Lite om Knull-Elin, radiolyssnare och språklig kontext

I onsdags var jag i Borås hela dagen och blev runtguidad av Sjuhärad Direkt-redaktionen, intervjuad och läste in första krönikan. Vi plockade upp gamla Kvällspasset-smeknamnet från Soraya; Knull-Elin, och gjorde en grej av det. Jag fick gå runt bland Borås lokalkändisar och presentera mig som Knull-Elin. Mina vänliga förklaringar till smeknamnet klipptes sedan bort och enbart mina presentationer och de chockade och generade reaktionerna blev kvar (i Elfsborgs tränares fall: Skitförbannad och ville inte vara med). Det blev väldigt roligt, på de där sättet som jag inte trodde att jag skulle våga vara rolig.
Jag som är fruktansvärt rädd att stöta mig med folk, konfliktnojig och rätt blyg blir någon annan i jobbrollen. I en studio på P3 var det enkelt att vara kaxig, vulgär och säga "kuken i fittan" i tid och otid. Lite svårare ute på stan bland folk. Mycket svårare. Men jag gjorde det ändå och såhär i efterhand är jag väldigt glad att Mikael Olmås triggade mig och tog hand om mig på ett sätt som gjorde att jag vågade utmana mig själv. Jag vågade utsätta människor för mig själv, medveten om att de skulle chockas, uppröras och förfäras när jag vänligt sträckte fram handen och presenterade mig som Knull-Elin. Det var stort och väldigt läskigt, men väldigt roligt. Framförallt för någon som för ett fåtal år sedan knappt vågade svara i telefonen av blyghet.
Jobbrollen har gjort att jag vågar göra sådana saker. Alltifrån att intervjua, finna mig tillrätta i obekväma situationer, vara råkaxig, ta kontakt till att vara skitjobbig. Långsamt spiller jobbjaget över på privatjaget. Det är också väldigt skönt.

Men hursomhelst blev epitetet Knull-Elin, som följdes av en allvarlig krönika om djurhållning och konsumtionsmakt, något som upprörde ett flertal lyssnare. Jag har försökt utröna orsaker till att det kunde passera så obemärkt när jag satt i P3-studion med Soraya och var grov i munnen som få, men väcka så mycket upprörda känslor nu. Det här är mina teorier:
1. Lyssnarkretsen
Naturligtvis är det skillnad på P3 och P4. P4 har en äldre lyssnarkrets, ska vara småputtrigt och trevligt och jag och Sjuhärad Direkt är varken småputtriga eller trevliga. Det väcker känslor och upprör när snuskiga ord helt plötsligt befinner sig i bakgrundsputtret. Jag tror att det är största anledningen.
2. Relevansen
På P3 var smeknamnet något som växte fram, genom mina ständiga uppdrag att analysera sexdebatt och min vulgaritet (minns uppdraget där jag skulle ta fram nya psalmer och döpte en till O store Gud, vi tackar dig för petting, vill inte ens tänka på vilka reaktioner det skulle få på P4). Det var väl förankrat när Soraya började slänga ur sig mitt smeknamn och det fanns en tydlig relevans. Det gjorde det inte Sjuhärad Direkt. Det gavs en kortförklaring, att jag debatterat sex en del och varit grov i munnen, men det var jag inte i programmet i övrigt. Istället krönikörade jag om någonting helt annat.
3. Omgivning och makt
Jag tror också att det spelar in att när Soraya kallade mig för Knull-Elin var det en annan ung tjej i samma ålder. När Mikael gjorde det i Sjuhärad Direkt var det en medelålders man till en ung kvinna. Mer än en maktobalans mellan oss där, som gjorde att det plötsligt uppfattades som snuskigt och hotfullt på ett helt annat sätt. En underliggande ton har handlat om att jag är ett offer, att jag inte förstår bättre, att det är sorgligt att en flicka som jag går runt och kallar mig själv för något som associeras till hora. Det är naturligtvis också en fråga om lyssnarkrets, men jag tror även att i vilken kontext som det förankrades, med vem, spelar in. Det blir helt enkelt rätt mycket snuskgubbe över Mikael Olmås och offer över mig, till skillnad från när en annan ung tjej kallade mig för det.
4. Kön
Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om min, betydligt mer sexdebatterande pojkvän, gick runt och presenterade sig själv som Knull-Gustav. Skulle han uppfattas som offer? Som förtryckt? Skulle man utgå ifrån att han betecknade sig själv som hora, som madrass och någon som är lätt på foten? Jag tror inte det. Jag tror att det är just i en kvinnlig kontext som det blir laddat och offerlampan tänds, som reaktionerna genast blir åt hora-hållet. Flera som reagerat menar att jag går ärenden åt de som kallar tjejer för hora på skolgården, att jag legitimerar och utökar det maktspråket.
Jag tycker naturligtvis helt tvärtom. Knull-Elin har ingenting med hora att göra. Det har heller ingenting med offer att göra. Ni som reagerat: Hur skulle ni reagera på Knull-Gustav?
Jag vet att det finns ett ok av maktspråk rörande kvinnlig sexualitet att frigöra sig från. Jag tänker aldrig mer ställa upp på att bli kallad hora, fitta eller någonting annat mot min vilja.
Men jag tror också på att ta makten över språket och fylla det med positiv innebörd. För mig är inte Knull-Elin vare sig hora, förtryckt eller offer. Hon är en jävligt frispråkig tjej, som säger vad hon tycker, är grov i munnen när hon känner för det och don't give a fuck om hon tar för mycket plats eller gör folk obekväma. Hon tycker inte heller att hon ska bli tagen på mindre allvar som debattör och intellektuell bara för att hon slänger sig med vulgo-ord, tramsar, upprör och använder ordet knulla. Hon är fortfarande en lika smart och tänkande människa ändå.
Om det är det som ni har problem med får ni fortsätta ha det. Jag kommer att fortsätta i samma andra.

Fotnot: Min första krönika finns både att lyssna på och läsa, samt min Elins-gata, finns här.

En av de viktigaste texterna som jag skrivit

Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att skriva om Aram. Att jag fick berätta en annan sida, en annan historia, än integrationspolitik och flyktingdebatter. Att jag fick ta ner det på individnivå. Jag är tacksam att jag tilläts skriva om honom och att Expressen Kultur var intresserade av att publicera texten.

Idag läser ni om Aram i Expressen. Sedan fortsätter vi att prata flyktingpolitik, asyl och integration på allvar.

Ilsken kvällskastad via 140 teckens-analyser på Twitter

Skulle sova men blev så genomförbannad på denna chock över grisarnas förhållanden på svenska gårdar. Vad trodde ni?

Jag blir också genomförbannad på folk som ifrågasätter huruvida Djurrättsalliansen filmer är på riktigt, eftersom de är "extrema".

Men mest förbannad blir jag på folk som äter kött och inte ser sambandet mellan deras konsumtion och djurens levnadsförhållanden.

Eller nej, mest förbannad blir jag på de som kommer med lama ursäkter om att de bara äter kött från gårdar som de vet är okej.

Om alla jag diskuterat med som kommit med den ursäkten talade sanning skulle det finnas jävligt många fler bra eko-gårdar i landet.

Bara stå för att ni vill äta er McDonalds-burgare och falukorv ifred och inte tänka på lidande djur istället. Det var allt. Godnatt.

Work harder, play harder

Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en artikel jag skrivit i senaste numret.

Och om jag ska skriva någonting som inte är copypastat från en annan Nöjesguidenskribents blogginlägg kan jag meddela att jag från och med imorn är tillbaka i den underbara radiovärlden.
Jag började babbla med Sjuhärad Direkt på Twitter. De var bland de roligaste, med smartast kommentarer, av de som jag följde. Vi diskuterade Sven Otto Littorins skägg och att gråtrunka och jag lyssnade via webbradio och gillade att ett aktualitetsprogram på P4 kunde vara såpass edgy och anti-trevligt.
Nu går jag och Sjuhärad Direkt från twitterbabbel till samarbete.
Från och med imorgon är jag onsdagskrönikör i Sjuhärad Direkt. Varje vecka kommer jag att diskutera aktualiteter och samhällstendenser. Imorgon blir det specialintroduktion med mig i studion och direktsänd krönika. Tydligen ska jag dessutom få gå Eriksgata i Borås och träffa de lokala kändisarna, vilket kommer att klippas ihop och sändas i programmet.
Imorgon 15:00 alltså. Man kan lyssna här.

Större än en Facebookgrupp

Hösten 2009 sätts Vellinge kommun på kartan för en lång framtid. Det är ingenting hedrande. För de allra flesta kommer Vellinge vara kommunen som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn för ett transitboende, som uppvisade osminkad rasism och politikers vulgära brist på solidaritet.
Vellinge blev på bara några dagar en symbol för rädsla, inskränkthet och empatibrist. På lika kort tid briserade hatet mot orten. Facebookgrupper, manifestationer, blogginlägg, artiklar och krönikor. Listan är lång på alla sätt som människor förfasats sig över Vellinge.

Men Vellinge är inte den enda kommun som inte tar emot ensamkommande flyktingbarn. Vellinge är inte den enda landsort som har haft problem med integration när flyktingar utplaceras till deras orter och befolkningen reagerar med misstänksamhet och rädsla. När det främmande kommer till byn odlas både fördomar och aversion. På ett flertal mindre orter i Norrland har flyktinganläggningar brunnit, ortsbefolkningen har varit ovilliga till att hjälpa, många nyanlända flyktingar har vittnat om vantrivsel på en liten ort, ensamma med sitt språk och sin kultur och långt ifrån släktingar i andra delar av Sverige.
Naturligtvis finns det också en mängd goda exempel. Byar som ställer upp med kläder, prylar, träffar och skänker fotbollsutrustning så att de nyanlända flyktingbarnen ska kunna träna fotboll med hemmalaget och få en naturlig ingång till det sociala livet på orten. Många starka viljor slåss för att inte bara få transitboenden, utan också permanenta uppehällen. I avbefolkade bygder är invandring en vital del i att få byar och små orter att leva vidare.

Ändå finns det en rad problem som bör lösas. Även som inflyttad svensk på en mindre ort kan man känna av misstänksamhet och slutenhet. Colin Nutleys klassiska film Änglagård tog upp någonting alltför vanligt i svenska byar. Rädslan för det som sticker ut, någonting som stör i gemenskapen och inte hör till i de normer som man byggt upp på mindre orter.

Sällan har rädslan och misstänksamheten varit så rasistisk, öppen och uppmärksammad som i Vellinge. Det innebär inte att inte problematiken finns på många ställen i Sverige. Vanligtvis syns det inte lika tydligt i riksmedia som i det här fallet. Snarare är det lokaltidningar och lokala föreningar som både visar på, och kämpar mot, den rasism som alltjämt finns. I större städer handlar integration mer om förortsproblematik. På mindre orter finns inga förorter. Där måste man leva icke-segregerat på ett annat sätt.
Med ett främlingsfientligt parti vid 4 % -spärren inför nästa års riksdagsval och mot bakgrund av den realitet som finns bakom slagordet ”integration” och alla svårigheter med det: Glöm inte att Vellinge-frågan är större än en liten ort. Om debatten kring Vellinge stannar vid att gå med i en Facebookgrupp om att hata en liten skånsk kommun, utan att diskutera varför det kunde sluta så illa, då var stormen kring Vellinge inte lika mycket värd. Ta det som en väckarklocka, börja prata allvar om integration.

Krönika publicerad i VK 18/11

Till Sveriges alla redaktörer och tidningsmakare

Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan.
Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade "experter" med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.