I vanliga fall brukar mitt bloggande till stora delar bestå av att jag snor andras idéer och utvecklar dem till det bättre. Men nu har det istället kommit någon smart djävel som bloggar på Nybygget och gör exakt samma grej som jag brukar göra. Jonathan skriver allt vad jag hade skrivit igår om jag inte varit lite för trött och lite för dum för att kunna formulera mig så.
Hade jag inte varit lite för trött och lite för lat och lite för dum hade jag också för längesedan lagt upp det där halvfärdiga monsterinlägget om hur befriande postmodernismens syn på individen vs strukturer och ideologer varit för mig. Ett hopkok av alla diskussioner som jag haft kring mina tankar de senaste veckorna, som slutat i allt från att jag anklagats för att vara nyliberal och ha svikit min tro på klass till gemensamma, lyriska nickningar över den där befriande känslan av att frigöra sig från något, ett arv och en bakgrund.
Föregående inlägg var en självkritik och ett ironiskt distanserande från den del av mig som känner ett behov av att kokettera med ett arv, förklara någonting med en bakgrund. Jag ljög inte, men jag utelämnade naturligtvis de delar av min släkt som tagit en akademisk examen, är entrepenörer, har gjort karriär inom mediabranchen eller faktumet att min mamma är egenföretagare på halvtid. Är det någonting som alla mina nuvarande postmodernistiska
teorier gett mig är det insikten om att det inte finns några enkla svar och en ökad frihet att definiera mig själv. Nu tog jag alltså slutklämmen i hela det ännu inte färdigskrivna inlägget om postmodernism och la in det här. Va fan.
Jag är trött och dum. Och dessutom är rasten slut och arbetarmaskinen kallar åter på mig.
11 juni 2008
9 juni 2008
Jo alltså...
...eftersom jag gått in i jobbdimman igen kommer jag nog mest slänga upp gammal skåpmat som legat och skräpat i diverse worddokument, som texten nedan, tills jag vant mig vid denna inskränkning i mitt liv (notera bortskämda 80-talistsyndromet när jag betraktar heltidsarbete som en inskränkning i mitt liv.) Lär lägga upp sånt som inte fått plats förut eller saknat sammanhang. Det kommer bli allt ifrån livsåskådning till tramsigheter. Egentligen precis som vanligt, med andra ord.
Faktumet att jag måste arbeta heltid och skära ner tiden då jag hinner eller orkar skriva, läsa, dra till gymmet när jag vill, facebooka eller ligga och stirra upp i taket räddas i alla fall lite av vetskapen om att det ändå är ett bra jobb. Jag skrattar dagligen, jag har fina kollegor, en sammanhållning, ett sammanhang. Dessutom är det skönt med ett arbete där man är såpass uppskattad och har jobbat så länge på att jag bara kunde gå in till chefen i slutet av mars och i förbifarten säga att jag gärna jobbade sommaren, förutsatt att jag fick månadslön, betald semester och löneförhöjning. Idag lovordade hon mig som anställd, semestern är betald och löneförhöjningen var mer än jag vågat hoppats på. Jag är lyckligt lottad. Ska note to selfa på det inför alla mornar då jag stiger upp kvart i sex och vill dö av trötthet eller när jag får spänningshuvudvärk av för många krångliga samtal på raken.
Faktumet att jag måste arbeta heltid och skära ner tiden då jag hinner eller orkar skriva, läsa, dra till gymmet när jag vill, facebooka eller ligga och stirra upp i taket räddas i alla fall lite av vetskapen om att det ändå är ett bra jobb. Jag skrattar dagligen, jag har fina kollegor, en sammanhållning, ett sammanhang. Dessutom är det skönt med ett arbete där man är såpass uppskattad och har jobbat så länge på att jag bara kunde gå in till chefen i slutet av mars och i förbifarten säga att jag gärna jobbade sommaren, förutsatt att jag fick månadslön, betald semester och löneförhöjning. Idag lovordade hon mig som anställd, semestern är betald och löneförhöjningen var mer än jag vågat hoppats på. Jag är lyckligt lottad. Ska note to selfa på det inför alla mornar då jag stiger upp kvart i sex och vill dö av trötthet eller när jag får spänningshuvudvärk av för många krångliga samtal på raken.
Se till mig som liten är
Vi söker alla efter förlåtelse.
En frigörelse från skulden. Vi söker alla efter att få bekänna, sedan försonas och förlåtas.
Att bli sedd är att bli förlåten. Att på riktigt bli sedd är en bekännelse för vem man är och vad man varit.
Vi söker alla efter förlåtelse.
För den skuld som vi alla bär på. Den kollektiva skuld över den värld som vi fötts in i. Den värld som pågår och som vi blundar inför, med vidöppna ögon. Det gnagande samvetet över varför just vi lever, oron inför vad som händer när det tar slut, en skam över dem som inte lever eller på vars bekostnad vi lever som vi gör.
Den personliga skulden. Över alla gånger som vi gjort fel, handlat i övermod, sårat, inte varit den som vi borde varit. Den goda människan. Den modiga människan. Då vi istället handlat i feghet, ljugit och bedragit. Inte stått upp för andra människor, tryckt ner andra, hävdat oss själva på andras bekostnad, gjort människor illa och slagits verbalt och brutalt.
Vi söker alla efter förlåtelse.
I en tid då inga gudar eller hjältar finns kvar vänder vi blickarna mot varandra. Letar försiktigt i ögonvrån, alltid rädda. Trots att vi söker samma sak. Att bli sedd är att bli förlåten. Så vi letar efter ögon som kan se såren som vi tillfogat oss själva och varandra. Fingrar som kan räkna ärren på våra kroppar och slagen som andra fått av våra knutna nävar. Händer som håller över ryggraden, räknar kotorna och vågar låta dess hårdhet brista, fångar märgen som finns däri.
- Se där, kan händerna säga, du är en god människa därinuti ändå.
Så blir vi sedda och förlåtna för våra skulder, endast så.
En frigörelse från skulden. Vi söker alla efter att få bekänna, sedan försonas och förlåtas.
Att bli sedd är att bli förlåten. Att på riktigt bli sedd är en bekännelse för vem man är och vad man varit.
Vi söker alla efter förlåtelse.
För den skuld som vi alla bär på. Den kollektiva skuld över den värld som vi fötts in i. Den värld som pågår och som vi blundar inför, med vidöppna ögon. Det gnagande samvetet över varför just vi lever, oron inför vad som händer när det tar slut, en skam över dem som inte lever eller på vars bekostnad vi lever som vi gör.
Den personliga skulden. Över alla gånger som vi gjort fel, handlat i övermod, sårat, inte varit den som vi borde varit. Den goda människan. Den modiga människan. Då vi istället handlat i feghet, ljugit och bedragit. Inte stått upp för andra människor, tryckt ner andra, hävdat oss själva på andras bekostnad, gjort människor illa och slagits verbalt och brutalt.
Vi söker alla efter förlåtelse.
I en tid då inga gudar eller hjältar finns kvar vänder vi blickarna mot varandra. Letar försiktigt i ögonvrån, alltid rädda. Trots att vi söker samma sak. Att bli sedd är att bli förlåten. Så vi letar efter ögon som kan se såren som vi tillfogat oss själva och varandra. Fingrar som kan räkna ärren på våra kroppar och slagen som andra fått av våra knutna nävar. Händer som håller över ryggraden, räknar kotorna och vågar låta dess hårdhet brista, fångar märgen som finns däri.
- Se där, kan händerna säga, du är en god människa därinuti ändå.
Så blir vi sedda och förlåtna för våra skulder, endast så.
7 juni 2008
Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.
Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.
Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.
Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.
Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.
Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!
5 juni 2008
Man vill ju inte vara nån djävla brud liksom
Vi är generationen kvinnor som på allvar tagit tillbaka ordet slampa. Vi som håller på med fighting fire with fire mot alla år av hora/madonna-ideal, ojämlikheter i raggningsspel, olika villkor för hur mycket man får dricka och hur mycket initiativ som man får ta och som alltid varit objekten, aldrig subjekten.
Vi är generationen av smarta, belästa och självständiga kvinnor, Sex and the city-generationen, som gett ordet singeltjej en positiv betingning och laddat det med glammiga innebörder om ett liv fyllt av alkohol, män och glättighet. Vi som klarar oss bra på egen hand, som har sett igenom hela fucking kärleksmyten och som tar våra liv, och vår sexualitet inte minst, på största allvar och i egna händer.
Efter alla år av broderskap genom knullskryt, horstämplingar och objektifiering har vi skapat en motdiskurs. I blogg efter blogg och samtal efter samtal läser jag, hör jag, deltar jag i en diskurs där kvinnor slår tillbaka och fungerar på exakt samma sätt. Vi super, knullar, objektifierar och horstämplar som män gör. Vi samlar telefonnummer som jakttroféer, skryter om erövringar och hur många ligg vi får. Vi är den nya generationen självständiga singeltjejerna, vi ger ordet slampa en positiv innebörd. Vi är belästa och smarta och siktar på skyhöga karriärer men kan ändå gå ut fyra kvällar i veckan och knulla hur mycket vi vill. Mot gama:nde och ryggdunksskryt ger vi samma mynt tillbaka. Det känslomässiga är inte någonting önskvärt längre, allting är en del av spelet. Vi är en del av spelet och vi kräver att få spela det på lika villkor som män.
Jag har inga problem att prata hur utlämnande och öppenhjärtigt som helst om mitt sexliv. Jag har inga problem med att kalla mig själv för slampa, bli för full eller spela något slags playerspel.
Men jag skulle aldrig i hela livet klara av att säga någonting om kärlek, längtan efter en dejt eller frånvaron av enkel närhet i mitt liv. Jag har fruktansvärt svårt för att öppet ifrågasätta spelande och spelregler, åka hem och fyllesurfa och känna mig nöjd med mig själv eller svika polarnas utekväll till förmån för att sitta hemma och titta på film med någon kille. Jag har svårt att erkänna att jag hellre vill stanna hemma och läsa böcker, vadå hur kul är det? Och jag har svårt att hålla sexlivet privat och inte prata onani och ligg stup i kvarten.
Man vill ju inte vara någon djävla brud, liksom. Vadå kom igen, det är 2008 och känslor har ingen plats längre och singeltjej bär inte bara på konnationer kring kravlöst sex utan också kravet på just kravlöst sex. Vi är ju den nya, frigjorda kvinnan som raggar, ligger och objektifierar på exakt samma känslolösa villkor som män alltid har gjort. Vi bygger ett systerskap baserat på ryggdunkande över troféligg och snygga dumpningar. Vi bygger en jämlikhetstanke baserad på känslolöshet och objektifierande.
Vi har rätt att prata öppet på caféer om våra senaste erövringar, hänga ut gamla ragg och deras sexuella tillkortakommanden i våra bloggar, håna snubbar som är alldeles för easy-to-get, skapa skillnader mellan killarna man bara ligger med och dem man kan tänka sig att dejta, skryta om hur förbannat fulla vi varit, tjata sönder öron om onani och dildos och hånskämta om våra senaste knull. Sånt har ju män gjort i alla tider, det vet man ju.
Frågan är vem som vinner på det. Om någon vinner på det. Man ska ha rätt, som människa, att ligga med hur många man vill, inte vara så sugen på kärlek och tvåsamhet, definiera kärleken utifrån vilka villkor man själv än känner för. Men det är ju inte kärlek vi pratar om. Kärlek pratar vi överhuvudtaget inte om längre. Man vill ju inte vara någon brud och den stereotypa kvinnan är den känslosamma kvinnan och kanske är det mer henne, än männen, som vi fightas mot. Ett uppror mot det sårbara och känslosamma, det öppna och det icke-spelande.
Det pågår fortfarande en sexuell revolution där vi kämpar för lika villkor, den pågår hela tiden och vi är inte framme. Men frågan är när och om den kan skapas tillsammans med en revolution som upphöjer det känslosamma, äkta och sårbara – oavsett kön. Däri ligger den verkliga utmaningen.
Vi är generationen av smarta, belästa och självständiga kvinnor, Sex and the city-generationen, som gett ordet singeltjej en positiv betingning och laddat det med glammiga innebörder om ett liv fyllt av alkohol, män och glättighet. Vi som klarar oss bra på egen hand, som har sett igenom hela fucking kärleksmyten och som tar våra liv, och vår sexualitet inte minst, på största allvar och i egna händer.
Efter alla år av broderskap genom knullskryt, horstämplingar och objektifiering har vi skapat en motdiskurs. I blogg efter blogg och samtal efter samtal läser jag, hör jag, deltar jag i en diskurs där kvinnor slår tillbaka och fungerar på exakt samma sätt. Vi super, knullar, objektifierar och horstämplar som män gör. Vi samlar telefonnummer som jakttroféer, skryter om erövringar och hur många ligg vi får. Vi är den nya generationen självständiga singeltjejerna, vi ger ordet slampa en positiv innebörd. Vi är belästa och smarta och siktar på skyhöga karriärer men kan ändå gå ut fyra kvällar i veckan och knulla hur mycket vi vill. Mot gama:nde och ryggdunksskryt ger vi samma mynt tillbaka. Det känslomässiga är inte någonting önskvärt längre, allting är en del av spelet. Vi är en del av spelet och vi kräver att få spela det på lika villkor som män.
Jag har inga problem att prata hur utlämnande och öppenhjärtigt som helst om mitt sexliv. Jag har inga problem med att kalla mig själv för slampa, bli för full eller spela något slags playerspel.
Men jag skulle aldrig i hela livet klara av att säga någonting om kärlek, längtan efter en dejt eller frånvaron av enkel närhet i mitt liv. Jag har fruktansvärt svårt för att öppet ifrågasätta spelande och spelregler, åka hem och fyllesurfa och känna mig nöjd med mig själv eller svika polarnas utekväll till förmån för att sitta hemma och titta på film med någon kille. Jag har svårt att erkänna att jag hellre vill stanna hemma och läsa böcker, vadå hur kul är det? Och jag har svårt att hålla sexlivet privat och inte prata onani och ligg stup i kvarten.
Man vill ju inte vara någon djävla brud, liksom. Vadå kom igen, det är 2008 och känslor har ingen plats längre och singeltjej bär inte bara på konnationer kring kravlöst sex utan också kravet på just kravlöst sex. Vi är ju den nya, frigjorda kvinnan som raggar, ligger och objektifierar på exakt samma känslolösa villkor som män alltid har gjort. Vi bygger ett systerskap baserat på ryggdunkande över troféligg och snygga dumpningar. Vi bygger en jämlikhetstanke baserad på känslolöshet och objektifierande.
Vi har rätt att prata öppet på caféer om våra senaste erövringar, hänga ut gamla ragg och deras sexuella tillkortakommanden i våra bloggar, håna snubbar som är alldeles för easy-to-get, skapa skillnader mellan killarna man bara ligger med och dem man kan tänka sig att dejta, skryta om hur förbannat fulla vi varit, tjata sönder öron om onani och dildos och hånskämta om våra senaste knull. Sånt har ju män gjort i alla tider, det vet man ju.
Frågan är vem som vinner på det. Om någon vinner på det. Man ska ha rätt, som människa, att ligga med hur många man vill, inte vara så sugen på kärlek och tvåsamhet, definiera kärleken utifrån vilka villkor man själv än känner för. Men det är ju inte kärlek vi pratar om. Kärlek pratar vi överhuvudtaget inte om längre. Man vill ju inte vara någon brud och den stereotypa kvinnan är den känslosamma kvinnan och kanske är det mer henne, än männen, som vi fightas mot. Ett uppror mot det sårbara och känslosamma, det öppna och det icke-spelande.
Det pågår fortfarande en sexuell revolution där vi kämpar för lika villkor, den pågår hela tiden och vi är inte framme. Men frågan är när och om den kan skapas tillsammans med en revolution som upphöjer det känslosamma, äkta och sårbara – oavsett kön. Däri ligger den verkliga utmaningen.
2 juni 2008
Jag vill inte lyssna på Gyllene Tider och flåsa
Förresten, ni som fortfarande har skola och andra uppdrag? Hur får ni någonting gjort i värmen?
Jag förstår inte. Jag har texter som ska skrivas om, några artiklar som ska in, jag har ett romanprojekt som återigen avstannat fast jag har en pretentiös deadline på mig själv att ge mig själv en färdigskriven roman i 25-årspresent i slutet av augusti och dessutom har jag cirka två timmars inspelat ljudmaterial att transkribera vilket innebär att jag först måste uppdatera mig på GTS-transkriptionsstandarden jag bara minns lite på en höft.
Men det går ju inte. Värmen, people! Hjärnan är mosig och söndersvettad och jag är enbart förmögen till att ligga flåsande i Prinsesssan Leia-guldbikinin (men känner mig mer som Jabba the Hut i solsvettandet) och skriva korta anteckningar om hjärtat och annat personligt trams.
Själva definitionen av värme i Sverige är ju att vi blir helt dumma i huvudet. Brölar, gillar Gyllene Tider och kollar på sport är ju det enda vi gör den här tiden på året. Men om man varken har tid eller lust att vara dum i huvudet och gärna vill ha en intellektuell verksamhet utöver något slags Homertänk om ”glass…varmt…ta en snus” alternativt rent reptilhjärnetänk inriktat på äta, sova, onanera (nytt prefix: värmerunka). Hur gör man då?
Jag gillar inte riktigt mig själv när jag inte är smart. Och just nu är jag inte smart. Hur gör ni?
Jag förstår inte. Jag har texter som ska skrivas om, några artiklar som ska in, jag har ett romanprojekt som återigen avstannat fast jag har en pretentiös deadline på mig själv att ge mig själv en färdigskriven roman i 25-årspresent i slutet av augusti och dessutom har jag cirka två timmars inspelat ljudmaterial att transkribera vilket innebär att jag först måste uppdatera mig på GTS-transkriptionsstandarden jag bara minns lite på en höft.
Men det går ju inte. Värmen, people! Hjärnan är mosig och söndersvettad och jag är enbart förmögen till att ligga flåsande i Prinsesssan Leia-guldbikinin (men känner mig mer som Jabba the Hut i solsvettandet) och skriva korta anteckningar om hjärtat och annat personligt trams.
Själva definitionen av värme i Sverige är ju att vi blir helt dumma i huvudet. Brölar, gillar Gyllene Tider och kollar på sport är ju det enda vi gör den här tiden på året. Men om man varken har tid eller lust att vara dum i huvudet och gärna vill ha en intellektuell verksamhet utöver något slags Homertänk om ”glass…varmt…ta en snus” alternativt rent reptilhjärnetänk inriktat på äta, sova, onanera (nytt prefix: värmerunka). Hur gör man då?
Jag gillar inte riktigt mig själv när jag inte är smart. Och just nu är jag inte smart. Hur gör ni?
Språket sett ur västerländska ögon
Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.
Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.
Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.
Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.
Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
