Elin vs Telia. David vs Goliath.

Jomen alltså, man inleder veckan med tandvärk som sedan kombineras med förkylning som sedan kombineras med nackspärr och spice it up med diverse bråk om räkningar med Telia, som anser att jag skrivit upp mig för ytterligare arton månaders bindningstid för ett bredband som jag inte använder och som jag tydligen lyckats säga ja till då jag i själva verket ville säga upp det (kvinnan i telefonen sa: vill du flytta med bredbandet till din nya lägenhet? jag sa: ja jag måste väl det, de månader som är kvar på nuvarande bindningstiden, trots att jag har bredband som ingår i hyran på min nya lägenhet, så att inte nya hyresgästen i min förra lägenhet kan surfa på mitt bredband. kvinnan sa: då gör jag ett nytt ärendenummer. jag sa: okej och det okejet ledde tydligen till arton månader till med ett svindyrt adsl-bredband som jag inte använder).

Så jag och frugan bokade en resa till Amsterdam. Om tre veckor.
K: Men alltså, vad vet vi om Amsterdam egentligen?
Jag: De har knark, öl och man kan köpa ostsufflé ur en automat när man är fyllehungrig. Vad mer behöver vi veta?

Angående Telia grät jag i en kvart (ständigt dessa tårar). Sen pratade jag med mannen. Sen pratade jag med mamma. Sen bestämde jag mig för att inte ge upp.
Jag hatar att vara en smart konsument. En medveten konsument. Jag har inte valt det, jag vill inte vara det. Jag vill lägga min tid på roliga och intressanta saker; skriva, umgås med människor, träna, läsa, plugga. Ja, ni vet. Allt som är roligare och mer intressant än att studera försäljningsknep, lusläsa avtal, misstro varenda människa som försöker sälja något till dig, prisjämföra och allt det där. Jag har inte valt att vara en konsument bland tusen erbjudanden.
Jag vill inte ha alla fattiga kids som ringer om kvällarna och nervöst eller invant försöker sälja mig nya abonnemang. Jag vill kunna gå runt på stan utan att bli påhoppad med frågor om min elleverantör. Jag vill inte tänka ut hur mycket ören som jag tjänar på det ena eller det andra. Jag vill inte behöva misstro varenda människa som försäkrar mig om att jag borde lägga till en försäkring eller att just denna mobiltelefon är den bästa för mig.
Jag är inte intresserad.
Jag vill ha el i min lägenhet, en fungerande telefon och ett hyfsat bredband till ett vettigt pris. Punkt där.
Men är du inte intresserad är du ett pucko. Då är du en förlorare. För det är upp till den enskilda individen att vara en Medveten konsument, att sätta sig in i alla snår av abonnemang och avbetalningsplaner. Kolla räntor, eluträkningar, avtal och sånt. Det är jag som är förloraren när jag inte är intresserad, när jag bara okejar i telefonen för att jag hellre vill ner till hagabion och sätta mig och skriva än prata med Teliatanter, istället för att hejda mig och säga okej, men vad innebär det nya ärendenumret?. Jag förlorar så sjukt mycket pengar på att vara en icke-intresserad konsument. Det suger.
Är man dessutom lat och icke-intresserad protesterar och reklamerar man sällan. Företagen vet ju det, precis som de vet hur lite tid och ansträngning folk är villiga att lägga på att verkligen kolla upp det där avtalet, den där mobiltelefonen eller priset innan de skriver på. De säljer oss en massa skit, lurar oss och sen står vi där och tänker jaja, jag får väl leva med det här då.
Jag orkar nästan aldrig protestera. De säger att garantin inte täcker, jag tänker okej. De säger att felet inte är deras fel, jag tänker okej. Nu sa de att jag valt arton månaders bindningstid till och att abonnemanget är obrytbart - som om det rör sig om någon magisk pakt - jag pressade tillbaka tårarna och sa okej (jag förde ett jävla liv först bör tilläggas, men hon i telefonen var uppriktigt trevlig och ung och jag kände sympati för henne efter mina timmar i telefonen med upprörda människor på mitt förra jobb).
Men den här gången tänker jag inte vara latsnäll konsument. Jag tänker inte rycka på axlarna och okeja faktumet att jag ska hosta upp 700 kr i kvartalet i ett år till för ett bredband som jag försökte säga upp i maj redan. Den här gången tänker jag vara mitt allra jobbigaste, gnälligaste pensionärsjag med ruter i mig. En sån där härlig gammal kruttant som aldrig ger sig i en 24-årig kropp. Klagbrev, konsumentverket, fucking Sverker Olofsson. Klart jag hellre lägger tiden på att skriva, läsa eller dricka rödvin, men samtidigt tänker jag sätta en punkt. Telia; ni gjorde fel. Ni lurade mig. Man lurar inte Elin.
Och som en queen Elizabeth sätter jag mig vid datorn och författar ett mycket argt, långt och välformulerat mail med järnblicken på skärmen som säger Telia, I will not be defeated.

Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.

Man säger amen det är ju höst men det låter ju så förbannat tråkigt och oorginellt. Bättre då att djupanalysera de senaste veckorna, försöka tolka alla de starka morgondrömmar om StenaLine-färjor och skenande hästar och gå in i varje känsla.
- Ibland kan det vara bra att inte överanalysera, sa V.
- Det är alltid bra att analysera, svarade jag och låtsasfrugan i en mun och när de andra gått hem från min lägenhet av rödvin och alla diskussionerna, fortsatte vi att grubbelprata tillsammans i flera timmar.

Jag och frugan har två motton:
Analysera allting!
Bli aldrig nöjd.
Nöjda människor är så tråkigt. De som inte tycker att saker väl är så värst toppen, men inte heller sådär riktigt dåliga. De gillar läget, tänker att det går an. Jobbet är okej, partnern är snäll mot en och man har lagom mycket stimulerande fritid. Det är inte bäst, men man nöjer sig.
Jag vägrar nöja mig. Aldrig. Jag vill ha blodig lycka eller djupaste svärta, framgång eller platt fall. Ge mig allt och lite mer och känslor i varenda stund. Jag tänker aldrig bli en sådan som nöjer sig, som bara blir lite lagom nöjd.

På spårvagnen på väg hem från träning piskar svartregn mot fönsterrutor i kupolen av lysrörsbelysning där vi tror att vi är skyddade. Det är verkligen höst. Det är verkligen snart november. Jag lyssnar på Sömnen på repeat, tänker på alla vänner omkring mig; också de tappraste och inte bara jag som pendlar mellan skör, euforisk eller bara smågnällig, kastar in handduken och säger att hösten vunnit. Energin som saknas, meningslösheten som gröper hål.
Amen det är ju höst.

Faktiskt. Det är inte svårare än så. Man kan börja välja sina strider lite nu. Ge sig själv lite lösare tyglar. Inte vara perfekt och akademiskt smart, analytisk och finkänslig ut i fingertopparna. Kanske bara vara en skön brud för ett tag.
I november finns ingen anledning att spela glad och hålla käften. I november piskar svartregn mot rutorna och mörkerseendet har ännu inte hunnit tränas upp. Man måste kämpa lite hårdare för att se ljuset.
Man kan bjucka sig själv på att bara ha ambitionen att vara sig själv i november. Vafan, det är väl svårt nog att vara sig själv utan att kompromissa alltför mycket.
I november tänker jag inte kompromissa. I november håller jag inte käften och jag vägrar spela glad. Men likaså kanske jag nöjer mig ett tag. Med att sitta hemma, skriva roman, vara en typ B-människa som inte orkar spela med i A-samhällets regler och stiga upp i tid på mornarna. Med att prestera halvkasst på träningen, inte orka ta alla konflikter, inte kunna vara så motherfucking smart och analytisk hela dagarna. De nätter då hjärnspöken anfaller eller de mornar som bara är ett svart hål kan jag lakoniskt konstatera att det ju ändå bara är känslor och de försvinner med tiden. Lyssna på den där positiva jävlar anamma-rösten om vem jag egentligen är, och som alltjämt bor i svärtan numera.
Det är november snart. Det blir det alltid på något vis. Men lika säkert som dess återkomst är att man fixar månaden på något vis. Jag klarar mig genom november genom att tillåta mig själv att bara vara sköna bruden-jaget för ett tag. Hur gör du?

Inget hålla handen-par (men det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna)

Om mitt förra inlägg kan jag säga mycket och fortsätta utläggningen i en halv evighet och jag är glad för alla kommentarer och diskussioner jag hamnat i som hjälpt mig att utveckla mitt resonemang, för ni vet när jag skriver här är det alltid utan ambitioner att låta pretentiös, journalistisk, betänkande eller analyserande. Det är bara keeping it real, direkt från hjärtat och i ett annat lager av mig själv är jag alltid mer nyanserad, lite mer betänkande, ni vet.
En av mina främsta och skarpaste kritiker tyckte över en msn-konversation att jag generaliserade grovt kring männen och missade helt det där med att män också söker bekräftelse. Jag förklarade att jag visst tror att män söker bekräftelse, att vi alla är upplärda i det och att det handlar om sociala normer kring hur man gör det som drabbar båda könen och sen drog jag väl till med någonting marxistiskt om kapitalets vinster när folk går runt och känner sig fula och otillräckliga gentemot det andra könet och måste köpa en massa grejer för att känna sig bättre och reklamens och medias stereotypa utopibilder av Mannen och Kvinnan.
- Men varför skriver du ingenting om det istället? Nyanserade saker om samhället och de sociala normerna?, undrade han.
- Amen orka skriva något pretentiöst om hela samhället!, svarade jag och sedan ursäktade jag mig med att jag måste bajsa för att slippa diskutera en stund och hinna tänka efter, för så dålig argumenterare är jag alltså att jag ibland bara skriker amen orka! och springer och bajsar istället för att ge ett vettigt svar på tal (jag ser ett mardrömsscenario av en direktsänd partiledardebatt i SVT framför mig och lovar återigen mig själv att aldrig ge mig in i politiken).
Men sedan sa jag någonting om att jag skrev ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom jag ju ändå har blivit uppfostrad till kvinna och det jag vet om manlighet är empiri ur mitt perspektiv eller sånt jag läst mig till, men upplevt det har jag ju aldrig. ­
- Skriv något själv om manlighet och manlig bekräftelse istället, skrev jag, så lägger jag upp det som en gästblogg.
Så det ska han göra. Se där, bara ännu en anledning att stick around Saker under huden.

Sedan är jag medveten om att jag - gud bevare! - ju faktiskt lät riktigt jävla straight i förra inlägget. Men det är jag ju inte. Och en av alla de ljuva sakerna med att swing both ways är ju att man får ganska mycket perspektiv på det här med kön. Jag tror jag skrev ganska mycket om mitt förhållningssätt gentemot tjejer här. Nämligen att jag, förutom några olyckliga historier på gymnasiet, aldrig cravat bekräftelse hos tjejer på samma sätt som jag ibland cravat bekräftelse hos män. Aldrig heller sett tjejer som objekt på samma sätt som jag ibland sett män, utifrån att männen ibland bara varit Bekräftelsen, Räddningen, Statusen eller Domaren och ingenting mer än just det.
Brudarna däremot, har alltid varit människor jag varit nyfiken på eller bara sugen på att ligga med. Men ibland - i de stunder som också är mina svaga - har de fungerat för mig på samma sätt som jag fungerat för vissa män. Jag har vetat att jag så lätt kunnat få deras bekräftelse, vetat var jag har dem, känt mig sådär riktigt beundrad av dem och hur jag med små bekräftanden tillbaka kunnat se till att de stannar där. Jag är inte stolt, jag skäms men det är intressant att jag kunnat skapa det beteendet med flickor. Jag förlorar mig själv i ännu längre resonemang om jag fortsätter. Jag lämnar över stafettpinnen där helt enkelt och hoppas att någon (Love sex money?) tar över och att ni fortsätter diskutera med mig.

Och det här med att jag propagerar för att skippa bekräftelsejakten, aldrig hamna där igen. Ja, det är ju lätt för mig att säga just nu. Lätt att säga när man är upp över öronen förälskad och dagligen får små kärleksförklaringar från den man är kär i.
Jag skriver inte så mycket om mannen längre, även om jag är frestad ibland, inte bara av respekt för honom men också för mig själv, att det finns någon slags gräns i mig där jag vet att detta är vi två, inte för alla. Jag skriver heller inte så mycket för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, allting är ändå bara känsla, allting är ändå internt nyförälskat just nu.

Men skulle jag ha skrivit något eller skriva något nu skulle det kanske handla om en kväll med Kents Tillbaka till samtiden i stereon, så oerhört opassande just då och så oerhört opassande att slut-ordet far mellan oss i luften med klumpen i halsen när Ensammast i Sverige spelas, sådär så han tillslut skonar oss och stänger av. En sådan kväll då han samlar sina saker, jag gråter och jag säger att jag kan inte tänka, för hjärtat gör så ont för så många klicheér består min vokabulär av när jag bara talar direkt ur känslan.
Kanske skulle det handla om min stolthet och glädje över att ha ett hjärta som alltid fortsätter kämpa så länge det gör så ont att jag inte kan tänka när slut-ordet far i luften. Man kan kalla mig dum, naiv kanske, men jag ger inte upp saker som känns och oavsett vad, det här gör just det. Känns.
Jag skulle skriva om att jag är stolt och glad över mitt hjärta för annars skulle jag inte kunna skriva om det andra heller; det där förälskade, magiska universumet som jag varken vill eller kan bjuda in er till i skrift. Jag skulle kunna skriva om stearinljus, te och biobesök eller höstpromenader. Jag skulle kunna skriva om kärleks-sms, även om de bara är av typen Visste du att Orup inte har något luktsinne? Så han måste fråga sin fru om han luktar svett. Puss med svaret Nej fy vad sjukt. Stackarn. Puss puss.
Jag skulle kunna försöka, men aldrig lyckas, beskriva spontankyssar vid Röda sten och betraktandet av fågeln som torkar sina vingar sådär länge på kobben för att sedan dyka ner igen så fort han är torr, men som vi sedan fortsätter prata om.
Eller för den delen våra försök att bli ett sånt par som håller handen, trots att jag hatar att hålla hand, är ingen hålla hand-tjej, känner mig bunden och ofri. Vi försöker och tråcklar och fånar oss, går förbi ett par som alldeles naturligt och ledigt håller varandras händer och utbrister men hur gör de? och skrattar tillsammans och vi är väl just så, inget hålla handen-par, men vi kämpar ju i alla fall.

Aldrig skulle jag kunna beskriva magin i könsordsfnissandet i väntan på att tevattnet ska koka upp, eller andetagen på hans bröstkorg till ljudet av Feist, eller hans låtsasfranska då jag tror att han reciterar franska kärleksdikter för mig eller hur jag lägger benen i hans knä och håller långa tankeutläggningar som han lyssnar på utan avbrott. Aldrig kommer jag att kunna förklara känslan i hans fingertoppar över ryggen, låren eller hur det är att ligga nyknullad i hans säng och lyssna på Winnerbäcks gamla dänga Kom änglar och vara varmlyckligast inombords.

Aldrig kan jag bjuda in er till ett universum som bara är känsla, som bara är vårt, jag kan skriva om det, men aldrig på riktigt. Jag vet bara att när någon ser på dig med vackrastögon som ditt hjärta vägrar sluta kämpa för och människan säger att som allra vackrast är du när du är naken och svettig med en inlagd prilla under läppen och skrattar ditt största, norrländska gapflabb från magen, då är det inte bekräftelse. Då är det bara äkta jävla kärlek.

En liten manual för ökad frihet, jämlikhet och systerskap (om praktiken vore så enkel som teorin dvs)

Jag var ute i lördags. På en sånadäringa konstnärsfest. En sån som tar fram mina allra värsta jämförelsenojdrag för jag känner mig aldrig så white trash, arbetarklass, fel och ful som i de sammanhangen och jag stryker längs med väggarna genomsöndrad av fulhet. Jag såg ett gammalt ragg från en annan konstnärsfest, jag minns att han sa att jag var sjukt sexig, jag minns att ville gå hem med honom av bara den anledningen och ingen annan. Jag och min vän skrattade på dansgolvet åt förra gången då vi var ute som singlar och vi lovade varandra att inte hetsa ragg och ligg men sedan likt förbannat stod med snurrande huvuden och hökblickar på allt som rörde sig. Jag som kontrade med att vi förvisso inte gjorde det nu och vad skönt det var, men å andra sidan mobilstirrade vi rätt frekvent för att kolla om pojkvänner skrivit något och det var väl inte så independent woman det heller.

Sedan åkte jag hem och tänkte på det där med bekräftelse kontra respekt.
Som tjej fostras man in i ett bekräftelsetänk. Man fostrar in i en strävan efter att bli okejad av en manlig blick. Man ska banta, raka benen, sminka sig, man ska ha lagom mycket erfarenhet av sex, skratta på rätt ställen, låta honom ta ordet, vara sval, inte dricka för mycket, se upp till honom, ta lagom mycket plats, framhäva sina bästa sidor, vara stolt över sig själv, lukta gott, vara smart men inte för smart och gud vet allt. Men genom våra liv får vi veta en sak med allt vi gör: Vi gör det för att bli godkända av en manlig blick.
Inte konstigt att jag skrivit tusen kärleksbrev till snubbar jag bara velat ha lite, kollat på killars ishockeymatcher trots att det var skittråkigt, fyllehånglat med random dude jag inte ens tyckt sett särskilt bra ut, låtit mig playas, sabbat begynnande killkompisrelationer för jag var tvungen att ta reda på om de var attraherade av mig också, jämförelsenojat, snackat skit om andra tjejer, sms-tolkat, vänt ut och in på relationer och analyserat sönder och allt det andra som jag gjort.

Vi gör det för att det är så invant. Bekräftelsejakten. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i äkta kärlek och roligt flirtande och raggande på lika villkor och allt sånt är ju bara skoj och härligt nödvändigt i livet. Och man inser inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. Det ultimata bekräftandet.
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag som feminist ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Han: Du är sjukt sexig
Jag: Åhh men gud tack *håller om honom tillbaka*
Vad jag borde sagt: Tack så mycket, det var snällt, men du jag vill nog hänga med mina tjejkompisar ikväll istället för att stå och fyllehångla med dig, för det är mycket roligare och jag har både bredband och dildo hemma så tack men nej tack.

Han: Du är så vacker Elin och speciell, jag är lite på fel ställe i livet just nu bara. Men stanna i mitt liv så får vi se vad som händer.
Jag: Åhh tack, nejmen gud jag förstår och klart jag stannar och väntar tills det känns rätt för dig!
Vad jag borde sagt: Jo jag vet att jag är vacker och speciell och just därför har jag inte tid och lust att ödsla energi på att fortsätta vänta på dig. Du sätter mig i ett underläge nu som jag fan inte tänker acceptera, hejdå.

Han: Alltså jo, hon är ju snyggare än dig men du har i alla fall större bröst, så mycket kan jag ge dig.
Jag: Hehe, ja det var härligt att höra.
Vad jag borde sagt: Är det meningen att jag ska vara tacksam nu? Vem har gett dig rätten att säga så? Vem tror du att du är som kan sitta och bedöma två kvinnor och ställa dem mot varandra? Du kan ta dina lousy, patriarkala komplimanger och köra upp dem per rectum.

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.
Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.
Vad jag borde sagt: Jo, jag vet, men hon är ju inte mer än människa hon heller och säkert fin på sitt sätt och att sitta här och döma ut brudar är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen feministisk förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på Sticky yadayada.
Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!
Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*
Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!
Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.
Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now?

Hon: Alltså och sen skrev han såhär i ett sms, vad menade han då? Vad vill han nu? Tänker han att vi ska fortsätta ses eller var det en diss?
Hon: Jamen kolla det här sms:et då, vad betyder det här? Liksom han var fin när vi sågs i fredags men han verkar ju inte vilja ses igen och jag orkar inte gå och vänta längre.
Jag: Och sen sa han att han tyckte jag var grym, men jag vet samtidigt inte, liksom vad menade han då? På vilket sätt grym?
Vad någon av oss borde sagt: Alltså ärligt talat tjejer, nu har vi suttit här i två timmar och pratat om vad de vill och vad de menar. Är det inte dags att vi ställer oss frågan vad vi egentligen vill och om de är värda all den här energin, för ärligt talat – vi är väl smartare och mer intressanta än att sitta och försöka tolka randomsnubbars ord i timtal eller hur? Så himla intressanta är de ju inte och vill vi ha dem anyway?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle. Jag har gjort det för att slippa konfrontera mig själv och bygga upp mig själv, lättare att förlora sig själv i andras tolkningar av en.

Fy fan tjejer. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är och hur lätt man trillar dit i tolkningsältandet, destruktivitetsraggandet, överkompromissandet och skitsnacket om andra brudar. Men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och kvinnosolidaritet och allt det där? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men brudar, nu ställer vi oss på scenen och drar en lambada istället, säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar fett med respekt.

Sköra människor of the world unite! (baby, I´m the worrying kind)

Det är bara en sådan vecka då man anar november i mörkret och graderna som sjunker, precis som serotoninet gör och med det kommer mörkret och runt om mig rasar andra människor i trassligt kaos och jag låter trött, genomledsen kanske i telefonen och han undrar om jag är skör.
Jag smakar på ordet och inser att det är precis så det är. För att det är en sådan vecka och serotoninet lämnar skallen, rinner ut i armarna som blir kraftlösa, trötta och huden blir tunn, liksom skör.
- Du kanske är en skör människa?, säger han, fast ändå hård.
- Stark, rättar jag honom, skör men stark.
- Det är en fin kombination, konstaterar han och det sticker till i hjärtat för jag vet att han har rätt och jag är glad att han kan se det.

Det är något med oss som är sköra. Som en hemlig pakt av samförstånd eller bara insikter som nog inte kan nås av människor som aldrig varit där. I svärtan, på riktigt. Det är mamma som säger det;
- Man måste varit där själv, känt så själv, för att kunna förstå.
Vi som är sköra men ändå starka. Vi som har svärtan som ständig följeslagare, sådär som Elling beskriver det. Vi som vet hur det känns när det gör så ont inuti att vi tror att vi kommer att sluta andas för sådan smärta kan man inte bära, vi som hyperventilerat oss igenom sömnlösa nätter, vi som säger högt till oss själva fem gånger att spisplattan är avstängd och likt förbannat sitter hela vägen på bussen och tror oss veta att lägenheten kommer att börja brinna, vi som är rädda för konstiga saker som för mycket människor, att vi är fulast i världen, en kanelbulle som kommer förvandla oss till överviktiga fettmonster eller bara livet och allt som det innebär. Vi som skadat oss själva med berått mod och nickar åt varandras likformade ärr som om det vore en hemlig kod. Vi som behöver våra hemliga, mentala rum att rymma in i. Vi som tror att livet kan kontrolleras, måste kontrolleras, för att vi inte ska gå under. Vi som gråter över världens all ondska och sorger, lägger andras tyngd på våra axlar för att vi inte kan låta bli att låta den smyga in. Vi som har dagar, veckor då serotoninet rinner ut i kraftlösa armar och gör det förbannat svårt att se någon mening i att stiga upp på morgonen. Vi som bär fladdriga fågelhjärtan av ständig oro någonstans, svåra att tysta.

Vi med våra rädslor, våra nojor, vår svärta. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att det finns en hemlig pakt, en kod kanske, där vi behöver nicka till varandra när någon konstaterar att höstdeppen är här eller jag var tvungen att lämna festen för paniken nådde mig eller veta varför någon undviker kanelbullar just då. I samförståndet nicka, säga jag vet och jag vet också att man klarar sig igenom det och det ger en större perspektiv, även om inte just då, just då bara svart.
För vi är inga knäppskallar. Vi är inte konstiga. Kanske är vi symtom för en värld av galenskap, kanske har vi inget annat än en kronisk sjukdom som sitter mer i själen än i kroppen. Vi är sköra för att världen och livet är skört, men vi är starka också just så, ibland tillsammans.

Precis som vi behöver de andra människorna. De som nästan alltid svarar bra när man frågar hur de mår och faktiskt menar det. De som kanske fnyser åt mentala rum, tipsar om varm mjölk mot insomnian och tvingar en ur sängen dagarna då det är svårt. De som bara ser enkelheten och där vårat trassel riskerar att flätas in i varandra och få oss att sjunka djupare kan de trassla ut det istället. Eller åtminstone ge distans till allt trassel för en stund.

Människor undrar ibland om jag inte hellre skulle leva utan skörheten, svärtan. Numera svarar jag alltid nej. Aldrig. Jag har skämts för den, varit rädd för den, sett mig själv som konstig och onormal och hemsk. Likaså har jag knutit destruktiva band till människor genom den, sådär som vi sköra ibland bara drar ner varandra istället för att hålla varandra över ytan.
Det är klart att jag skulle vilja kunna lägga huvudet på kudden och bara somna, inte ha dagar då det är meningslöst att kliva ur sängen eller gråten sitter i halsen och riskerar att bryta ut av minsta droppe i det ytspända glaset, inte ha en bakgrund av skattebetalarbelastade landstingstimmar hos birkenstocktanter, ha sluppit vetskapen om hur det känns när det gör så ont att man nästan slutar att andas, slippa leva med kontrollneurotismen väntande runt hörnet och avväga varje kanelbulle och inte bära likformade ärr på min högra arm.
Men det vore inte jag. Rädslan och skammen för skörheten är farligare än det sköra i sig själv och all svärta ger nya perspektiv, gör det ljusa ljusare kanske. I alla sköra bor en insikt om livets svårigheter, men också en lycka över dess enkelhet. I det sköra bor ett jävlar anamma, en styrka, den vill jag aldrig sudda ut och sluta vara stolt över.

Sluta tramsblogga nu Elin och skriv något om våldtäkt istället.

Amen okej då. Tanken var att jag skulle ta upp stafettpinnen från LSM:s briljanta inlägg, skriva något om det positivt överraskande att domen för Stureplansprofilerna blev fyra års fängelse var men också det där som jag tänkte på när rättegången pågick som bäst; medias och samhällets stigmatisering av Stureplansknullandet.

Nu blir det bara ett mishmash av alltihopa istället, jag vet inte om ni kommer att hänga med eller om jag kommer att göra mig förstådd men alright, vi kör:
Det som störde mig när våldtäktsrättegången pågick var inte bara faktumet att jag äcklades av männen och inte en enda procent i mig hade så mycket tilltro till rättsväsendet att jag faktiskt trodde att de skulle bli dömda, det var också sättet de hänvisade till sin oskyldighet genom att det bara var sånt sex man hade, hårt sex liksom fastän det var uppenbart att kvinnan protesterat på ett sätt som inte tillhörde sexet. Genast gick media igång och skrev spaltmetrar om den sortens hårda, icke-korrekta sex som försiggår kring Stureplan, som om det vore något extraordinärt för de kretsarna.

Don Kulick har skrivit och forskat en hel del om den svenska Goda sexualiteten. Det normgivande, korrekta knullandet. Det här är Bra sex: Två personer, man och kvinna, som har vanligt, kukenifittanvanillasex utan uppenbara maktskiljelinjer. De ska helst ha någon form av relation och om inte ska de i alla fall ha lärt känna varandra lite innan.
Det är den goda och normgivande sexualiteten. Det var den som kvällspressen använde som referenspunkt när de förfasades över sexlekarna i Stureplanskretsarna, det är den sexualiteten som barnmorskor, sociologer och socialarbetare refererar till när de bekymrar sig över kidsens knullvanor eller för den delen Marie-Louise Ekholm när hon moraliserar över knullkompisar.

Den normativa sexualiteten är naturligtvis bara förtryckande bull. Här kommer istället lite råfakta:
1. Folk ligger lite hursomhelst. De har kk-relationer, s/m-ligg, samkönade knull, gruppsex, rollspel, analsex och allt möjligt. Att folk börjar utforska och definiera sin egen sexualitet är positivt.
2. Det finns många tjejer som faktiskt inte bara går med på det. De gillar det. De sätter sina egna villkor. De är inga offer. Sedan kan man referera hur mycket man vill till porrens påverkan, maktstrukturers inflytande över sexualiteten osv. men då måste man ta i beräkningen att – gud bevare – det finns ju faktiskt en hel del samkönade knull som innehåller icke-korrekta inslag också och hur löser vi det då? Och hur mycket hänsyn ska man ta till jämlikhetsdiskursen när det kommer till sin sexualitet och ska man avstå från inkorrekta genusligg för jämställdhetens skull trots att man vill ha det?
3. Om du är tjej och gillar det eller ligger runt eller är allmänt sexuellt utlevande på något sätt är risken betydligt större att du inte tas på allvar om du blir våldtagen.
4. En våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om det sker i ett heterosexuellt vanillaligg som i vad Aftonbladet refererar till som hårt sex. Chanserna att det uppmärksammas är dock mindre.
5. En fällande dom i vad som var en uppenbar grov våldtäkt är en liten promille av alla våldtäktsfall som aldrig ger en fällande dom, aldrig ens hamnar i åtalssituation eller ens anmäls.

Och här tar jag över stafettpinnen efter LSM och undrar var gränsen går. Vad är en våldtäkt? Med dagens lagstiftning behöver inte gärningsmannen ha försäkrat sig om offrets medtycke, däremot måste offret kunna visa på sitt nekande och motstånd (läs mer hos Zaida). Och hur många har inte haft ett ligg där man vetat att nej, våldtäkt var det inte, men helt okej kändes det inte heller. Någonstans där vi går över gränsen för vad vi själva egentligen vill eller känner för, någonstans där det är enklare att vara tyst och ställa upp än vara besvärlig och säga nej. Det händer i vanligt vanillahetero liksom i andra former. Våldtäkt är det inte, men man sviker sig själv någonstans.

En fällande våldtäktsdom i ett uppenbart fall. Men vänner, diskussionen har förhoppningsvis bara börjat. Om var gränsen går, om hur vi uttalar vårt medtycke, om vilket ansvar man har, om vad som är sexualitet och varför vissa former är mer okej än andra, om hur lagstiftningen ska se ut, om hur vi ser till att alla har rätten att ligga precis som de vill och låta bli precis när de vill. Vi ska aldrig sluta diskutera, okej?

Saker under huden gör det igen!

Avslöjar maskulinitetens dolda queera läckage det vill säga.

Idag tänkte jag ägna inlägget åt fotboll. Fotboll är en sport som utförs och gillas av väldigt många män. Därmed inte sagt att inte väldigt många kvinnor inte gillar att spela och kolla fotboll också och det finns säkert en hel bunt av inter/transsexuella som också uppskattar en härlig match. Plus alla andra som inte vill definiera sig som något kön om man nu ska tro på kön överhuvudtaget. Skitsamma, nu tappade jag bort mig, det jag skulle komma fram till är att man generellt kan säga att väldigt många män gillar att spela fotboll och idag känner jag för att vara generaliserande igen. Vad beror nu detta faktum på?
Man kan ju lätt se till fördelar som snygga vader och rumpor, a lot of pussy och heta fruar som förlåter dig trots att du knullat barnflickan och som gladeligen flänger runt i världen beroende på vilket lag du ämnar spela i för tillfället och aldrig ens skulle knysta något om jämställd arbetsfördelning och pappaledighet och inte minst vilka mängder casch man kan håva in om man är bra. Fotbollslivet är ju trots allt lite av ett big pimpin-liv om vi betänker fotbollslivet i topp-eliten och kanske inte korpenligorna.
Men saker under huden kan idag avslöja de tre riktiga orsakerna till mäns fotbollsspelarintresse. Jag väljer att göra det genom en gestaltning av en av våra mest kända fotbollsspelare (läs: den enda sedan VM 94 då jag väl förmodligen kunde hela laguppställningen, som jag faktiskt kan namnet på) nämligen Zlatan.

1. Zlatan sju år gammal i syfte att få uppmärksamhet och lite omtänksamhet och tycka synd om-känsla:
- Asså mamma, jag mår inge bra. Jag har lite ont i kroppen och magen känns konstig.
Zlatans utarbetade Rosengårdsmorsa:
- Nä Zlatan, sluta nu. Iväg och lek med dig istället.

Zlatan nästan 20 år senare:
- Naaaj alltså jag känner väl av lite i ljumsken på träningen sådär.
Lagerbäck:
- ZLATAN vad är det du säger har du lite ont i ljumsken? Jamen då ska vi kalla in läkare och massörer och expertutlåtanden och pyssla om dig serru.
Ett helt samlat pressuppbåd:
- Hur är det med ljumsken Zlatan? Har du ont Zlatan? Hur känns det nu Zlatan?
Förstasidan på Aftonbladet Sport:
Zlatan har problem med ljumsken!

Alltså, fotboll: Det bästa sättet för en man att ha världens minsta krämpor och ändå få maximalt med uppmärksamhet och omtänksamhet för dem.

2. Zlatan sju år, fälld på skolgården, reser sig och försöker låta bli att grimasera av smärtan:
- Azzå va fan grabbar det gör inte ont jao, det är ingen fara för fan. Nä för fan jag golar inte för fröken, aldrig!
Zlatan, nästan 20 år senare, fälld på fotbollsplanen, ligger kvar.
- Asså shiiiit guuu vad ont det gör, guu kolla hur jag ligger här och VRIIIIDER mig i smärtor hallå hej domaren såg du vad han gjorde? Domaren, han var dum mot mig, säg åt honom!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att slippa tyst och sammanbiten-stereotypen och både leva ut sina smärtor och kunna tala om det utan att vara en tjallare.

3. Den klassiska alltså. Zlatan, sju år tänker om sin kompis:
- Fan han är sån himla fin kille. Jäklar vad jag skulle vilja krama om honom och visa att jag gillar honom. Men det kan man ju inte göra, jag är ingen bög för fan.

Zlatan, nästan 20 år senare, precis gjort mål, tänker:
- YÄÄÄÄZZZ, jag får ligga underst i böghögen! Hoppas nån nyper mig lite i rumpan också, mysiiiigt!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att få ha härlig kroppskontakt och visa sin kärlek för andra män utan att bli stämplad som omanlig eller homosexuell.

There you have it people. Saker under huden hade svaren, as always.