5 oktober 2006

work in progress

och jag vet att han sa att jag förändrats, herregud kan du inte se hur mycket du har förändrats det senaste året men att se sig själv evolvera är av nödvändighet omöjligt. mitt inne i det ska man inte veta det, bara leva i det. framförallt leva i vetskapen om att förändringen kommer att fortsätta, att man inte är den fasta massa man en gång trodde att man var. jag kommer att ha bytt ansikte tusen och åter tusen gånger innan det här livet är till ända (och väl är väl det).
och visst kommer jag med mina egna små hintar, senast suckande över det dammiga skrivbordet, den väntande diskhögen och allt pappersbråt som väntar på att bli källsorterat i hallen. den gamla elin hade gjort det här för längesen, sa jag uppgivet varpå han replikerade att den gamla elin inte var lika rolig. och jag vet, jag känner att jag upptäcker små, nya bitar av livet. åsikter förändras, medan andra förstärks. nya tillkomster till musikgalleriet, nya hjältar att spika upp på väggen. men så har det ju alltid varit.

det fundamentala i förändringen handlar kanske om nyfikenheten, en annan sorts inställning. avsaknad av rädsla. inte så att jag aldrig är rädd, det är bara dumristiga människor som inte har vett att vara rädd när vi lever i en kaosvärld där allting en dag tar slut och ingen vet när (bottnar inte de flesta rädslor i någon slags dödsångest?). men behovet av att bygga spärrar framför mig och sätta upp säkerhetsnät under mina fötter, avsaknaden av tilltro till både mig själv och min framtid har långsamt luckrats upp. ersatts av något annat. en tro på möjligheter.
vi lever trots allt i den bästa av världar (only for you d.), vilket egentligen inte säger så mycket om världen som sådan, men om man nu fötts in i den gäller det att utnyttja den. andra gör det ju. det finns tusen empiriska bevis på att det går att att hoppa utan säkerhetsnät och landa på fötterna som en rikare människa. ställd inför enbart ett fåtal av dessa, ställd inför mig själv och alla mina rädslor, var jag tvungen att fråga mig:
om det finns människor som är lite smågriniga, tjocka, finniga, trötta och gråtmilda precis som jag som duger, borde inte också jag göra det?
om det finns människor som älskar men sen klarar av att gå vidare när kärleken tagit slut, borde inte jag också kunna det?
om det finns människor som hanterar sin dödsångest alldeles på egen hand, borde inte jag också kunna vara kapabel att göra det?
om det finns människor som har skit i hörnen och ett och annat kvalster i sängen, men ändå nöjer sig med att diska gårdagens disk, borde inte jag också kunna göra det?
om det finns människor som följer sina drömmar och gör det dem mår bäst av, trots de där molnen av csn-skulder och arbetslöshet som hänger ovanför en, borde inte jag också göra det?
om det finns människor som lever genom att vara sig själva, istället för vad de presterar, kunde inte också jag bli en sådan människa?
om det finns människor som kan leva så fri från bitterhet, avundsjuka och jämförelsenoja som det är möjligt, kan inte jag också leva så?
om det finns människor som kan se andra människor med nyfikenhet istället för misstänksamhet, kan inte jag då också se dem så?

svaret är långt ifrån entydigt ja. jag tar myrsteg fram, ibland elefantsteg tillbaka. en bit morotskaka i fikarummet kommer alltid vara ångestfyllda kalorier snarare än livsbejakande, men det är så det måste vara. vissa saker sitter för djupt i ryggmärgen för att man ska kunna gräva upp dem. myrsteget denna veckan bestod istället av att avsäga mig konsumtionskraven för ett tag. att sluta definiera mig själv som en i första hand konsumerande varelse och istället som en producerande varelse. att inte vara vad jag köper, vad jag äger, vad jag bär. att inte stirra mig blind på andras konsumtion med den där illasmakande prestationsångesten och missunsamheten på tungan, utan gå hem till skrivboken istället och hitta något slags värde där istället. det finns saker i framtiden värda att avvara ett par weekday-jeans för (note to self och läsare: länka gärna till detta inlägg i era comments nästa gång jag gnölar över avsaknaden av pengar och snygga kläder i ett inlägg). och tacksam blev jag över familjens beslut att i det närmaste avskaffa julklappar inför denna jul. december kommer bli soft lunkande istället för svettig hysteri på stan. ingen sorg eller oro i mammas och pappas röst när decemberräkningarna är för stora för att de ska kunna ge sina barn vad de vill ha. inte den där grumliga känslan i magen, likt mellanstadiekänslan, när julklapparna ska redovisas (inte jämföras längre, vi är ju vuxna nu så jag jämför bara i smyg). en tågbiljett hem, några nätter med samvaro och sällskapsspel, några varma kramar och en hunds kalla nos mot min kind. good enough.

och jag har en plan för framtiden som är så oplanerad som en plan någonsin kan bli. jag har en dröm om den närmaste framtiden, en utopisk bild som faktiskt kan bli realitet om man ser till möjligheterna i den bästa av världar, istället för hindren. och evolveringen forsätter, konstant. om ett år kommer jag vara på en annan punkt och kunna se denna punkt ur ett retroperspektiv. bara det är en fascinerande tanke.

1 kommentar:

Anonym sa...

jämförelsenoja är ett bra ord. första uppförsbacken är alltid tuffast sen har man monsterlårmuskler!