Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Dagens sorg

Den goda hustrun är gone baby gone. Bloggen raderad och borta från Facebook. Jag känner mig vilse utan daglig läsning, utan att veta hur hon mår och hur det går.

Om du fortfarande läser här, Den goda hustrun: Ta hand om dig och hoppas att allt ordnar sig på ett eller annat sätt.

Dagens läsning

Idag läser ni alltid läsvärda Karl Palmås på GP:s kultursida om bloggmotståndet som en grogrund för framtida europeisk identitet.

Jag läser metafysik, skriver referat, dricker kaffe och undrar varför jag hoppade på en universitetskurs igen. Just nu är den mindre rolig.

Det absolut sista man ska läsa när man försöker peppa sig själv till att äntligen skriva klart sin roman

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Det har aldrig funnits en feminism

Imorgon håller ABF Göteborg seminarium under titeln Feminismens framtid, med bl.a. Johanna Palmström och Petra Östergren.
Jag blir alltid lite trött när feminismen betecknas som ett enhetligt begrepp, om det så bara är i en slagkraftig, överpretentiös seminarietitel. Precis som jag blir matt av alla dem som menar att den feministiska rörelsen idag är alldeles för fragmenterad och differentierad, jämfört med…ja, närdå?

Som om det någonsin existerat en enhetlig feministisk rörelse. Som om inte feminismen och genusdiskussioner alltid varit uppbyggda av just fragmentariska rörelser, inifråndiskussioner, hänsyn till andra maktaspekter och krockfrågor.
Det har alltid diskuterats kring kvinnoemancipationens omöjlighet, Simone de Beauvoir ägnar många sidor i Det andra könet åt att diskutera hur kollektivet kvinnor är en omöjlighet, ens i en gemensam kamp. Kvinnor är differentierade, alltså blir också feminismen det.
Att avsäga sig systerskap och ifrågasätta kollektivistiska rörelser på basis av könsförtryck existerade långt innan Iris Marion Young, Donna Haraways Situated knowledges och hela den poststrukturalistiska ingången med kritik mot identitetsbaserad politik.

Jag levde länge i illusionen om att rösträttsfrågan i alla fall var något som enade alla kvinnor, över nationsgränser och att det dessutom var en fråga som även engagerade män.
Jo förvisso, men enbart de övre klasserna och de liberala. De män som engagerade sig i frågan, exempelvis John Stuart Mill, gjorde det främst för att de drevs av tanken att om de kvinnor i deras egna klasser skulle få rösträtt skulle arbetarpöbelsmassan hållas borta från rösträtten och de högre klassernas makt utökas än mer.

Intersektionalitetsbegrepp är nytt och lider av barnsjukdomar, men det innebär inte att det inte är applicerbart på historien. För den socialistiska rörelsens kvinnor handlade en stor del av det argumenterande och politiska arbetet snarare om att fjärma sig från den kvinnliga kollektivismen och hävda de liberala kvinnornas förtryck över dem, än att ingå i en kvinnokamp. Bland de socialistiska kvinnorna var feminist ett skällsord och användes i Sverige för första gången 1903 vid ett socialdemokratiskt riksmöte. Feministerna var de högställda kvinnorna, suffragetterna som hade råd att engagera sig i frågor kring högre utbildning och familjejuridik. Frågor som i vilket fall som helst inte gagnade arbetarklassens kvinnor.
När den Internationella kvinnodagen utökades och även de socialistiska kvinnorna ville fira den var man tvungen att gång på gång bedyra för arbetarrörelsens manliga makt att man inte hade någonting med de liberala feministernas firande att göra.
”Det finns inget systerskap”, skrev Clara Zetkin i början av 1900-talet och intygade att den socialistiska kvinnorörelsens kamp naturligtvis utgick ifrån klasskampen och de ekonomiska förhållandena som bas, medan de familjerättsliga frågor som de liberala kvinnorna var engagerade i bara var en överbyggnad.
”Vad har den svenska öfverklasskvinnorörelsen givit oss?”, undrar Kata Dahlström under samma tid och konstaterar i slutet av sin text att det endast är arvslagen som även kommit arbetarklasskvinnorna till gagn, på samma sätt som debatten kring kvotering till styrelser och downshiftingförslag knappast hjälper en offentliganställd undersköterska.

Ser vi till den genusteoretiska epistemologin är det också tydligt att den är eurocentrisk. Som Oyeronke Oyewumi, professor i sociologi vid Stony Brook University, konstaterar i en artikel från Kvinnovetenskaplig tidskrift från 2005, är den feministiska epistemologin grundad i de frågor som varit intressanta för västvärldens kvinnor och fortfarande är. Mycket av den genusvetenskapliga teoribildningen vilar t.ex. på kärnfamiljsbegreppet och kvinnan som mannens egendom i äktenskapet och förutsätter därför en kärnfamiljsnorm. För att begreppsliggöra feministiska kategorier, måste förståelsen för den eurocentriska familjenormen ligga till grund. Något som inte är applicerbart för en hel del andra samhällen.

Det har aldrig funnits en feministisk kollektivism och tur är väl det. Likaså vilar en feministisk framtid på en ännu större differentiering där fler aspekter tas in, där maktanalyser på fler grunder än kön blir grundläggande och där rörelser kan verka såväl mot varandra, som med varandra. Att blunda för andra former av makthierarkier och förtryck är att blunda för såväl historien som nutiden. Det har aldrig funnits en feminism och det kommer det heller aldrig att finnas.

Såhär ser jag ut under dåliga dagar

Angående Kom ut ikväll har jag dessutom börjat vräka ur mig i hennes kommentatorsfält. Idag angående hennes inlägg om att man inte tappar matlusten när man är ledsen:
det där är en fucking myt. eller att man blir sådär snyggt lidande-smal av att vara ledsen. jag ser mest tjock och trött ut när jag är ledsen. typ som leif GW persson, minus skägget (än så länge iaf, det är väl bara det som fattas).

Autotune dödade mitt hopp

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.