Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.

Jag utövar den mänskliga rättigheten att vara för trött för att formulera sina åsikter...

...och angående den här artikeln tycker jag att Jenny W säger det mesta.

Din poesi är hämtad från hemliga platser

Ångesten är en ockupationsmakt som hindrar mig från att leva i mitt land. Det har den ingen rätt till. Varje gång den återvänder måste jag upplysa den om att det faktiskt inte är jag som ska dra åt helvete, utan den.

ur Allvarligt talat med Kristina Lugn.

Hej Kristina Lugn
Jag har en förfrågan. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli min universella moster.
Det är min starkaste övertygelse om att släktskap begränsas om man gör det till en fråga om genetik och biologi. Jag tror att släktskap kan handla om så mycket mer än så.
Du som pratar och skriver så mycket om det där som jag också pratar och skriver så mycket om; det där om att människan är fri och aldrig instängd i sig själv, att våga bryta gränser och skapa vem man vill vara. Tror inte du också att vi begränsar vårt släktskap om vi menar att det måste vara uppbyggt av genetiska band?
Jag vill adoptera dig som min universella moster. Jag kan inte göra det i en reell, laglig mening. Staten har redan bestämt vem som får kallas släkting och inte. Barn kan man få adoptera i somliga fall, fastän det är svårt, men barn varken vill eller behöver jag. Det är en moster som jag behöver. Jag tänker att jag skiter i vad staten säger om vem som får kallas moster och inte och hur man får adoptera eller skaffa sig släktingar. Jag vill ha dig som min universella moster.

Titeln universell moster är inte så betungande som det kanske låter.
Du behöver till exempel aldrig baka några bullar eller bjuda på hemlagad husmanskost. Kärlek i form av hemlagad mat och sju sorters kakor har jag fått så mycket av att jag numera låter mormors medskickade bullar ligga i frysen så länge att jag hinner köpa flera paket av Pågens kanelgifflar innan jag ens kommer mig för att röra mormors bullar.
Du behöver heller inte ge mig några presenter, skicka några pengar eller ens komma ihåg min födelsedag. Kärlek i form av presenter och uppvaktningar har jag fått i överflöd och får fortfarande. Känn inte att du behöver köpa det där fula halssmycket i äkta silver på Guldfynd till mig, oroa dig inte för ifall du kommer att glömma min födelsedag och lägg inte onödig tid på att skicka ett födelsedagskort med målade blommor på med en ursäkt och tvåhundra kronor när du likt förbannat glömde den.
Jag behöver inga råd och ingen vägledning, känn aldrig att du behöver tala om för mig vad jag borde göra eller hålla mig ifrån. Råd och vägledning har jag väldigt svårt att ta, jag lyssnar ändå inte till någon annan än mig själv och får någonting liknande epilepsianfall av hyperallergi om någon försöker tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag bör leva mitt liv. Jag tycker illa om livscoacher och psykologer som berättat för mig varför jag är som jag är har jag redan haft nog av i mitt liv.

Med titeln universell moster avser jag egentligen bara att du fungerar som en förebild för mig. En källa av visdom, inspiration och kloka tankar som jag hämtar kraft ur. Den innebär också att jag känner ett mentalt släktskap med dig, vilket naturligtvis är befängt när vi inte känner varandra. Men jag känner dig genom dina ord och dina ord är mina ord, ibland behöver jag höra dem från någon annan för att kunna känna dem själv.
När jag lyssnat mig igenom alla avsnitt av Allvarligt talat i min mp3-spelare på jobbet idag har jag ett litet anteckningsblock bredvid mig som är fullklottrad av alla dina tankar. Jag har även hunnit springa på toaletten två gånger, för det blir så obekvämt om man helt plötsligt börjar gråta inför sina kollegor. Med dig som universell moster kommer jag aldrig att glömma att människan är så mycket större än sin förtvivlan, mänsklighet är en egenskap som måste utövas, att det är farligt att älska men ännu farligare att omfamna sin ensamhet eller att de viktigaste hushållsredskapen är känslostyrka och tankekraft.
Alla de där nötta orden, omstöpta i dina former, lyssnar jag till när de kommer från dig. Jag tror att det är en sådan uppgift en universell moster möjligen kan ha. Att bli lyssnad till.

Jag har redan adopterad en universell faster. Hon heter Bodil Malmsten. Nu vill jag ha en moster på mitt släktträd. Tills dess att du besvarat min förfrågan fortsätter jag att kasta mentala molotovcocktails mot den ockupationsmakt som idag anföll igen. I stereon hör jag din röst;
- Det enda jag säkert vet om ångest är att den alltid går över
och jag lyssnar.

Fotnot: För teoretiska hänvisningar gällande begreppet universellt släktskap har jag idag, p.g.a. ockupationsmaktens inflytande över det teoretiska tänkandet, inga källor att komma med eller ork att leta upp dem. Någon får gärna bidra om ni vet.

Tips till er som, liksom jag, inte har semester och stiger upp okristligt tidigt varje morgon

Min eminenta kollega Magnus har idag introducerat mig för Energit brain stimulator. Tabletter som, enligt hans egen utsago, inhandlades (troligen i en turistshop av utseendet att döma) och räddade hans fylleresa i Prag. Jag förstår vad han menar.
Under beteckningen Vitaminóve tablety finns inte bara allehanda vitaminer, järn och diverse kosttillskott utan även ginseng, guarana och i stort sett alla, hyfsat lagliga, prestationshöjande medel som man kan tänka sig. Det är multivitamin, Blutsaft och Redbull på en och samma gång, i en enda, illasmakande sugtablett!

Notera också den röda etiketten i högra hörnet som försäkrar den oroliga konsumenten om att preparatet sedan 2007 är nejlepsi novinka.
När börjar FASS köra med tummen upp-symbolik?

Trettiotvå kvadratmeter sårbarhet

Jag bar alltid dina urtvättade gamla fotbollsshorts när vi var hemma. Och det var vi ju nästan jämt. Ibland gick vi till Apoteket, ibland till Systembolaget, ibland till närlivset. Men oftast var vi hemma.
Du hade svårigheter med människor. Ibland gick det bra. Ibland fick du panik. Du var tvungen att åka hem. Eller så blev du bara tyst. Eller började gråta. Jag låtsades vara förstående, men var egentligen mest arg. Jag skämdes över det, men det var jag. Att du inte kunde skärpa dig! Du och din sociala fobi.

Du färgade håret lila. Jag tror att du köpte hårfärgen på Punkt Shop. Någon gång när vi var i Stockholm. Vi mådde nästan okej i flera dagar den gången. Sedan fick du för dig att du skulle klippa av dig allt hår. För att du ändå var för ful för att ha det kvar. Jag blev arg och sprang ut ur lägenheten. Sa att jag tänkte skita i det här. Sen kom jag tillbaka och du behöll ditt långa hår.

När du åkte bort tog du med dig alla vassa föremål som vi ägde. Du la dem på rad längst ner i din resväska. För säkerhets skull. Sa du och jag nickade tyst. Sen kunde jag inte klippa tånaglarna på två veckor och konservburkarna försökte jag öppna genom att kasta dem i golvet. Det gick sådär, ärligt talat. Jag åt mest färdigskivat bröd.

Du bad mig ringa psykakuten en gång. För att du inte orkade med. För att du var tvungen. Jag grät och du låg tyst under täcket och jag ringde och jag grät och när de svarade sa de att det inte verkade akut. Jag grät och slog på mig själv för att det inte var akut. Du åkte till Systembolaget och köpte vin. Sedan drack vi oss fulla istället.

Min psykolog sa åt mig att jag behövde ljus. Om vi släppte in ljuset på våra trettiotvå kvadratmeter kunde vi släppa in ljuset i livet och bli piggare och starkare, vad hade vi för färg på gardinerna? Mörkblå såklart. Jag sa till dig att vi borde sätta upp de vita gardinerna istället. Du for upp ur sängen och letade fram de vita gardinerna. Du nynnade medan du trädde den ena gardinen på gardinstången. Vad ljust det blir nu. Ja verkligen. Efter en gardin blev du trött. Det var depressionen och medicinerna, du orkade nästan ingenting. Du sa att du måste sova, den andra gardinen fick vänta till en annan dag. Sådär som du alltid sa. Allt fick alltid vänta. Du var ju så trött.
Jag klarade inte av saker som var ostrukturerade. Asymmetri gav mig ångest. Visade det sig alltså, när jag började skrika i panik av att fönstret bara hade en gardin.

Du tyckte inte om att äta. Det gjorde jag. Fast jag ville inte, men det gjorde jag ju. Du åt så långsamt att jag hann diska all disk innan du hunnit dela en potatis. Jag tror jag vande mig vid det. Men jag vande mig inte vid hur du kunde skjuta tallriken ifrån dig. Säga att du inte kunde äta idag. Jag stirrade på min uppätna mat och skämdes. Det var ju ändå jag som var tjockisen av oss två.

En annan gång kunde du vilja äta jättemycket av något. Som qournschnitzel med jättemycket ost, pommes frites och massor med bearnaisesås. Sedan åt du två tuggor och kom på att du inte alls ville ha det. Då tog jag min tallrik och skyfflade ner hela den förbannade maten i diskhon. Sedan gjorde jag samma sak med din. Så sa jag ingenting till dig på hela kvällen. Det enda som hördes var magarnas kurrande.

En gång åt jag nudlar. Du sa att du fick panik för jag lät för mycket när jag åt. Då tog jag tallriksjäveln och hällde sörjan av äggnudlar och emulgeringsmedelskrydda under täcket på din plats i sängen.

Jag kastade en ost på dig en gång. En sån där enkilosost. Hushållsost för det var den enda du ville ha. Jag missade. Vad fan gör du, skrek du och jag sprang in på toaletten. När jag kom ut med blodiga underarmar undrade du om jag var nöjd nu, mådde jag bättre nu eller och jag svarade ja.

Men bara en gång slogs vi. Du hade ångest som vanligt. Det hade jag med, men det var din som jag inte orkade med. Jag gjorde en häftig rörelse, du fick panik. Du sa att du skulle springa iväg. Aldrig mer komma tillbaka. Dö kanske, vem vet? Jag försökte hålla fast dig. Du sparkade mot min mage, jag tog strypgrepp på dig och var så arg att ådrorna brast. Sedan slet du dig loss och du sprang och jag grät och sedan ringde jag dig två timmar senare och du kom tillbaka.

Men somliga kvällar kunde vi stå under köksfläkten. Med öppet fönster mot radiohuset och det stora Onoff-komplexet nedanför. Röka mentholcigaretter i kör med askande stumpar som växte på hög i en askkopp ställd på ena plattan. Jag i dina urtvättade fotbollsshorts. Du med lika urtvättad lilafärg i håret. Vi drog halsbloss och suckade mot disken. I stereon samma låt på repeat, ett mantra mot en akustisk gitarr som fyllde trettiotvå kvadratmeter.
My cunt is build like a wound that won’t heal.
Jag lutade mina tårar mot din axel och jag tror att det var som så vi tänkte, att det här är det enda sättet att överleva oss själva på.

Läsvärt- och hörvärt

Lawen Mohtadi skriver om den politiska retorikens begränsningar och den ständigt dualistiska uppdelningen mellan invandrare och svenskar. Det är exakt det här jag menar i min kritik av mångfaldsbegreppet. Vi accepterar och respekterar de andra. Men vilka är vi och vilka är dom?

I P1:s sommarserie Heliga familjen gör bl.a. Maria Sveland upp med kärnfamiljen genom intervjuer, ljudkonst, dokusåpa och historiska tillbakablickar. Två av mina favvo-genushistoriker, David Tjeder och Andreas Marklund, ger kloka historiska perspektiv, Gudrun Schyman är härligt förbannad på samhället och svär så det ryker i radion och Kicki Danielsson berättar osentimentalt och rakt om sin uppväxt i fosterfamilj efter föräldrarnas skilsmässa. Bland mycket annat. Lyssna på webben och missa inte nästa avsnitt.

Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar - pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av "skogsarbetarminnen" från 1940-talet.