Ironiskt, betänkande alla inlägg om tonårstid och identiteter, anordnade jag och de två gamla klasskompisar från högstadiet som också är boende i Göteborg en alternativ klassåterträff igår.
De andra hade sin uppe i Östersund i fredags. Vår var av det mer opretentiösa slaget i form av några öl på Kellys.
Det konstaterades att vår klass faktiskt var en bunt freaks allihop och efter några öl till för mig och C. hann vi gå igenom alla högstadiecrushes också.
Det underligaste med den tiden var den konstanta känslan av olyckligt kär. Det fanns liksom inget annat state of emotion än ständigt kär i någon som man aldrig skulle få. Det här var dessutom på den tiden då det räckte med att någon pratade med mig för att jag skulle förälska mig i personen ifråga. Jag brukar tänka på det när jag suckar över min nutida kräsenhet. Det var faktiskt inte bättre förr.
T., som var den andra av oss tre som klassåterträffade, blir för övrigt min kombo om ett par veckor. Ja, jag ska flytta ihop med en högstadieklasskompis när jag lämnar den alltföra dyra lägenheten på fortet. Cirkeln är väl sluten eller nåt.
