Det blir ett fint ljus

Jag skriver klart artiklarna som jag har deadline på idag, dricker kaffe, pratar med chefen i telefonen om mina uppgifter på gamla heltidsjobbet de kommande veckorna. Diskuterar skrivande, mailar lite folk, allt är okej och som vanligt.
Sedan kryper det på mig igen. Det gör ont. Jag blir disträ. Artiklarna förlorar relevans. Morfar måste få ta plats några timmar nu.

Utanför ligger frosten kvar efter natten och solen strålar, glittrar i det vita. Jag läser mammas blogginlägg om en av morfars sista dagar i livet. Om och om igen läser jag och jag hoppas att morfar fick se solskenet över vit mark en sista gång.
- Det blir ett fint ljus, sa morfar.
Det är ett fint ljus idag, morfar.

Sen kom döden

Och döden kan man vänta på länge, men när den sker kommer den ändå plötsligt.

Igår lämnade en av de viktigaste människorna i mitt liv jordelivet. Min trygghet, min fasta klippa från barndomens rädslor fram till dagens självtvivel och oro. Han, i vars ögon jag alltid varit en svan av begåvning, skönhet och energi. Han som alltid trott mer på mig än någon annan.

Det kommer så plötsligt, fastän jag redan föreställt mig att det ska hända. Sett mig själv ta emot beskedet, lugn och samlad, med samma dämpad röst som pappas i telefonen. Sedan gråta lite vackra tårar, äta Ben&Jerrys, tala ut lite med vänner och sådär. Jag vet hur man sörjer, det har jag sett på film och läst om i böcker. Genom litteraturen och filmen har jag trott mig veta hur det ska kännas att förlora någon till döden.

- Han har överlevt två världskrig, han vill gå vidare nu, säger pappa i telefonen och jag sitter på bänken i korridoren utanför textsamtalet där vi precis har diskuterat hur jag ska gå vidare med utkast fyra av romanen.
Jag hummar och håller med och mitt i allting ändå; tårarna.
- Varför känns det så jobbigt?, andas jag ut mellan snyftningarna.
Går in på textsamtalet med svullna ögon och rödflammig hud.
- Har du fått en allergisk chock?, undrar någon.
- Nej, ursäkta mig, men min morfar, säger jag och gråter igen fastän jag skäms, såklart, gråta inför andra halvt främmande människor såhär. Gråta ner okända tröjor med mascarafläckar, ta händer, säga nej tack till erbjudanden om att följa till bussen.

- Vi har ju väntat på det här ett tag nu, säger jag till syster när jag avbrutit folkhögskoleveckan i förtid och sitter i hennes korridorsrum i Linköping med snoriga papper omkring oss.

Döden kan man vänta på, men inte förbereda sig på. Det går inte att läsa sig till manualen för hur man ska reagera när en av de människor som stått en närmast i ens liv försvinner för alltid. Jag och syster speglar sorgen i varandra, undrar vad som är okej. Får vi skratta lite framför Simpsons, bara för att det är så skönt? Får vi engagera oss i Top Model-finalen, fastän morfar har dragit sina sista andetag?
Morfar är där, gråten hackar sig in mitt i skratten. Det känns som om någon slitit ur någonting ur mig. Någonting väsentligt. Någonting som gjorde mig till den jag är. Ändå lugnet när skrattet kommer eller vi pratar om hur många skopor Oboy som egentligen är det ultimata för den perfekta varma chokladen.
När gråten kommer sitter vi bara och skakar. Jag skickar ett sms under tystnad.
- Fan, jävla T9!, skriker jag.
- Vadå?, undrar syster mitt i snyftningarna.
- Jag försöker skriva "morfar är i himlen" och jävla T9 envisas med att lägga till ett frågetecken efter meningen, snyftar jag och ser upp på syster.
Sedan börjar vi båda att skratta. Skrattar så vi ligger dubbelvikta mitt i snyftningar och börjar gråta igen, men skrattar och sedan snyftar vi av skratt.
- Det är inte okej att skratta åt det här va?, säger syster.
- Jag har ingen aning, säger jag, men vi känner båda hur skönt skrattet är, trots att jag aldrig har läst om två syskon som några timmar efter att deras morfar dött skrattar åt att T9 envisas med att ifrågasätta huruvida han kommit till himlen.

Jag har tänkt att sorgen ska komma lite när man känner för det och då kan man gråta och sedan går det över. Det visar sig inte vara så alls. Jag peppar hiphopkonsert på måndag, funderar över begravningsklädsel och undrar hur jag ska ta mig ifrån Linköping helt logistiskt och oberört.
Istället finns morfar där hela tiden. Hela sömnlösa natten, varenda vaken sekund sedan jag fick beskedet. Splittrade minnen av 25 år tillsammans väller över mig utan att vilja sorteras eller skjutas undan.
Jag och morfar dricker Fanta på charterresan till Mallorca.
Morfar visslar i köket medan han brygger kaffe tidigt varje morgon.
Jag och morfar äter Hönökaka med skivad, rå falukorv framför MTV:s The Grind, som är morfars favoritprogram. Han tycker att de dansar så fint och väcker mig alltid så att jag ska se det tillsammans med honom.
Morfar klipper ut mitt namn ur veckotidningar och tidningsrubriker och sätter på födelsedagskort. Starkt jobbat Elin!, står det på ett gulnat urklipp och under har morfar skrivit min födelsedagssiffra.
Morfar tar fram alla artiklar som jag skrivit, visar upp dem, hummar om hur stolt han är.
Morfar håller min hand när vi går till Östersundstravet för att titta på hästar, pratar om hur varm min hand är och kallar mig för sitt varmblod.
Morfar har fyra chokladrutor mjölkchoklad i en silverask i salongen, prydligt upplagda i kvadrater på en bit hushållspapper.
Morfar suckar åt alla som upprörs över min sexuella läggning, säger att det där är väl inte så mycket att tjafsa om.
Morfar småler mot dåvarande pojkvännen, som står i dörröppningen med sin Kangool-keps. Sedan tar morfar på sig sin gubbkeps, som ser nästan likadan ut, och ler ännu större åt att han delar stil med en tjugoårig hiphopslyngel.
Morfar låter mig sitta vid skrivmaskinen, som luktar gammalt bläck och hamrar skönt under fingrarna.
Morfar sitter och bläddrar frenetiskt i Ord&Bild, pekar på källhänvisningen och frågar om jag verkligen läst allt det där hur orkade jag det, pratar om vilken modern frisyr jag har och det passar jag bra i och tycker att jag skriver bra om dagboksbloggande fastän han aldrig ens rört vid en dator och det är sista gången vi träffas, men det vet jag såklart inte då.

Morfar är här intill mig just nu. Håller min hand och kallar mig varmblod. Pratar om att jag är en storförfattarinna och läser mina artiklar. Han frågar om jag trivs i Göteborg och säger att det är en fin stad. Pekar på min snedlugg och säger att den är fin. Min morfar, min hjälte, som aldrig dömt eller ifrågasatt.
Andra påstår att vi är den applåderade generationen, vi 80-talister. I mitt liv är det morfar som har varit min konstanta applåd. Nu sitter han vid min sida, medan klumpen i min hals vägrar släppa, ber mig applådera mig själv som han skulle ha gjort och om hans död och om det är okej att jag samtidigt skriver artiklar och går på Jedi Mind Tricks-konsert som jag sörjer, vet jag vad han skulle säga.
- Äh, det där är väl inte så mycket att tjafsa om. Du gör precis som du känner för, det blir så bra så.

Spisen är avstängd, kaffebryggaren utdragen, vattnet står INTE på

Tvångsneurotikern går sin sista runda i lägenheten innan hon lämnar Göteborg för resten av arbetsveckan. Folkhögskoleträff med textanalyser och samtal och lite, ack så välbehövligt, systerhäng väntar.

Bloggpaus också oh so välbehövlig. När jag kommer tillbaka ska jag varken vara dryg, överdrivet skrytig eller klichéartad individualist som är typiskt kvinnlig och skriver om relationer och sex, som påpekades kring föregående inlägg. Då ska jag vara klok, eftertänksam och skriva om Viktiga Saker.
Äh, jag skämta bara.

Revenge of the nerd chicks: Slutord (det må ta hundratals år att dölja felen, men inte alls lika många år att helt enkelt skita i dem)

Gå nu inte runt och tro att jag känner mig ful för jämnan. Eller att jag fortfarande inbillar mig att jag är kvar på samma ställe som när jag var fjorton år, hade hemklippt pagefrisyr och dålig hållning. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Att växa upp till en svan handlar dessutom om så mycket mer än det som har med utseende och självkänsla rörande relationer och raggning att göra. Att ha gått från superblyga tjejen som aldrig tog plats, aldrig sträckte upp en hand i ett klassrum och aldrig vågade säga ifrån till att ha blivit hon som ständigt står i centrum, diskuterar och socialiserar med allt och alla.
Att ha gått från hon som alltid sa att allting var okej, tog så jävla mycket skit, som aldrig gav sig själv rätten att säga ifrån utan istället höll allting inom sig och kanaliserade det genom Kentlyrik och rakblad till hon som faktiskt vågar sätta ner foten.
Att bli en svan handlar, mer än något annat, om att sträcka på ryggkotorna, säga ifrån, vara rak och ärlig och sätta sig själv och sitt mående i första rummet.

Det finns en evig tvetydighet och dubbelhet i mitt sätt att omdefiniera mig själv, som jag tror gäller för de flesta. Å ena sidan är jag hon som känner mig som ett jävla kap.
Å andra sidan bär jag väl med mig någon rest av hon som satt med Beskyddaren och Ingenting någonsin på högsta volym och undrade om hon någonsin skulle känna sig hel och tillräcklig. Det är så det måste vara. Det är en unnest att få vara båda delarna, ändå.

Istället för Fight Club

Senast jag träffade Gertrud Hellbrand pratade hon om sin kommande text i DN om dagboksbloggande.
- Jag är rätt kritisk, så du kommer nog inte att gilla den, sa hon och log.

Men gillar den gör jag. Jag tycker inte bara att den kommer med välbehövlig kritik, den är också nyanserad, smart och väcker frågor. Läs texten här.

Fortsatta hänvisningar

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie's view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som "bad boys/girls" som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

Det där som jag glömt bort att formulera

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Ryckt ur sitt sammanhang, så läs hela Isobels blogginlägg också.
Jag skäms också över den här nojan. Jag skäms så inihelvete. Den är patetisk och jag borde växa ifrån självbilden och jag borde ha kommit längre. Just därför var jag tvungen att lufta den.