Vi söker alla efter förlåtelse.
En frigörelse från skulden. Vi söker alla efter att få bekänna, sedan försonas och förlåtas.
Att bli sedd är att bli förlåten. Att på riktigt bli sedd är en bekännelse för vem man är och vad man varit.
Vi söker alla efter förlåtelse.
För den skuld som vi alla bär på. Den kollektiva skuld över den värld som vi fötts in i. Den värld som pågår och som vi blundar inför, med vidöppna ögon. Det gnagande samvetet över varför just vi lever, oron inför vad som händer när det tar slut, en skam över dem som inte lever eller på vars bekostnad vi lever som vi gör.
Den personliga skulden. Över alla gånger som vi gjort fel, handlat i övermod, sårat, inte varit den som vi borde varit. Den goda människan. Den modiga människan. Då vi istället handlat i feghet, ljugit och bedragit. Inte stått upp för andra människor, tryckt ner andra, hävdat oss själva på andras bekostnad, gjort människor illa och slagits verbalt och brutalt.
Vi söker alla efter förlåtelse.
I en tid då inga gudar eller hjältar finns kvar vänder vi blickarna mot varandra. Letar försiktigt i ögonvrån, alltid rädda. Trots att vi söker samma sak. Att bli sedd är att bli förlåten. Så vi letar efter ögon som kan se såren som vi tillfogat oss själva och varandra. Fingrar som kan räkna ärren på våra kroppar och slagen som andra fått av våra knutna nävar. Händer som håller över ryggraden, räknar kotorna och vågar låta dess hårdhet brista, fångar märgen som finns däri.
- Se där, kan händerna säga, du är en god människa därinuti ändå.
Så blir vi sedda och förlåtna för våra skulder, endast så.
Myten om författaren som det ensamma geniet
27 minuter sedan
1 kommentar:
Jag ser att du redan har hunnit kalla den här vackra och gripande texten "skåpmat". Men då den saknar bäst före-datum kommenterar jag den ändå.
Så här skriver Primo Levi i "Är detta en människa?": De personer som figurerar på de här sidorna är inga människor. Deras mänsklighet har begravts, eller de har själva begravt den, under en oförrätt som tillfogats dem eller som de tillfogat andra. De gemena och dumdryga SS-männen, kaporna, de politiska fångarna, de kriminella, de höga och låga prominenta och slutligen vi ourskiljbara och förslavade Häftlinge, alla klasserna i den vanvettiga hierarki som tyskarna byggt upp, är paradoxalt nog jämställda genom en gemensam inre förödelse.
Går det att förlåta vilka vidrigheter som helst? Nej. Det vore övermänskligt att begära. Men vi kan försöka ha samma klarsyn som en Primo Levi, inse att det är mänskligt att under vissa betingelser förlora sin mänsklighet. Vi kan bli så starkt pressade, svaga och primitiva att vår empati sviker oss: vi blir utom oss, ifrån oss.
Det enda sättet att bli inom oss igen, återupprätta vår gemenskap med den vi har förbrutit oss mot, är genom att vidgå vår skuld och - kanske - bli förlåtna. Människa är ett verb, och bara den som "gör" människa kan känna den längtan efter förlåtelse du beskriver. Att längta efter förlåtelse är alltså att i djupaste mening längta efter att vara människa.
Skicka en kommentar