Manlighetsdebatt? You ain't seen nothing yet

Jag undrar dock hur länge det kommer vara intressant att diskutera hur manligheten förändras, alltså på det här antingen eller-sättet., skriver Kristoffer Viita i kommentarerna till inlägget om debattartikeln.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg för oss som varit intresserade av att diskutera manlighet, mansroller och maskulinitet jävligt länge och nu känner oss frustrerade över att saker går så låååångsamt, att det här med manlighet inte varit på tapeten särskilt länge.
Det är ganska nyligen som vi faktiskt började intressera oss det minsta för normen och de som har makten istället för att enbart se på hur kvinnor skulle förändras, ta plats och hur kvinnor påverkades av ett ojämställt samhälle. Jämfört med all genusforskning med fokus på kvinnor, är mansforskning ett relativt nytt ämne. Debattböcker som Med uppenbar känsla för stil och Pittstim gavs inte ut för femton år sedan och det diskussionsunderlag gällande manlighet som fanns befann sig i periferin och diskuterades väldigt lite i media.

Jag tänker mig att debatten kring manlighet befinner sig ungefär på samma ställe som diskussionerna kring kvinnlighet och feminism var i mitten av 90-talet. Då feminister fortfarande var fula, hade hängpattar och hatade män. De där kvinnorna som var snygga, tog plats i media och vek ut sig var korkade bimbos. Tänk på litteratur som Bimbobakslaget. Jag betvivlar att den boken hade kommit ut idag. Den där polariseringen mellan smart och ful feminist och dum, men snygg bimbobrud har liksom suddats ut i kanterna. Fragmenterats i många fler variationer. Man vänder inte längre debatten mot varandra på samma sätt. Vi har gått vidare från de där polerna.
Jag tror att samma sak kommer att hända med machomannen och mjukismannen. Vi kommer att dra in många fler aspekter, även i den stora debatten och inte bara i forskningen. Klassaspekter, queerteori och protestmaskulinitet är bara några av de vinklar som kommer att luckra upp och fragmentera, göra debatten vidare och gå från för eller emot, till att handla om så mycket mer än så. Det kommer att sippra in, även i de större och mer allmänna diskurserna och vi kommer att gå vidare. Det går framåt. Det måste jag tro att det gör.

Horace, my man foreverman

I pappersupplagan av Aftonbladet har man haft klipp-och-klistra-roligt med bilder.
Förutom samma bild på Bond som förekommer i nätupplagan har man klippt ihop en bild av Gynning med en bild på en muskulös, avklädd Bond med undertexten Carolina Gynning gillar Bond.
Sen är det samma suddiga bild på mig som i nätupplagan. Men man har även kilat in en liten bild på Horace Engdahl. Motiveringen återfinns i den enkla undertexten som lyder Man som gillar böcker.
Jamen såklart!
De måste haft trubbel på Aftonbladet när de funderade ut vilken man som skulle illustrera mitt ideal.
- Amen vafaan, den här tjejen vill ju liksom ha nån som gillar böcker? Okej hörni, tänk jävligt hårt nu. Kan ni komma på en kändiskille som gilllar böcker?
- Vänta nu...öh...men alltså, han den där snubben som tillkännager det där Nobelpriset i litteratur då?
- Ja, det är ju böcker!
- Han gillar säkert böcker jättemycket!
- Han har säkert en jättestor bokhylla!
- Vi kör på det!

Följdaktligen illustrerar Aftonbladet att Carolina Gynning helst vill frottera sig med en muskulös, barbröstad, solbränd hunk medan Elin Grelsson helst kryper intill Horaces blekmjuka kropp om natten.
- Läs något för mig Horace, viskar hon ömt.
Och det gör han såklart. För han gillar ju böcker.

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

Erotiskt tema?

Till alla er som undrat varför man ska lägga till sina gamla högstadieklasskompisar som vänner på Facebook. Svaret är enkelt. Man kan få nys om sådana här evenemang:

Snöskoter provkörning av samtliga märken inkl wolwerine.Alla är välkommna.
En kanon dag för alla skoter älskare...

Information om evenemang
Kategori: Fest - Fest med ett erotiskt tema
Nätverk: Global
Tid och plats
Datum: den 7 februari 2009
Tid: 10:00 - 23:55
Plats: snösäkra Storåbränna.
Beskrivning
Polaris.
Arctic.
Ski-doo.
Lynx.
Yamaha.
Woverine.
Alla är på plats för låna ut just din dröm maskin.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Om två minuter börjar UR-programmet Hiphopskola på ettan

Fy fan vad förkyld jag är.