morfar är en man med nio liv

det är en sån måndagmorgon som inte får finnas. sömnlöshetsyrsel när klockan ringer efter för få timmars sömn igen och utanför är världen svart och himlen regnar göteborgsregn. det är en sån måndagmorgon då två wasa fullkorn med keso står uppställda framför en till frukost och tårarna bara rinner nerför kinderna och man förstår inte hur man ska äta, hur man ska duscha, hur man ska ta sig de där 20 metrarna till bussen. tårarna bara fortsätter och det är avgrunden och tröttheten och huvudet som bara inte orkar med. sen ringer man jobbet och meddelar att man blir några timmar sen, tar en lugn vilomåndagmorgon med dagstidningen och varmvattnet. bara för att överleva. för att tårarna ska hinna torka.

och framåt förmiddagen ringer mamma och berättar att morfar ändå vaknade. han vaknade faktiskt och några timmar senare var han redan ute i korridoren och svassade runt med rollatorn efter de snyggaste sköterskorna, trots stränga order om att en 94-åring med hjärnblödning bör ligga ner. världens bästa morfar är också en man med nio liv och har han levt nittiotre jular kan han nog komma att leva en nittiofjärde också. jag vet att saker inte kommer att vara desamma. afasin har gjort honom oförmögen att prata annat än gallimattias och huvudet är inte så skarpt som det var senast jag träffade honom. men han kommer att se på mig, ta min hand och ögonen glittra och jag kommer att veta allt han egentligen vill säga till mig.
han kommer alltid att vara morfarn som klippte ut take that-artiklar, såg på MTV, gav mig fittstimm i present för att den hade så roligt namn och hon linda skugge verkade häftig, promenerade ner till centralstationen på andra sidan stan bara för att köpa engelska musiktidningar till mig, skröt om den gången då wilhelm peterson berger raggat på honom på ett tåg och fnissande konstaterade att det minsann inte är alla som blivit uppraggad av en av sveriges mest berömda smygbögar, kommenterade min sexuella läggning med det där är väl inget att tjafsa om. det är väl bara bra att hon vågar vara annorlunda. tråkiga och sura människor finns det nog med i den här världen, men annorlunda människor är det ont om och höll med mig om att flickan på omslaget till hagnesta hill var söt. bland många andra minnen.

eftermiddagen har jag gått upp i arbete och tänkt på fina människor som skickar fina sms eller kommer över med dvd-film man längtat efter att se och favoritsnarrat, fast det inte är godisdag, när man håller på att ramla samman totalt. om någon timme ska jag och brorsan på boxpass. syskonprestigen, uppdämd stress och frustration och tre koppar svart kaffe på eftermiddagen pekar på att det kan bli en riktig grävlingsfighter av mig ikväll. den som är uppvuxen på landet och någon gång hört grävlingar slåss i diket utanför när de försökt somna om natten eller hört sin farfar gång på gång berätta historien om svante i granngården som blev anfallen av en grävling och hur de biter sig fast i benet tills de hör att det knakar i skelettet, först då släpper det - det ska tydligen vara någonting instinktivt, fattar vad jag menar. alla mina liknelser med djur grundar sig i historier jag hörde av pappa och farfar som barn. som den om lämmeln som sprack av ilska när pappa och hans bror fångade in den och retade den med pinnar, som jag känner när jag öppnar tidningen varje morgon. jag har dock fortfarande inte fått några vetenskapliga belägg för vare sig grävlingens instinktiva sätt att attackera fyllegubbar på väg hem från logdansen som slutar i akutenbesök eller lämmelns ilska (det finns så mycket som är konstigt med lämmlar, vad är dealen med ostoppbara lämmeltåg liksom?).

och kom igen nudå sara stridsberg! fuck it, du tar hem det här min underbara husgudinna. och jonas hassen khemiri, du vet att jag sträckläste montecore och ville bo i ditt huvud, äta ditt språk, jag älskade den det vet du och jag avgudar dig och vill föda dina barn anyday, bara hör av dig - i´m yours. men drömfakulteten är den bok som lämnat mest spår i mig under detta år och varje gång jag läser en rad av sara stridsberg dör någonting i mig för jag vet att jag aldrig kommer komma ens ljusår i närheten av hennes skarpsinne, begåvning, sätt att behandla ord och historier som borde vara omöjliga att berätta.

nej.

de dimper bara ner, de här sakerna. mitt i all vardag bara ramlar de in och förvandlar vardagskaos till känslojättekaos. och man förbereder sig och tänker på det sömnlösa nätter och vet att det kommer att hända. men när det väl händer finns det inga förberedelser i världen som hjälper på något sätt.

jag går in och jobbar extra en söndag och när klockan ringer vid halv åtta-tiden efter ännu en ölkväll vill jag döda den, men det är värt övertidsersättningen, j:s sällskap en hel dag och chefens lovord om att jag är ovärderlig för jobbet. stressar hem för att hinna läsa in några texter till första frågan i hemtentan som jag inte förstår hur jag ska kunna bli klar med och hitta motivation till. reformationens konsekvenser för kvinnans sexualliv och medeltida klosters betydelse för kvinnors valfrihet snurrar framför ögonen medan jag sneglar på klockan och vet att jag snart ska iväg igen. också ringer telefonen.

och jag har förberett mig på rösten i telefonen som har låtit sådär grumlig och allvarlig, sådär som mammas röst aldrig låter (särskilt inte på en söndag då hennes inledningsreplik alltid är bakis idag? för att få en redogörelse för gårdagkvällens händelser) och hur den liksom spricker i orden, men det går inte att förbereda sig på den. det går inte att förbereda sig på det som sägs och det går inte att förbereda sig på snyftningarna, skälvandet i kroppen, hur det bara går runt i huvudet. världen vrids ett halvt varv. allt som varit vardagskaos försvinner bort. jag hör bara morfar, min allra bästa morfar och extrapappa under hela mitt liv, också hör jag sjukhus och hjärnblödning och det bara skakar i hela kroppen, under huden, och jag förstår ingenting.
och sen blir jag bara arg för jag har inte orken eller tiden och det här inlägget skulle handla om hur jag med rosenroten och blutsaften måste kämpa oss igenom de kommande tre veckorna av arbetsplatsbyte, hemtenta, ansökningstexter, arbetsintervjuer och allt det andra. inte den här hösten, den här hösten är redan så mycket sorg och uppbrott, osäkerhet och förändring. jag behöver inte mer, jag behöver någon fast punkt och min fasta punkt var att komma hem till jul och allt skulle vara som det alltid har varit och morfar skulle sitta i sin fåtölj och läsa kvällstidningarna också skulle han ta min hand i sin som han alltid gör och glittra med ögonen och säga du är duktig du elin, du bara kämpar på, du klarar allt så bra med stolthet i rösten och var det någon jul som jag verkligen behövde höra det från honom så var det denna. och det finns ingenting att ta tag i, förändra, göra någonting åt sådär som jag alltid förespråkar att man ska göra när någonting är fel i ens liv. det är bara maktlösheten och väntan vid telefonen och morfar ensam i en sjukhussäng med slangar överallt på ett sjukhus långt bort med snöflingor fallande utanför fönstret.

på riktigt

ja men precis så. tack nina hemmingsson. jag unnar mig lite bitterhet i förmiddagskaffet kryddat med tristess, rastlöshet och sömnlösa ögon. regeringens förslag om hur man skulle få bukt med arbetslösheten för akademiker var ju inte helt oväntat frånvarande i budgeten, det enda som nämndes var att akademiker ska tvingas ta de arbeten som finns till hands, även om det inte är det de är utbildade inom. ok, fredrik & pals - låt mig förklara vad som händer när en akademiker söker en tjänst som den inte är riktigt utbildad inom:
hon: jag ser här att du bara läst ett halvår på läkarsekreterarutbildningen
jag: jo, jag tog ett studieuppehåll sen för att läsa klart min fil.mag. i lingvistik nä, det gjorde jag ju inte. jag hoppade av för det var det största misstaget jag någonsin gjort i hela mitt liv. jag gjorde det enbart efter subtila påtryckningar från släkt om att skaffa mig en riktig utbildning för att klara mig i framtiden. jag gjorde det för att mitt självförtroende var på botten och jag hade panik för framtiden och tänkte att jag ändå aldrig skulle lyckas med det jag verkligen ville göra, så bättre att läsa något med jobbmöjligheter då. jag gjorde det för att jag var långt nere i matångest och det enda jag egentligen brydde mig om var att nå 48 kg-målet, så det spelade ingen roll vad jag gjorde så länge jag fick sitta med mina kalorilistor och drömma om att bli smal.
hon: men du planerar att återuppta dina studier?
jag: jo det kommer jag snart att göra NO WAY! jag vet att jag är så mycket smartare, bättre än så och det finns tusen saker jag vill göra med mitt liv och den står inte ens på reservlistan
hon: du har ju gjort väldigt mycket saker ser jag i ditt CV, du verkar ha läst och prövat på väldigt mycket för din ålder. jag ser bl.a. att du har frilansjobbat som journalist under så lång tid som fem år. är det inte något du vill fortsätta med?
jag: nej, jag tror inte det. inte som det känns nu, nej. klart jag vill, men jag vägrar ägna flera år och csn-skulder på att läsa journalistprogrammet för att sen i bästa fall sitta och skriva sportnotiser på en sämpig lokaltidning långt ut i ingenstans. jag vill ha ett jobb som jag hade då, skriva om det jag vill på mina premisser och göra roliga reportage och utvecklas massor.
hon: men du har läst mycket lingvistik och språk också. du satsar inte på en karriär inom det?
jag: kanske i framtiden någon gång att jag vill forska eller så, men inte just nu nej. jag ägnade dagar och nätter och alla lediga stunder åt min projektansökan för att få en doktorandtjänst som jag inte kommer att få och det har varit min största dröm i tre års tid nu.
hon: det här är ju en tillsvidaretjänst. du kan alltså tänka dig att arbeta som läkarsekreterare i många år framåt.
jag: det är svårt att säga nu med tanke på hur ung jag är, men det kan jag nog. det finns tusen saker jag vill göra. jag vill läsa den där skrivarkursen, jag vill skriva, jag vill resa, jag vill läsa kommunikationskonsultprogrammet på södertörn, jag vill hoppa mellan olika jobb, träffa nya människor, jag vill jobba politiskt och förändra saker. det enda jag vet är att inte vill fastna någonstans.
hon: hur är det med sambo? har du någon sån?
jag: nej
hon: någon pojkvän?
jag: nej rub it in bitch, rub it in
hon: så du funderar inte på barn
jag: nejnej GUD NEJ!!
hon: och du har inga andra planer för framtiden än det här yrket?
jag: som sagt, det är svårt. jag är ju ung. jag har massor av planer, jag vet bara inte hur jag ska få ihop någonting. det är som att hjärnan kokar över av allting jag vill hinna uträtta de kommande åren och jag förstår inte hur jag ska kunna sortera ut någonting och stilla allt det där rastlösa som rusar runt i blodet och vill vara på alla platser samtidigt och hur ska jag kunna förverkliga planer när samhället ser ut som det gör och kontot ekar så tomt, jag behöver det här jobbet för att jag behöver pengar. det är allt.

och sen gick jag därifrån och det rådde en total, absolut konsensus från oss båda att det här jobbet skulle jag inte ha. så är det fredrik. på riktigt. och om två timmar väntar nästa intervju till ett jobb jag inte vill ha.

getting exited

Hela veckans inledning gick jag runt i en sömnig ångestdvala, till den grad att jag började undra på allvar om det var dags att knapra piller igen (ångesten över ångesten och att den ska visa sig vara något mer än ett övergångstillstånd är nästan värre än ångesten i sig själv). jobbsituationen är helt ohållbar och jag orkar inte längre engagera mig överhuvudtaget för ingenting fungerar ju i det här projektet, flytten, sjukhuset. och hela tiden malde dr phils uppfodrande it´s time for you to start getting exited about your own life! i huvudet. och det var inte det att jag inte ville. min åtgärdsplan med hårfärgningsidéer, matlagning, styrketräning, dansdoser såg så bra ut i teorin, men föll i praktiken när det enda jag orkade och klarade av att göra var att åka direkt hem från jobbet och lägga mig under täcket med alla tankarna om framtiden, kärleken, maten, människorna, jobbet, skolan, ansökningsbrev malande i huvudet. att bli exited about your own life kan enbart definieras av en själv. det var under onsdagförmiddagen jag insåg att det sista jag behövde var ännu en kväll av inlämningsuppgifter till genushistorian och träningspass och det räckte med ett öl! idag! till s.
livet, det riktiga livet i färger och toner, måste få sippra in i allt det grå. navid modiri & gudarna på personalmötet, mitt i jobbstress-suckar och chefens prat om service managment och verksamhetsbeskrivning. politiska diskussioner, kärlek och skratt en regnig onsdagkväll och inse att man glömt hur mycket man saknar somliga människor när man är ifrån dem ett tag. allt handlar om att bekämpa systemet av likformighet, slentrian, normer och det har blivit så mycket lättare att hitta den där riktigt rebelliska glöden sedan fel sida vann i valet. allt vi gör gör vi för att manifestera vårt missnöje över världens tillstånd. vi älskar, vi slåss, vi tänker för mycket, blir för fulla, använder allt det där som är fel och dåligt för oss precis på det sätt som vi behagar.
fight the power! ropade jag med uppsträckt näve på den regnvåta andra långgatan, efter att ha dragit ett halsbloss på cigaretten jag fick av s., för att i nästa sekund hostrossla upp förkylningsslem ur halsen. och glöden hade återvänt. it´s time for me to start getting exited about my own life.

det bor en christer fuglesang i oss alla

den sjunde december händer det. på riktigt. christer fuglesang ska äntligen få åka till rymden. efter år blivit ännu ett år som blivit ännu ett år av förberedelser, drömmande, hopp och besvikelser. efter att ha blivit en skämtfigur, en robert gustafsson-karaktär, någon folk flinade snett åt och bara tyckte men guud, ger han aldrig upp? om. nu händer det. christer ska få åka till rymden.

så låt oss skåla för christer i vad som finns till hands. höj glaset för de där drömmarna vi bär på som man tvivlar på och skäms lite över, men samtidigt har så svårt att släppa. drick för christer fuglesang och hur han bevisar att det inte spelar någon roll om du blir skämtad om, spottad på, nedslagen och besviken. fortsätt tro. en dag är det du som visar upp din rymddräkt med stolthet i bröstet och ett ha! där fick ni! i kamerablicken.

cirklar

okej. ta bara ett djupt andetag nu. den här känslan kan man inte dö av, jag kommer inte att göra det den här gången heller, det är bara som det känns. jag har varit här så många gånger förut, jag vet hur det fungerar och det finns tusen sätt att distrahera tankarna för att undvika fosterställningsläget, en del är bra och andra mindre bra. fuck it, jag vet allt om att krama isbitar hårt i handen tills fingarna domnar, höja volymen på tv:n eller göra hundra situps och sen göra minst hundra till när känslan återvänder. det är bara en känsla. jag blev inte en hundrakilosgigant över natten och fettet som hänger nerför armarna är varken mer eller mindre än det var igår, det är bara hjärnan som hittar kryphål för att slippa gräva i botten av den här skitiga tunnan av kaoskänslor. jag kommer att gå och lägga mig och ligga sömnlös med tumlande virrvarr i skallen tills klockan hånler två timmars sömn, men jag kommer att somna och jag kommer att vakna och allt kommer att kännas mer begripligt och greppbart och om det inte gör det har jag massor av arbete som ligger på mitt skrivbord att ta till som vapen. attack är bästa försvar, så ta inte känslan på för stort allvar och låt den breda ut sig nu. en känsla är bara ett tillstånd och tillstånd är alltid flyktiga.

men det är någonting med jävla oktober. löven som ligger på marken är logiskt sett inte samma löv som låg där ifjol, men de ser ju exakt likadana ut och bildar samma ostrukturerade mönster på asfalten så hur ska man egentligen kunna veta? åhléns säljer blockljus och varma koftor, klockan ska ställas om, ingen vet vem nobelpristagaren i litteratur är och alla klagar över akademiens brist på folklig förankring eftersom lättillgänglighet är den svåraste folksjukdomen i det här landet, politiker fuskar och avgår, någon får lämna en dokusåpa och skapar kvällstidningsrubriker att leva på i några veckor och USA & pals jagar fortfarande talibaner, bara på nya ställen (tack d. för den fantastiska länken, ett högt gapskratt var precis vad jag behövde idag). ingenting tyder på att någonting någonsin kommer att förändras, allting går bara runt. jorden är rund och världens flöde cirkulärt. löven dör och föds igen. graderna skjunker, det blir mörkare och sen vänder det. jag tar på mig samma vinterstövlar och återvänder till samma känslor, samma människor, samma platser, samma tankar som jag redan varit hos utan att för en sekund egentligen vilja blicka bakåt. det bara blir så. däri skräcken, däri känslan som till varje pris måste utmanas nu. för om allting ändå bara går i cirklar, hur ska man då någonsin kunna gå vidare?

fokus

allt handlar om fokus. så tänk inte på munsåren på läpparna, förkylningsblåsor och spårvagnssnörvlande. tänk inte på jobbkaos och vakna måndag morgon klockan sex igen. tänk inte på transaktionskontots hånande under-levnadsstandard-besked eller nästa månads räkningar. tänk inte på att du fortfarande bäddar sängen med dubbel uppsättning kuddar och täcken av ren vana. tänk inte på busskortet som går ut innan du har råd att köpa nytt. tänk inte kalorier och jävla tjocknojan. tänk inte på vikariatet som tar slut och sparpengarna som tog slut redan i september.

tänk på att vakna utsövd med en förkylning som känns hundra gånger lättare än under gårdagen, snart dansfrisk igen I tell you. tänk på att bli bjuden på frukost och tänk på linnégatan en dag i oktober när solen skiner och att köpa vin och liljor till sig själv med dragspelande gatumusikanter i bakgrunden. tänk på att skratta inombords åt sin egen klyscha och komma fram till att allt är klyschor i en del av ett identitetsskapande och det enda man kan göra för att bli komplex är att blanda dem. tänk på att billighetshandla mat och fylla kylen, tänk på energirycket när hela lägenheten storstädas och en sån antites till husmor som du till och med överväger tanken på att baka bröd. tänk på svamlandet imorse om att byta lägenhet och köpa en blender till fruktdrycker. tänk på långpromenad med musik i öronen i ruddalen. tänk att du drack fem öl igår och inte känner dig det minsta bakfull. tänk på gårdagskvällens lovebombing. det finns människor som håller din hand och ber dig stanna kvar på arbetsplatsen. det finns människor som skriker I love you och får dig att lova att de får vara din extramamma. det finns människor som berättar om sina punkår under 70-talet, om hur de blekte håret debbie harry-blont och rymde till london efter att ha hört london calling på vinyl, för att umgås i londons punkkretsar och se clash när det begav sig. tänk på deeptalks och hur det finns människor som lägger huvudet på sned för din skull. tänk på att det finns människor som tycker så mycket om dig att de står ut med dig t.o.m. när du poserar med ett paris hilton-omslag på toaletten eller kör din carolina gynning-imitation för femtielfte gången och fortfarande förväntar dig att folk ska vika sig av skratt av den. tänk på en madrass till förfogande klockan två på natten och någon som väcker dig med ett flin och redovisar nattens snarkningar och fisar från ditt håll utan att du behöver skämmas. tänk ugnen som snart är varm, en vinflaska som ska packas i väskan och fest och alkoholrus ikväll.

fokus. det behöver inte vara svårare än så.

granntips

virus efter virus slår till i kroppen, det är som eviga infektioner som kommer och går och precis när kroppen börjar hämta sig går jag genom akutens väntrum med journalvagnen och det finns inte en chans att immunförsvaret kan fightas alla konstigheter som flyger runt i luften därinne.
således förkyld igen och för en nanosekund övervägde jag att börja äta lite kött igen bara för att få i mig någon slags näring och känna något annat än sjukdomar, blåfrusna fingrar och yrsel. sen tänkte jag på det där k. sa om att kött liksom är djur som är dödade också la jag ner projektet på obestämd framtid och räknade slantarna till en stor flaska blutsaft istället.

efter en långfika med ovan nämnda fantastiska dam åkte jag hem och bäddade ner mig till ljudet av tonårspojken i lägenheten bredvid, han med rummet intill mitt som blandar vit makt-musik med junior kelly på sina fester, som återigen fått sig ett nyp. denna gång var det inte celine dion som stod för bakgrundsmusiken (se tidigare inlägg från nån gång i våras, orkar inte länka) utan shaggy. jag vet inte om tonårspojken i sitt testosteronrusande sinne var medveten, dels om ordvitsen som låg inbakad i artistvalet, dels om det osmakliga i musikvalet. dessutom var det bara han som hördes, hennes ljud bestod främst av ett pipande ibland som på inget sätt kunde avgöras om det var av obehag eller trevlighetskänslor. det föranledde mig hursomhelst till att ringa på hos grannen och lämna följande lapp i brevinkastet:
"hej tonårsgranne!
mot bakgrund av ditt val av knullmusik vill jag föreslå följande skivor inför framtida aktiviteter:
1. tweet- southern hummingbird
2. john legend - get lifted
3. black rebel motorcycle club (den självbetitlade debutskivan)
4. charlotte gainsbourg - 5.55
5. det mesta inom gammal soul, men försöker värja dig ifrån frestelsen att spela marvin gaye - det blir bara tacky.
glöm heller inte att kvinnan har fler än en erogen zon och att det är ytterst få tjejer som får vaginal orgasm. ta hand om din brud, lycka till och glöm inte att avbrutet samlag inte är en säker preventivmedelsmetod!
mvh/den sexuellt frustrerade grannen i lägenheten bredvid"

eller nej det gjorde jag ju inte. somnade ifrån nyheternas offentliga hängning av våra nya rikshäxor kulturministern och handelsministern istället (missförstå mig rätt, få människor kan tycka så illa om timbro-cecilia och särarts-maria som jag, men den jakt som alltid följer kvinnor som når makten lämnar en fadd eftersmak efter sötman av att de som representerar partier som pekar finger åt sjukskrivna och arbetslösa själva blir hårt ansatta för sitt reella fuskande) och drömde mardrömmar om jobbet. att vara med om att lägga ner en verksamhet och uppleva en sådan bitterhet och sorg hos en personal som trivts med varandra och arbetsplatsen är något jag aldrig vill tvingas uppleva igen. nu ska jag somna om och hoppas på att istället drömma om den här mannen.

work in progress

och jag vet att han sa att jag förändrats, herregud kan du inte se hur mycket du har förändrats det senaste året men att se sig själv evolvera är av nödvändighet omöjligt. mitt inne i det ska man inte veta det, bara leva i det. framförallt leva i vetskapen om att förändringen kommer att fortsätta, att man inte är den fasta massa man en gång trodde att man var. jag kommer att ha bytt ansikte tusen och åter tusen gånger innan det här livet är till ända (och väl är väl det).
och visst kommer jag med mina egna små hintar, senast suckande över det dammiga skrivbordet, den väntande diskhögen och allt pappersbråt som väntar på att bli källsorterat i hallen. den gamla elin hade gjort det här för längesen, sa jag uppgivet varpå han replikerade att den gamla elin inte var lika rolig. och jag vet, jag känner att jag upptäcker små, nya bitar av livet. åsikter förändras, medan andra förstärks. nya tillkomster till musikgalleriet, nya hjältar att spika upp på väggen. men så har det ju alltid varit.

det fundamentala i förändringen handlar kanske om nyfikenheten, en annan sorts inställning. avsaknad av rädsla. inte så att jag aldrig är rädd, det är bara dumristiga människor som inte har vett att vara rädd när vi lever i en kaosvärld där allting en dag tar slut och ingen vet när (bottnar inte de flesta rädslor i någon slags dödsångest?). men behovet av att bygga spärrar framför mig och sätta upp säkerhetsnät under mina fötter, avsaknaden av tilltro till både mig själv och min framtid har långsamt luckrats upp. ersatts av något annat. en tro på möjligheter.
vi lever trots allt i den bästa av världar (only for you d.), vilket egentligen inte säger så mycket om världen som sådan, men om man nu fötts in i den gäller det att utnyttja den. andra gör det ju. det finns tusen empiriska bevis på att det går att att hoppa utan säkerhetsnät och landa på fötterna som en rikare människa. ställd inför enbart ett fåtal av dessa, ställd inför mig själv och alla mina rädslor, var jag tvungen att fråga mig:
om det finns människor som är lite smågriniga, tjocka, finniga, trötta och gråtmilda precis som jag som duger, borde inte också jag göra det?
om det finns människor som älskar men sen klarar av att gå vidare när kärleken tagit slut, borde inte jag också kunna det?
om det finns människor som hanterar sin dödsångest alldeles på egen hand, borde inte jag också kunna vara kapabel att göra det?
om det finns människor som har skit i hörnen och ett och annat kvalster i sängen, men ändå nöjer sig med att diska gårdagens disk, borde inte jag också kunna göra det?
om det finns människor som följer sina drömmar och gör det dem mår bäst av, trots de där molnen av csn-skulder och arbetslöshet som hänger ovanför en, borde inte jag också göra det?
om det finns människor som lever genom att vara sig själva, istället för vad de presterar, kunde inte också jag bli en sådan människa?
om det finns människor som kan leva så fri från bitterhet, avundsjuka och jämförelsenoja som det är möjligt, kan inte jag också leva så?
om det finns människor som kan se andra människor med nyfikenhet istället för misstänksamhet, kan inte jag då också se dem så?

svaret är långt ifrån entydigt ja. jag tar myrsteg fram, ibland elefantsteg tillbaka. en bit morotskaka i fikarummet kommer alltid vara ångestfyllda kalorier snarare än livsbejakande, men det är så det måste vara. vissa saker sitter för djupt i ryggmärgen för att man ska kunna gräva upp dem. myrsteget denna veckan bestod istället av att avsäga mig konsumtionskraven för ett tag. att sluta definiera mig själv som en i första hand konsumerande varelse och istället som en producerande varelse. att inte vara vad jag köper, vad jag äger, vad jag bär. att inte stirra mig blind på andras konsumtion med den där illasmakande prestationsångesten och missunsamheten på tungan, utan gå hem till skrivboken istället och hitta något slags värde där istället. det finns saker i framtiden värda att avvara ett par weekday-jeans för (note to self och läsare: länka gärna till detta inlägg i era comments nästa gång jag gnölar över avsaknaden av pengar och snygga kläder i ett inlägg). och tacksam blev jag över familjens beslut att i det närmaste avskaffa julklappar inför denna jul. december kommer bli soft lunkande istället för svettig hysteri på stan. ingen sorg eller oro i mammas och pappas röst när decemberräkningarna är för stora för att de ska kunna ge sina barn vad de vill ha. inte den där grumliga känslan i magen, likt mellanstadiekänslan, när julklapparna ska redovisas (inte jämföras längre, vi är ju vuxna nu så jag jämför bara i smyg). en tågbiljett hem, några nätter med samvaro och sällskapsspel, några varma kramar och en hunds kalla nos mot min kind. good enough.

och jag har en plan för framtiden som är så oplanerad som en plan någonsin kan bli. jag har en dröm om den närmaste framtiden, en utopisk bild som faktiskt kan bli realitet om man ser till möjligheterna i den bästa av världar, istället för hindren. och evolveringen forsätter, konstant. om ett år kommer jag vara på en annan punkt och kunna se denna punkt ur ett retroperspektiv. bara det är en fascinerande tanke.

vi hinner bli nåt stort än, växa några meter innan sommaren blir oktober

jag kan ändå inte låta bli att tänka på det som något slags ironiskt, hånleende straff när jag, efter timmar av muskelvärk och trötthet, får den där konstiga känslan i magen som resulterar i att jag helt plötsligt vänder ner huvudet och vrålkräks. rakt inne på centralstationen, på golvet utanför burger king, hulkar jag upp frukost och det få klunkar youghurt jag hunnit få i mig och det blir kräks på skorna, på väskan, i håret och jag vågar inte titta upp för jag vet att en hel centralstation har vänt sina blickar mot mig med avsmak och jag vill inte ens tänka på burger king-besökarna som precis bevittnat kräkskaskader mellan tuggorna. tar upp väskan och utan att se upp smyger jag ner till toaletten för att torka av mig. sedan väntar fem och en halv timme (naturligtvis blir tåget en timme försenat) av feberfrossa, värk och nya kräkningar på tåget till göteborg.

som vanligt finns det ingenting i mitt liv som inte kan relateras i termer av belöning/straff. stockholm var oförskämt bra i meningar av behövlig inspiration, värme, nya miljöer och närhet. de första riktiga höstdagarna med hennes mössa på huvudet, kaffe och chokladmuffins. träffa kristian och som vanligt se att med vissa människor spelar det ingen roll hur lite man hörs av - det tar bara några minuter så är det som om vi setts varje dag igen. fantastiska valerie jean solanas ska bli president i amerika på dramaten. se ingela olsson stå och spotta ur sig inledningsfraserna till scum-manifestetet (livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. det återstår för ansvarstagande, spänningssökande kvinnor enbart att att störta regeringen, eliminera systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet med reservation för mindre felcitat) och bevittna explicita lesbiska sexscener bara några meter ifrån sig. samhället må vara totalt fucked up fortfarande men när några av sveriges mest erkända skådespelerare står på en scen och gestaltar valerie solanas liv och visar lesbiska sexscener och på många sätt valerie solanas briljans, då har vi ändå kommit någonstans. sovmornar, slödagar, ny asfalt under mina fötter. i needed this.

och stockholm tog mig några meter framåt när det gällde framtidsångesten, men inte många meter med hjärtat. mer information än så delges endast relevanta personer och mer än så kan jag egentligen inte säga någon, inte ens mig själv. men när man kräkits en hel natt och skurar sin egen spyhink medan muskelvärken anfaller på nytt då är det inte svårt att tänka på sitt liv i termer av ensamhet och längta efter någon som finns där och håller ens hand. det finns gränser för vad ens önskan om självständighet kan omfatta.