Nu ska vi vara snälla mot varandra. Börja inte bråka nu. Man ska inte ställa till med någon scen. Eller prata om någonting opassande. Det blir ju så jobbigt. Det här med konflikter, det blir ju så tråkig stämning liksom. Alla blir bara illa till mods. Man vill väl ändå inte vara bråkstaken i gruppen?
Nu när vi har fått det så fint och så härligt i det här landet. Vi behöver väl inte bråka längre. Alla ska med, alla ska få vara med och alla ska få vara precis den de är. Nu ska utanförskapet bort. Nu ska alla få vara precis som alla andra. Men alla får vara sig själva. Vi respekterar alla. Vi kämpar mot samma mål.
Det spelar ingen roll om du är kvinna, bög, invandrare, psykiskt störd, alkis eller bara lite sunkig, gammal arbetarklass. Alla är lika mycket värda. Alla ska bli sedda som dem de är. Bejakandet av mångfald ökar tillväxten. Och tillväxt ska vi ju ha. Tillväxt är det allra finaste ordet. Det är nästan så man får plötslig utlösning bara av att höra det nämnas. Om ledande ekonomer konstaterat att om vi bejakar bögen, invandraren och alkisen så ökar tillväxten är det klart att vi ska bejaka dem. Vi blir ett rikare land. Vi kan gå i pridetåget, äta mat med konstiga kryddor och inspireras av den kvinnliga känslointituitionen. Så mycket härliga färgklickar det finns att bejaka!
Det är viktigt att företagen hänger med. Ledande ekonomer visar att en bög och en invandrare på varje arbetsplats ökar omsättningen. Bögen och invandraren är multikompetenta. De kan både jobba och vara bög och vara invandrare samtidigt. De sitter på unik bögkompetens och invandrarkompetens. Våra företag har faktiskt inte råd att ignorera den kompetensen. Ledande ekonomer visar också att en kvinna i styrelserummet kan leda till bättre arbetsresultat. En kvinna kan ju bidra med kvinnliga värden. Hon ser saker på ett annat sätt. Förhoppningsvis bär hon kort kjol också. Den kompetensen kan vi inte gå miste om.
Men det är viktigt att de inte blir för många. Tänk om man skulle anställa flera bögar på samma gång? Då kanske det bara blir ett enda stort schlagerparty av hela arbetsplatsen. Eller en massa invandrare! Då kanske de börjar fira konstiga högtider på jobbet, slutar prata svenska och utför religiösa riter på arbetstid. För att inte tala om att släppa in hälften kvinnor i styrelserummet. Det vet man ju hur det blir. Bara en massa kvinnotjatter, skitsnack och mensprat.
Vi måste ju ändå bibehålla någon slags grundordning i det här landet. En vit, manlig, heterosexuell medelklassordning helst. Men det är viktigt att bejaka färgklickarna. Det för landet framåt. Alla ska med. Alla ska få vara den de är.
Ingen behöver bråka. Vi tycker ju om alla. Ingen lider av utanförskap. Det blir bara jobbigt om det blir konflikter. Det finns faktiskt ingen anledning att tjafsa om sånt där som maktskillnader och orättvisor längre. I det här landet behandlar vi alla lika. Till och med kvinnan, bögen, invandraren och den som är lite sunkig, gammal arbetarklass får vara med på samma villkor. Det känns så himla omodernt att tjata om klass, strukturella orättvisor, maktdiskurser. För att inte tala om rasism och sexism. Vad är det för gammalt groll ni drar upp? Det är faktiskt ett modernt land som vi lever i. Man måste ju hänga med i den västerländska samhällsutvecklingen. I moderna länder sysslar man inte längre med politik. Det blev så mycket jobbiga konflikter och olika organiserade grupper då. Det blev lätt så dålig stämning. I det moderna samhället tycker vi att det är bättre med gemensamma beslut. Så länge det är dem vid makten som fattar dem. Alla ska med. Alla får vara den de är. Så länge de håller käften och inte bråkar.
11 juli 2008
9 juli 2008
Jag hatar folk, men jag kan inte sluta älska människan
1. Jag sitter extremt mycket vid maskinen. Jag och maskinen har utvecklat någon slags hat/kärleksrelation till varandra. Jag börjar känna mig personligt engagerad i maskinen och trivs lite med den där monotona känslan av att bara mata in papper, trycka på några knappar och inte behöva tänka överhuvudtaget. Andra arbetsuppgifter kräver ändå ett visst mått av engagemang, ett engagemang som jag denna sommaren saknar mer än någonsin (och jag hade aldrig särskilt mycket till att börja med). Vid maskinen behöver jag inte prata med någon. Jag kan inte heller göra någonting annat än att sitta där. Samtidigt som jag utför just den uppgift jag blivit tilldelad. Det är en befrielse från prestationsmänniskan och något lite meditativt över det. Också den där gamla arbetarstoltheten, såklart. Jag har nästan lite svårt att släppa maskinen. Undrar hur den har det när någon av mina kollegor sitter vid den. Undrar hur den mår när papper trasslar in sig och den protestpiper. Älskar känslan av att städa den, att stryka den gamla trasan över känsliga sensorer och speglar, det tunna lagret pappersdamm som täckt dess ytor och låta den bli ren igen.
Det finns en kvinna utanför Sundsvall som blivit ihop med Berlinmuren. Hon har varit kär i Berlinmuren sedan hon var tretton år, har nio miniatyrkopior av Berlinmuren hemma och lever ensam med dem. Hon har bl.a. varit med i något av Filip&Fredriks program om sin Berlinmurskärlek. När hon blev intervjuad i någon av kvällstidningarna för ett tag sen och reporten frågade vad det bästa med att vara ihop med Berlinmuren var, svarade hon:
- Det är att man slipper alla konflikter.
Jag vet inte, det är nog att bli lite för neurotisk i onödan, men jag känner att min och maskinens relation är på väg lite åt samma håll.
2. Jag lyssnade i förmiddags på en radiodokumentär om Kiruna och stadsflytten. Det måste vara den mest romantiska mumman någonsin för poetskallen. Det är Norrlandsromantik, arbetarromantik, naturlyrik...you name it. Bara faktumet att marken spricker och man måste flytta en stad. Det är magiskt. Det går att göra så mycket av det. Med den ploten borde man kunnat göra en riktigt fantastisk dokumentär. Men den var oengagerad och tråkig.
En plats som den här, en dokumentär om tre män på den värmländska glesbygden, engagerade mycket mer när jag såg den för några veckor sedan. Finns på SVT:s hemsida och kommer vara det bästa ni sett på år och dar. Absolut ingen hållbar plot eller någonting gratis, ändå ren magi.
3. Jag lyssnar naturligtvis också på Ring P1. Idag bland annat på Greta i Jönköping som ville varna alla gamla för att det numera, på det där Internet, finns en sida som heter ännrino.
På ännrino kan vilka skumma typer som helst se var du bor, vad du har för telefonnummer och när du har namnsdag. Särskilt oroad var Greta över faktumet att hennes namnsdag fanns med i informationen.
- Ja och vem som helst kan se på vilken dag jag har namnsdag!, skrek hon och darrade lite på rösten.
Jag hoppas, för Gretas sinnesros skull, att hon aldrig upptäcker fenomenet almanacka.
Det finns en kvinna utanför Sundsvall som blivit ihop med Berlinmuren. Hon har varit kär i Berlinmuren sedan hon var tretton år, har nio miniatyrkopior av Berlinmuren hemma och lever ensam med dem. Hon har bl.a. varit med i något av Filip&Fredriks program om sin Berlinmurskärlek. När hon blev intervjuad i någon av kvällstidningarna för ett tag sen och reporten frågade vad det bästa med att vara ihop med Berlinmuren var, svarade hon:
- Det är att man slipper alla konflikter.
Jag vet inte, det är nog att bli lite för neurotisk i onödan, men jag känner att min och maskinens relation är på väg lite åt samma håll.
2. Jag lyssnade i förmiddags på en radiodokumentär om Kiruna och stadsflytten. Det måste vara den mest romantiska mumman någonsin för poetskallen. Det är Norrlandsromantik, arbetarromantik, naturlyrik...you name it. Bara faktumet att marken spricker och man måste flytta en stad. Det är magiskt. Det går att göra så mycket av det. Med den ploten borde man kunnat göra en riktigt fantastisk dokumentär. Men den var oengagerad och tråkig.
En plats som den här, en dokumentär om tre män på den värmländska glesbygden, engagerade mycket mer när jag såg den för några veckor sedan. Finns på SVT:s hemsida och kommer vara det bästa ni sett på år och dar. Absolut ingen hållbar plot eller någonting gratis, ändå ren magi.
3. Jag lyssnar naturligtvis också på Ring P1. Idag bland annat på Greta i Jönköping som ville varna alla gamla för att det numera, på det där Internet, finns en sida som heter ännrino.
På ännrino kan vilka skumma typer som helst se var du bor, vad du har för telefonnummer och när du har namnsdag. Särskilt oroad var Greta över faktumet att hennes namnsdag fanns med i informationen.
- Ja och vem som helst kan se på vilken dag jag har namnsdag!, skrek hon och darrade lite på rösten.
Jag hoppas, för Gretas sinnesros skull, att hon aldrig upptäcker fenomenet almanacka.
Har man inte hört "Ockelbo nästa" klockan fyra på morgonen, kan man ändå aldrig förstå
Nerd life bulgur skriver om sånadär djävla nattåg till Norrland. Det är helt otroligt hur skönt det är så fort någon annan också skriver om dem. Som om man aldrig får nog av att bearbeta de där sittplatsresorna nattetid som man tagit. Jag och Storey hade i våras en nästintill neverending diskussion om alltifrån LAN-kids som drack Jolt Cola hela natten till den där hatklumpen mellan sätena som gör det omöjligt att lägga sig ner om man skulle få chansen.
Men som jag sa till Storey: Så fort man försöker dra någon av sina nattågsanekdoter kommer det alltid någon backpackeridiot och kontrar med när de åkt tåg i Indien/Laos/random exotiskt land för svennar att resa runt och finna sig själv i. Två dygn i 40 grader med höns och grisar i kupén och blabla. Så försöker man återigen kontra med att sitta och lyssna på koffeinstinna LAN-kids i nio timmar, fram till fem på morgonen. Men det spelar ingen roll. Hönsen spöar alltid LAN-kidsen. Men jag säger om nattåget som backpackerfolk brukar säga om sina kulturkrockar, yogaövningar på stranden och svampexperimenterande: Har man inte upplevt det, kan man ändå aldrig förstå.
Men som jag sa till Storey: Så fort man försöker dra någon av sina nattågsanekdoter kommer det alltid någon backpackeridiot och kontrar med när de åkt tåg i Indien/Laos/random exotiskt land för svennar att resa runt och finna sig själv i. Två dygn i 40 grader med höns och grisar i kupén och blabla. Så försöker man återigen kontra med att sitta och lyssna på koffeinstinna LAN-kids i nio timmar, fram till fem på morgonen. Men det spelar ingen roll. Hönsen spöar alltid LAN-kidsen. Men jag säger om nattåget som backpackerfolk brukar säga om sina kulturkrockar, yogaövningar på stranden och svampexperimenterande: Har man inte upplevt det, kan man ändå aldrig förstå.
4 juli 2008
Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)
- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.
Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.
Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.
Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.
Update: LSM skriver om inlägget.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.
Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.
Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.
Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.
Update: LSM skriver om inlägget.
2 juli 2008
Att leka en framtid som aldrig blev av
Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Någonting var vi, vi hade en liten grej som hon kallar det när vi nämner det i tunnelbanan.
Vi hade en liten grej och sedan blev vi vänner igen. Det är så skönt med de där vännerna som man också varit någonting annat med, att de finns kvar. Hon finns kvar. Under den här veckan bor jag hos henne. Hon som nu har pojkvän, jag som babblar på ett sådant straightriktat sätt att Herr K suckar att han inte förstår vad som hände, var inte vi åtminstone lite lesbiska en gång i tiden?
Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Trots det finns det få människor som jag haft så mycket framtidsdrömmar med som med henne.
I mina heterosexuella relationer har framtiden alltid bara inneburit trubbel, framtiden var det onämnbara. I en heterosexuell relations framtid finns ett bekräftande av en norm och en tradition. I framtidsdrömmen ligger det heterosexuella äktenskapet, de biologiska barnen, kärnfamiljen. Det är så den heterosexuella relationens framtid ser ut, hur skulle den kunna formuleras på ett annat sätt? Hur formulerar man sin starka vilja sedan tonåren att inte skaffa biologiska barn i en heterosexuell relations framtid? Hur drömmer man om bröllop och bröllopsresor när äktenskapet är ett regelverk skapat för att styra våra relationer och infoga dem i en norm som man inte vill vara en del av?
Det finns en stark anledning till att jag aldrig vågat drömma om en framtid med männen jag har haft riktiga förhållanden med, men drömt om både barn och bröllop med både Den mörkhåriga och LSM, trots att vi aldrig varit flickvänner för varandra. I våra framtidsdrömmar har det istället, lika ofrånkomligt som framtidsdrömmarna i en heterosexuell relation bekräftar normen, alltid handlat om att utmana normen.
Det finns inga standardkrav från samhället på vilken sorts framtida flickvän och fru som jag måste vara. Det finns ingen tradition att falla tillbaka på. Jag kommer aldrig att bli Hustrun, som kvinnor i alla generationer bakåt har varit i min släkt. Jag behöver inte bli ifrågasatt för att jag inte vill föda barn, att jag inte kan sy gardiner (eller ens sätta upp dem) och är sämpig på att laga mat. Jag behöver framförallt inte hela tiden genuskoda min relation i termer av vad som är sociala strukturer och vad som är på individnivå på samma sätt. Jag behöver inte vara svinrädd att en dag stå där i radhuset med barnen jag likt förbannat fött, all föräldraledighet som jag likt förbannat tagit ut, disken som jag likt förbannat alltid diskar.
Med brudarna har jag alltid varit tillåten att drömma hur mycket som helst. Där blir drömmandet också en del av ett ifrågasättande, ett sätt att formulera alternativa relationer. Min och den mörkhårigas flirt inleddes i själva verket när vi pratade om barn och började skämta om att adoptera en son ihop och uppfostra honom till bög. För den som här anser att det låter som ett tämligen omoraliskt socialt projekt att tvinga ett barn in i en sexualitet som den inte själv har bett om säger jag bara att amen hallå, det är ju det vi gör med alla kids hela tiden i alla tider, bara det att vi uppfostrar dem till heterosexuella istället.
Vår son skulle den mörkhåriga föda, vi skulle ge honom ett könsneutralt namn och sedan gick yours truly, med sina krossade drömmar om att någonsin bli en framgångsrik dansare, in och krävde att han skulle sättas på balettskola när han var tre år för att jag skulle kunna vara den där föräldrern som tvingar sina barn att uppfylla deras förlorade drömmar.( Dessutom var det praktiskt att sätta honom på internat, så att vi slapp missa så mycket i våra karriärer due to barnliv.).
Senare började vi istället drömma enbart om det framgångsrika karriärlivet. Den mörkhåriga skulle bli diplomat och jag skulle bli hennes diplomathustru. Jag skulle få följa med henne på representationsmiddagar och tjänsteresor och jag skulle kunna skriva på heltid, försörjd av henne. Diplomaten och Konstnärsfrun, liksom.
Vi blev aldrig Diplomaten och Konstnärsfrun. Men den här veckan, då jag bor hos henne i en hennes andrahandslägenhet på Östermalm på en helt platonisk vänskapsnivå, är en framtid som vi aldrig hade, en framtid vi aldrig fick och förmodligen aldrig hade kunnat få. Hon går till jobbet, jag ägnar förmiddagen åt att skriva. Sedan diskar jag, går och handlar, bäddar hennes säng. Går upp i rollen som Konstnärsfrun som jag tänker mig att Konstnärsfrun skulle ha varit. Väljer youghurt framför fil på Ica för att hon tycker bättre om det, men älskar att vara ifrån henne på dagen för att det ger mig frihet att vara självsam och kreativ.
Sedan kommer hon hem och ser förvånat på både sängen och disken, vi skämtar om min undergivna hustruroll (innan jag i sann Elin-anda naturligtvis måste ta skämtet till töntig vulgonivå och börja referera relationen som domina/slav-relation istället). En annan dag går jag på museum och fikar med mig själv på Moderna Muséets uteservering med ett anteckningsblock som sällskap. Hon ringer och tycker att det är fint att hennes konstnärshustru förlustar sig med kultur medan hon är på arbetet, så hade det ju varit på tjänsteresorna.
Sedan kommer hennes pojkvän över och jag börjar prata om någon karl och vi är precis så straighta, nära vänner mot varandra som Herr K. suckar över att vi är. Enbart fåniga drömmar om bögsonens huvudroll i Svansjön och tjänsteresor finns kvar.
Uppdatering: Därmed inte sagt att jag inte har haft panik över att falla in i flatklichéer. Den mörkhåriga kan förmodligen gå in och berätta allt om mitt panikartade ironiserande över faktumet att vi stod och hängde vid Normal förlags monter på Bokmässan det året, att jag nästan skämdes över att vi båda läst genusvetenskap och drog tiotusen dåliga skämt om att dricka örtté och diskutera feminism ihop. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag ju är livrädd för den samkönade relationens alla stereotyper också. Lika rädd för heteroklyschan är jag för flatrelationens klichéer.
Jag vet inte om jag ska dra diskussionen ett varv till och börja diskutera bisexualitetens sjukdomar, i form av rädsla för att uppfattas som vare sig straight eller gay, eller om jag ska börja rannsaka mig själv och fundera över om det är ett individuellt relationsproblem istället för att fortsätta slå på stora strukturtrumman. Jag återkommer förmodligen till ämnet.
Uppdatering2: Och angående det här med bröllop och äktenskap är jag i hemlighet en sucker för bröllopsdrömmar, vilket naturligtvis går stick i stäv med mina politiska teorier. Hur djävla queerkritiskt är det att drömma om bröllopsklänningar? Nä, inte så djävla va.
Vi hade en liten grej och sedan blev vi vänner igen. Det är så skönt med de där vännerna som man också varit någonting annat med, att de finns kvar. Hon finns kvar. Under den här veckan bor jag hos henne. Hon som nu har pojkvän, jag som babblar på ett sådant straightriktat sätt att Herr K suckar att han inte förstår vad som hände, var inte vi åtminstone lite lesbiska en gång i tiden?
Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Trots det finns det få människor som jag haft så mycket framtidsdrömmar med som med henne.
I mina heterosexuella relationer har framtiden alltid bara inneburit trubbel, framtiden var det onämnbara. I en heterosexuell relations framtid finns ett bekräftande av en norm och en tradition. I framtidsdrömmen ligger det heterosexuella äktenskapet, de biologiska barnen, kärnfamiljen. Det är så den heterosexuella relationens framtid ser ut, hur skulle den kunna formuleras på ett annat sätt? Hur formulerar man sin starka vilja sedan tonåren att inte skaffa biologiska barn i en heterosexuell relations framtid? Hur drömmer man om bröllop och bröllopsresor när äktenskapet är ett regelverk skapat för att styra våra relationer och infoga dem i en norm som man inte vill vara en del av?
Det finns en stark anledning till att jag aldrig vågat drömma om en framtid med männen jag har haft riktiga förhållanden med, men drömt om både barn och bröllop med både Den mörkhåriga och LSM, trots att vi aldrig varit flickvänner för varandra. I våra framtidsdrömmar har det istället, lika ofrånkomligt som framtidsdrömmarna i en heterosexuell relation bekräftar normen, alltid handlat om att utmana normen.
Det finns inga standardkrav från samhället på vilken sorts framtida flickvän och fru som jag måste vara. Det finns ingen tradition att falla tillbaka på. Jag kommer aldrig att bli Hustrun, som kvinnor i alla generationer bakåt har varit i min släkt. Jag behöver inte bli ifrågasatt för att jag inte vill föda barn, att jag inte kan sy gardiner (eller ens sätta upp dem) och är sämpig på att laga mat. Jag behöver framförallt inte hela tiden genuskoda min relation i termer av vad som är sociala strukturer och vad som är på individnivå på samma sätt. Jag behöver inte vara svinrädd att en dag stå där i radhuset med barnen jag likt förbannat fött, all föräldraledighet som jag likt förbannat tagit ut, disken som jag likt förbannat alltid diskar.
Med brudarna har jag alltid varit tillåten att drömma hur mycket som helst. Där blir drömmandet också en del av ett ifrågasättande, ett sätt att formulera alternativa relationer. Min och den mörkhårigas flirt inleddes i själva verket när vi pratade om barn och började skämta om att adoptera en son ihop och uppfostra honom till bög. För den som här anser att det låter som ett tämligen omoraliskt socialt projekt att tvinga ett barn in i en sexualitet som den inte själv har bett om säger jag bara att amen hallå, det är ju det vi gör med alla kids hela tiden i alla tider, bara det att vi uppfostrar dem till heterosexuella istället.
Vår son skulle den mörkhåriga föda, vi skulle ge honom ett könsneutralt namn och sedan gick yours truly, med sina krossade drömmar om att någonsin bli en framgångsrik dansare, in och krävde att han skulle sättas på balettskola när han var tre år för att jag skulle kunna vara den där föräldrern som tvingar sina barn att uppfylla deras förlorade drömmar.( Dessutom var det praktiskt att sätta honom på internat, så att vi slapp missa så mycket i våra karriärer due to barnliv.).
Senare började vi istället drömma enbart om det framgångsrika karriärlivet. Den mörkhåriga skulle bli diplomat och jag skulle bli hennes diplomathustru. Jag skulle få följa med henne på representationsmiddagar och tjänsteresor och jag skulle kunna skriva på heltid, försörjd av henne. Diplomaten och Konstnärsfrun, liksom.
Vi blev aldrig Diplomaten och Konstnärsfrun. Men den här veckan, då jag bor hos henne i en hennes andrahandslägenhet på Östermalm på en helt platonisk vänskapsnivå, är en framtid som vi aldrig hade, en framtid vi aldrig fick och förmodligen aldrig hade kunnat få. Hon går till jobbet, jag ägnar förmiddagen åt att skriva. Sedan diskar jag, går och handlar, bäddar hennes säng. Går upp i rollen som Konstnärsfrun som jag tänker mig att Konstnärsfrun skulle ha varit. Väljer youghurt framför fil på Ica för att hon tycker bättre om det, men älskar att vara ifrån henne på dagen för att det ger mig frihet att vara självsam och kreativ.
Sedan kommer hon hem och ser förvånat på både sängen och disken, vi skämtar om min undergivna hustruroll (innan jag i sann Elin-anda naturligtvis måste ta skämtet till töntig vulgonivå och börja referera relationen som domina/slav-relation istället). En annan dag går jag på museum och fikar med mig själv på Moderna Muséets uteservering med ett anteckningsblock som sällskap. Hon ringer och tycker att det är fint att hennes konstnärshustru förlustar sig med kultur medan hon är på arbetet, så hade det ju varit på tjänsteresorna.
Sedan kommer hennes pojkvän över och jag börjar prata om någon karl och vi är precis så straighta, nära vänner mot varandra som Herr K. suckar över att vi är. Enbart fåniga drömmar om bögsonens huvudroll i Svansjön och tjänsteresor finns kvar.
Uppdatering: Därmed inte sagt att jag inte har haft panik över att falla in i flatklichéer. Den mörkhåriga kan förmodligen gå in och berätta allt om mitt panikartade ironiserande över faktumet att vi stod och hängde vid Normal förlags monter på Bokmässan det året, att jag nästan skämdes över att vi båda läst genusvetenskap och drog tiotusen dåliga skämt om att dricka örtté och diskutera feminism ihop. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag ju är livrädd för den samkönade relationens alla stereotyper också. Lika rädd för heteroklyschan är jag för flatrelationens klichéer.
Jag vet inte om jag ska dra diskussionen ett varv till och börja diskutera bisexualitetens sjukdomar, i form av rädsla för att uppfattas som vare sig straight eller gay, eller om jag ska börja rannsaka mig själv och fundera över om det är ett individuellt relationsproblem istället för att fortsätta slå på stora strukturtrumman. Jag återkommer förmodligen till ämnet.
Uppdatering2: Och angående det här med bröllop och äktenskap är jag i hemlighet en sucker för bröllopsdrömmar, vilket naturligtvis går stick i stäv med mina politiska teorier. Hur djävla queerkritiskt är det att drömma om bröllopsklänningar? Nä, inte så djävla va.
Förmiddagens bästa läsning
Ironic male bonding
Herrtidningen är död - leve jämställdheten!
Nu borde jag ju befinna mig på Djurgården och se Article One-utställningen, bege mig till Stadsbiblioteket på Litteraturfestivalen eller i alla fall inte ha druckit osunt många koppar espresso för att jag tror att det ska få röven ur stolen, men okej, jag är på väg. Jag lovar, jag är på väg.
Herrtidningen är död - leve jämställdheten!
Nu borde jag ju befinna mig på Djurgården och se Article One-utställningen, bege mig till Stadsbiblioteket på Litteraturfestivalen eller i alla fall inte ha druckit osunt många koppar espresso för att jag tror att det ska få röven ur stolen, men okej, jag är på väg. Jag lovar, jag är på väg.
1 juli 2008
Självsamhet
Jag har alltid varit lite överförtjust i mitt eget, ensamma sällskap.
När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.
Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.
Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.
Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.
Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.
I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.
När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.
Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.
Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.
Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.
Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.
I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
