till mycket tidigare, så mycket som jag funderat kring det sedan jag läst det: Another Cyborg Manifesto skriver om att vara duktig och att det inte bara är innebär problem och destruktivitet utan faktiskt är någonting som man kan vara stolt över också. Damn right och ja och tack!

Och, som en kommentar till mitt föregående inlägg om att försöka vara smart och intellektuell och vara sexuell på samma gång hittade jag det här kommentarsspåret hos Love Sex Money. Jag vet inte hur jag ska tänka kring att det inte bara är mina hjärnspöken, det här med att det fortfarande är provocerande med smart och feministisk tjej som skriver om sex och relationer.
Den anonyma kommentatorn "skeptisk" som bland annat upprörs över analsex och städningsdiskussioner är ett bevis för att det inte bara är i min självbildsnoja som det existerar.

Revenge of the nerd chicks del III: På andra sidan dikotomin

Bloggpassningen ligger på mig igen, efter Julias senaste inlägg. Själv försöker jag övertala fröken Skott att starta ett sidobloggprojekt med mig efter alla våra great minds think alike-inlägg och mindre offentliga mail till varandra, om att vara duktiga, starka tjejer som alltid setts som begåvade och försöka ha fungerande relationer och en fungerande självbild. Samla upp alla våra tankar och texter på temat där istället. Och jaa, jag vet att Ronnie Sandahl-referenser är det tröttaste som finns, men Vi som aldrig blev kallade hora kom liksom ändå upp som namnförslag.

Hursomhelst. Nu kommer del tre. Den om vad som händer med fula tjejkompisen, nördtjejen, när hon fattar att det finns de som inte alls är intresserade av hennes begåvning, intelligens, humor och intressanta tankar längre. Inte nog med att de är attraherade av hennes utseende, det är också allt som de är intresserade av hos henne.
Det här är alltså efter att hon faktiskt börjat få ligga, långt efteråt.
Då hon haft en del onenightstands av typen “vi har utbytt två fraser med varandra på dansgolvet, jag har ingen aning om vad du heter, men skitsamma” och en del utpräglade enbart sexuella relationer.

Om man utgår ifrån en så simpel dikotomi som fula, men smarta och roliga tönten som man blir vän med vs snygga tjejen man är attraherad av och vill hångla/ligga med, hamnar självbilden här i ett väldigt problematiskt läge.
För hela min självkänsla har alltid varit beroende av att jag är just smart, intressant, rolig och bra på att diskutera. Är man inte snygga tjejen som folk vill hångla med, lägger man ju desto mer kraft på att vara allt det andra. Det är klart att man överkompenserar på vissa håll, när man förutsätter att man saknar allt på andra håll och jag har lagt – och lägger fortfarande – så oerhört mycket stolthet i att jag är smart, beläst, begåvad och bra på att diskutera.

För mig blev det en gigantisk chock när jag insåg att det fanns människor som jag hängde med som inte alls var särskilt intresserade av vare sig min D-uppsats i lingvistik, mina tankar kring heteronormativitet eller mitt skönlitterära skrivande. De ville ju bara ligga. Inte heller verkade de förstå min svarta och sarkastiska humor eller mina populärkulturella referenser. De var mer inne på att förstå hur man knäppte upp min behå.
Därmed inte sagt att alla som jag släpat hem från krogen har varit the brightest kids on the block eller att jag varit ute efter någonting annat än sex och sen hejdå. Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma.
För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?

Sedan kommer nojan. Över vad folk ska tänka och tro.
Eftersom alla vet att hon är en slampa och ingen man tar seriöst är det klart att man inte lyssnar på hennes långa monolog om intersektionella perspektiv på den svenska integrationspolitiken. Hon vill ju egentligen bara ligga.
Eftersom hon skriver knullblogginlägg är det naturligt att man inte kan ta hennes politiska, akademiska och intellektuella blogginlägg på allvar, hon är ju någon jävla oseriös sexbloggare som ligger runt egentligen.
Jag har ju försökt att kämpa emot de där tankarna. Jag har blivit förbannad, både på mig själv och på de föreställningar som gjort att den här dikotomin sitter benhårt i mig. Antingen är jag en smart och seriös kvinna som håller på mig och därigenom blir tagen på allvar, eller så är jag den flirtiga slampan som relationsflexar och därmed förlorar sin dignitet och sin pondus.

Att jag slutade ha one night stands har egentligen mest att göra med det som Julia var inne på: Jag vill helst ha sex med människor som jag faktiskt på riktigt vill ligga med (och helst dessutom har fått kämpa lite för). Folk vars hjärnor jag tänder på likaväl som deras kroppar. Men det handlar också om att jag måste veta att personen ifråga har fattat att jag är intressant som människa och inte bara som kropp innan vi ligger med varandra.
Att jag oftast försöker bli vän med människor efter att vi avslutat den typen av relation hänger förmodligen ihop med samma sak. Jag måste veta att jag är intressant och bra även när jag inte är liggbar längre.
Med honom som jag hänger lite med nu gick nojan så långt att jag tillslut frågade rakt ut om han bara var ute efter sex och bekräftelse eller om jag fortfarande var en intressant människa att diskutera och hänga med också.

Det intressanta är, för mig som flexar mellan könen likaså, vilka olika reaktioner det ger upphov till. Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män. Förvisso kan det handla om att samtliga one night stands har varit män, men de odefinierade, oseriösa relationer med tjejer som jag haft har jag aldrig räknat in i den här nojan. För mig har det varit självklart att det inte spelar någon roll att jag ena kvällen hånglar loss med henne, nästa kväll diskuterar psykiatrisk vård och är övertygad om att hon lyssnar på mig och tar mig på allvar.
Det handlar alltså snarare om vilka föreställningar om män som finns inbakade i den här dikotomi-nojan. Som om jag saknat dignitet i alla politiska diskussioner som jag haft med mina ligg, bara får att de också fått ligga med mig. Som om jag måste sluta att ha seriösa diskussioner med mina killkompisar, när de vet att jag också är fuckable. Som om han som jag hänger med nu glömde alla våra genusdiskussioner så fort jag visade pattarna för honom.

Det finns så mycket i det här som är svårt. För det första finns det ju ingen jävla dikotomi, det finns inte smarta och fula tjejer och snygga, inte lika smarta men fuckable tjejer. Det vet vi ju. Jag också, som fan.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, slåss mot dem, diskutera dem och debattera dem med varandra. Det handlar inte bara om att diskutera synen på kön och såväl kvinnlig som manlig sexualitet och dito relationer. Det handlar också, uppenbarligen, så oerhört mycket om att ständigt slåss med sig själv, sin självbild och de föreställningar som man själv bär med sig i ryggraden. Och det är ju naturligtvis det svåraste av allt.

Offentligt och privat och att känna eller inte känna

Såväl Therese Bohman som Hjorthen har skrivit bra och tänkvärda blogginlägg kring min Ord&Bild-artikel om utlämnande dagboksbloggande.
Läs!

Johan Stael von Holstein kommer i alla fall att vara stolt över mig

Julia och Gustav fortsätter hålla bloggfanan högt gällande snälla tjejer/killar som får ligga/inte ligga. Jag skrev ett inlägg i huvudet när jag låg sömnlös inatt, men det får vänta för idag jobbar jag.
Alltså hemmajobbar såklart. Vilket innebär att ingen jävel vet vad jag sysslar med, for all you know kan jag ju lika gärna röka gräs och kolla porr hela dagen och kalla det jobb. Helt enkelt eftersom ingen jävel någonsin vet vad jag egentligen gör. Till och med en av mina närmaste vänner undrade häromveckan vad jag egentligen sysslar med.

Men det där torde lösa sig under denna vecka då jag kommer att bli egenföretagare med F-skattsedel och allt det där. Från att ha hållit långa haranger om min fil.mag. i lingvistik och skuggdoktorandprojekt, genusvetarstudier, konsultuppdrag inom jämställdhet och genus, romanförfattande, skrivarkurser, frilansskrivande, nuvarande kurs i journalistik och timanställning på Sahlgrenska kan jag övergå till att sammanfatta min sysselsättning med ett enda ord: Entrepenör.
Vilket innebär att ingen jävel fortfarande kommer att fatta vad jag sysslar med, men det låter i alla fall som jag tjänar pengar på det.

Ett Darth Vader-barn!

Huskorset, om du och Filmstjärnan behöver barnvakt någon gång: I'm so there for you efter att ha sett det här filmklippet.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen "naken", "självutlämnande", "öppen" och "ärlig" också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara "självutlämnande" är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Bara min egen, inte din

Vänner, bekanta och vänners vänner fyller lokalen som jag och mina vänner har bokat, dricker upp ölen som vi köpt in och dansar till DJ-vänner.
"Jag kommer att vara en exemplarisk värdinna i ungefär ett glas vin till" smsar jag till honom, fast jag vet att jag ljuger för det är redan försent.
I vinbultandet och yran av alla människor man känner, som vill hälsa, alla bekanta samlade på samma ställe tumlar jag omkring. Känner igen alla dem, de där som fanns där 2007 eller 2008. De som har legat i min säng eller haft sin tunga i min mun, de som jag bara flirtade med eller de som jag lovade att ligga med vid ett annat tillfälle. Jag tumlar omkring i vinbultandet och alla minnen, kramar om han som jag dejtade i omgångar förra året och nu står där med sin nya flickvän. Tumlar omkring och sköljs över av gamla beröringar och i handen får jag ett glas Southern Comfort av vännen som alltid gav mig Southern Comfort, fastän jag alltid skakade på huvudet först och sa att drycken gjorde mig till en galen slampa på hybris.
Det spelar ingen roll vilka de är, vilka vi har varit för varandra. Inte han som undrar varför jag är otrevlig mot honom och initierar ett långt samtal om vår relation från i våras. Inte när sommarflingen kommer på tal. Inte han som tar ifrån mig vinflaskan efter att jag ramlat av min egen stol, ser på mig med den allvarliga blick som han aldrig någonsin gett mig förr och säger att jag är för full.

Det är klart att jag minns er. Hur jag åkte spårvagn mellan er och ni ömsom kallade mig player och slampa, hur jag undvek era sms när ni blev för påträngande och höll garden uppe. Jag minns era komplimanger och hur jag aldrig orkade bjuda er på frukost, ville bara att ni skulle gå så att jag fick vara ifred. Jag minns hur jag ömsom inte kände någonting alls, ömsom undvek att känna hur ni brändes, ömsom tillät mig känna och blev bränd.

Det spelar ingen roll vilka ni är, vilka vi har varit för varandra. Det som spelar roll är den som jag är när jag fortfarande flirtar med halva festen, trycker upp en gammal kollega mot väggen i baren och hånglar upp honom inför allas åskådan. Det som spelar roll är att hångla med någon annan en stund senare och svara ”jaja, det säger alla” när han säger att jag är bra på att kyssas. Jag som inte skyr gränser, blir för full och tumlar omkring i minnen av mig själv som just såhär som jag är när Southern Comfort bränner i gommen som fylls med nya tungor och bekräftelse.

Och.
Förmiddagen därpå.
Jag smsar honom.
Han som jag har den sortens relation till som lämnar människor frågande, är det bra att hålla den öppen? Andra människor som ser att jag mår bra, det här är mitt val, det här är ett bra val när jag kan se honom i ögonen och ge korten på bordet och ändå vilja att han stannar på frukost och umgås med mig halva förmiddagen.
Med honom, där jag tillåts vara precis som jag är. Med honom, där jag på riktigt känner mig trygg i mig själv utan att skämmas över vem jag är och vad jag har varit.
Han som diskuterar med mig så att tankarna flyger åt alla håll, han som frågar om han borde gå nu, vill jag vara ifred och jag som vet att det är okej om jag svarar ja nu. Han som kysser mig i nacken, över kroppen och som ger mig yrsel och får mig att stöna ”sluta aldrig att ligga med mig” fastän jag inte menar det mer än just i orgasmen, för att kroppens fantastiska reaktion förbigår tanken.
Alla de från då har gått vidare, hittat nya. Riktiga, fina flickvänner, allt det där som jag inte kunde vara för dem.
Med honom får jag vara någonting annat. Inte en flickvän, men mig själv.