Palmemord, gangstarap och Public Enemy

Både Gustav och Jonathan har den senaste timmen skrivit om Kaliber och Sveriedemokraterna.
Läsvärt som vanligt, så läs.

Ingenting försvinner, allt finns kvar

I nian höll jag en redovisning om Kent på en av engelskalektionerna.
-They mean a lot to me and I love the lyrics, sa jag.
- Why does he sing with a whiny voice?, var den enda frågan som ställdes.
Längst fram i klassrummet satt T. och log uppskattande, som hon alltid gjorde, även fast vi aldrig vara nära vänner.

Exakt tio år senare står jag i mitt nya kök, det som jag delar med just henne och spelar samma låt som på den redovisningen.

Historielöshet och samtidshistoria

Jag har knappt skrivit någonting om vare sig FRA eller Ipred, eftersom det finns en uppsjö med duktigare, mer insatta och mer välargumenterande bloggare som gör det. Men hade jag skrivit någonting hade det nog varit i Julias stil, men hälften så bra och välskrivet.

Och mitt i nostalgin som präglat de senaste dagarnas packning finner jag 1999-2009, som också Isobel tipsar om.
1999 var mitt magiska år på det personliga planet. Jag har skrivit nostalgiskt om det förr. Nu finns min lokaltidningskrönika anno 99 publicerad där också.

Framrotat del 3: Demokrati och Internet

2001 var jag nominerad till Lilla Augustpriset i den facklitterära klassen med min konsumtionskritiska, vänsterinfluerade essä En demokrati till salu.
Jag vann inte. Det gjorde istället Jon Jordås. Men texten finns publicerad i det årets Lilla Augustpris-antologi och är, mer än någonting annat idag, ett fantastiskt litet tidsdokument över ung vänsterretorik anno början av 2000-talet.

Min grundtes var att demokratin urholkades genom privatiseringar, kommersialism, konsumtionsdemokrati-argument och det förlorade folkhemmet. Jag försökte hitta nya vägar för demokratin att få ett grundfäste, men kritiserade de flesta för att vara beroende av klasstillhörighet (underförstått: enbart medelklassen kommer att delta i det här demokratiska samtalet).
Bland annat diskuterade jag Internet som hjälpmedel för bättre demokrati.
Det här var alltså på den tiden då Internet för mig bestod av mina föräldrars dators inbyggda modem med långsam uppkoppling, som tjöt som en brandvarnare varenda gång jag försökte smygsurfa, fastän mina föräldrar enbart lät mig sitta på Internet en timme per dag. Internet var förenat med långa gräl med mamma och pappa om telefonräkningen och omöjligheten för folk att ringa till oss samt alla de ändlösa håltimmar som jag satt i skolans datasal.
Internet var leta hångel inför sommarens festival på skunk.nu, bygga vidare på i.am/elinpop-hemsidan och delta i feministiska mailinglistor.

Då tänkte jag såhär i min essä angående Internets framtid:
Internet är ett utmärkt hjälpmedel för en bättre demokrati. Här möts redan idag tusentals människor för att utbyta tankar, organisera sig och göra sina röster hörda genom till exempel mejl och protestlistor. Detta skulle, och kommer sannolikt att, byggas ut.
Internet är också ett utmärkt redskap för de folkvalda att kunna ha kontakt med människor och ta emot synpunkter på ett enkelt sätt.
Tyvärr är dator med tillbehör idag en dyr investering, naturligtvis är det återigen samma grupp som går miste om att göra sin röst hörd. De fattigare i Sverige har inte råd med den utrustning som krävs och detta bildar ett glapp mellan de som har råd och de som inte har det.
På exempelvis bibliotek finns gratis datorer att låna, men eftersom anslagen till bibliotek och andra informations- och mötesplatser som stöds av staten skärs ner idag (jag återkommer till detta) kommer kanske även resurserna på detta område att sina.
Det kommer även att bygga en annan klyfta, en klyfta mellan glesbygd och stad.
Idag har många av de större orterna redan tillgång till bredband, snabb och billig Internetuppkoppling via marknätet, men i glesbygd och mindre attraktiva områden kommer det att dröja betydligt längre, om det överhuvudtaget anses värt att bygga ut till dessa orter.
Att bo i centralort innebär således att man på ett mycket billigare och enklare sätt kan ta del av utbudet på Internet och delta i den demokratiska diskussionen, än vad bosatta i glesbygden kan.

Framrotat del 2: Abortpoesi

Jag kan inte skriva lyrik. Egentligen är jag inte så mycket för prosa heller. Istället landar jag däremellan i allt jag skriver, inklusive romanprojektet (på gott och ont, beroende på vem man frågar och vilket humör som jag är på).
Men det fanns en period, då jag var mellan 18-21, då jag skrev relativt lite dagbok, men kanaliserade allting i små korta dikter istället. Mer som kortare känsloanteckningar än dikter med anspråk på att vara just dikter. Jag har sparat alla. Jag kan se hur många av dikterna är just dagboksanteckningar som aldrig sa någonting om vad som hände under de åren. De berättar bara exakt hur det kändes.

Det här skrev jag som 19-åring, någon vecka efter att graviditetstestet hade visat ett streck för mycket:

hur kan jag göra anspråk på att älska dig
när ditt hjärta just börjat slå
på halvfart i ena kammaren
och din kropp bara är tunt sammanvävd massa
under min hud

du är det namnlösa livet
vandrar där inget ännu
satt sitt sigill
ringmärkt dig till den verklighet
du tilldelats

vi bultar i samma takt
din ande
fäst mot min livmoder

Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

"Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså."

Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.