Om man inte tittar på hysteriskt mycket dålig TV och film när man är sjuk går man under. Man kommer ju till en gräns då man inte orkar böla över CSN-besked och försöka göra något vettigt, trots influensan, utan bara ger upp och inser att tillvaron just nu är och får vara kass TV, sömn och dålig mat.
De senaste dagarna har Eddie Murphy stått högt i tak hos flera av de större kanalerna. Min teori är att Eddie Murphy-komedier är ungefär vad man klarar av efter champagnefyllor och överätning. Således har jag under de senaste dagarna bl.a. matats med tre Murphy-komedier. Döm om min förvåning när jag började se ett mönster i alla tre, nämligen dess feministiska budskap. För en lekman inom genusområdet kan budskapen ibland gå obemärkt förbi, i synnerhet i två av fallen. Jag bjuder därför på en feministisk analys av tre Eddie Murphy-filmer:
1. Den galna professorn 2 (The nutty professor 2).
En film som fullkomligt dryper av queera läckage, könsparodi och ifrågasättande av kroppens naturlighet. Först har vi professorn himself som även har någon annans person i sin kropp. Här ifrågasätter Murphy alltså huruvida kroppen och människan fungerar som en enhet och om vi kan bestämma människan utifrån kroppen. Vidare gör ju Murphy flera kvinnoroller. Det är mycket läppstift, hängtuttar, snusktantsbeteende – allting överdrivet till komik och parodi vilket syftar till att ifrågasätta kvinnorollen och visa på hur dess attribut bestämmer rollen. Genom att både spela man och kvinna visar Murphy på könets obestämdhet och behov av kontext för att kunna bestämmas.
Jag skulle kunna fortsätta länge men nöjer mig med att konstatera: Den galna professorn 2 – en jävligt queer film.
2. Dagispapporna (Daddy daycare)
Detta får ses som den mest uppenbart feministiska filmen. Den handlar om två karriäristmän i reklambranchen som en dag får sparken. De har inte längre råd att betala sitt svindyra dagis utan börjar istället ta hand om sina söner själva. Efter ett tag växer barnaskaran och slutligen har de startat ett helt hemmadagis, till föreståndaren för det svindyra hemska dagiset (naturligtvis spelad av Angelica Houston) stora förtret. De, till skillnad från henne, ser barnens behov och låter dem utvecklas som de vill och lyssnar till dem vilket gör dem till ett populärt dagis. När de sedan vill öppna ett större dagis räcker inte pengarna till och i samma veva får Murphy ett jobberbjudande om att komma tillbaka till reklambranchen. Han och hans kollega tackar ja, till barnens stora sorg, men upptäcker naturligtvis att de vantrivs och längtar tillbaka till barnomsorgen. Allting slutar med att de öppnar ett jättestort dagis, pussar på sina söner och inser att de har hittat rätt i livet.
Denna film tros vara listad som Annica Dahlströms absoluta hatfilm. Hela filmen handlar om hur män mår bra av och är duktiga på att ta hand om barn och att fler män borde släppa sina karriärer för att engagera sig som hemmapappor eller inom barnomsorgen. Rekommenderas varmt till alla karriärsnubbar som inte anser sig ha råd eller tid att vara pappalediga.
3. En prins i New York (Coming to America)
En absolut barndomsklassiker som är som årgångsvin – den blir bara bättre. Det var dock inte förrän nu som jag upptäckte det uppenbara feministiska temat i filmen. Vi har Akeem som lever i en strängt patriarkal kultur där det är helt okej med daterape på sina baderskor och där han förväntas gifta sig med en utvald brud som fostrats till att tjäna honom genom hela sitt liv. Eftersom Akeem vill ha en brud med lite självständighet och intellekt drar han till New York där han låtsas vara fattig och börjar jobba på en hamburgerkedja för att hitta någon som älskar honom som han är. Han träffar Lisa, som dock redan är upptagen med en svinig kille som drar postkolonialistiska rasistskämt om Akeems afrikanska ursprung och som styr över Lisa, menar att kvinnor behöver bossas med och bestämmer sig för att de ska gifta sig utan hennes vetskap. Lisa har också en pappa som bestämmer över vilka män hon får dejta och gifta sig med utifrån deras sociala status och rikedom.
Vi vet alla hur det går, Akeem och Lisa blir kära, Akeem visar sig vara prins, det blir lite förvecklingar och tårar i ett regnigt New York och sen ändrar pappa kungen reglerna i landet så att Akeem får gifta sig med sin Lisa.
Filmen är ett tämligen lyckat och smart försök att påvisa de patriarkala strukturernas sammanlänkande, oavsett kultur och del av världen. Akeem lämnar sin uppenbart mansdominerade miljö och åker till frihetens land – USA för att finna de självständiga kvinnorna, men finner att även här förekommer samma patriarkala mönster som i hans hemland, om än mer i det fördolda. Man kan tänka sig att Gudrun Schyman hade sett den här filmen både en och annan gång när hon skrev sitt klassiska taliban-tal.
För den som har fler tips på feministiska Murphy-filmer tar jag tacksamt emot dem. Jag har liksom fått upp ångan nu och lär vara sjuk någon dag till.
8 januari 2008
7 januari 2008
Framtiiiiden
Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.
Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.
De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.
Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.
De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.
5 januari 2008
Kärleken i sig är aldrig hotad
Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.
Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.
Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.
Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.
Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.
Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.
Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.
Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.
Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.
Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.
Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.
Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.
Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.
Vi har vänt sida
Där stod vi på nyårsnatten och Stena Line-färjans tutande utanför lägenheten fick sätta tolvslaget för oss, sådär som alla har sin egen nedräkning och man aldrig riktigt vet. Genom smutsiga vardagsrumsfönster såg vi ut på champagnefirande, frusna vänner och över Hisingen tecknades återigen en tavla av en himmel i pastellfärgade fyrverkerikräkningar.
Den där sentimentala känslan som slår till.
- Är det inte otroligt?, sa jag, vartenda år så står vi här. Det betyder ingenting, tid är bara någonting som vi hittat på och ändå står vi här och skålar och älskar och fyrar av fyrverkerier. Alla pratar vi om det kommande året som det bästa någonsin, alla kastar vi det gamla och ger löften och förhoppningar inför det nya. Att vi aldrig ger upp. Att vi alltid firar såhär.
Om någon hörde mig vet jag inte, mina vänner var upptagna med att skrika att vi bröt mot konventioner, ta foton på varandra och dricka vin.
Någon timme senare delade jag en cigarett under köksfläkten och återupprepade vad jag sagt. Han bara såg oförstående på mig.
Några timmar senare sa jag samma sak i telefonen.
- Det är ju så människan fungerar, sa han på andra sidan luren, vi ger aldrig upp hoppet. Vi slutar aldrig tro på förändring och förnyelse.
Det är den här första veckan på året då ingen är sugen på öl och en av mina vänner säger på fullaste allvar att hon har tröstköpt ekologiska grönsaker. Ja, ni läste rätt. Inte en flaska vin, inte ett halvt kilo lösgodis. Utan ekologiska grönsaker.
Jag skrattar åt henne tills jag inser att sedan jag kom tillbaka till Göteborg har jag ägnat min tid åt att städa, tvätta och diska utan att gruva mig och skjuta på det tills diskberget börjar lukta och jag är nere på stringtrosenivå i troslådan (det är inte ens andrasorteringen, det är skämskudde-tredjesorteringen från ett förflutet som osäker brud som bara ville vara sexig).
Jag har gjort storkok linssoppa och frusit in. Skrivit viktiga mail och ringt viktiga samtal utan att skjuta på dem. Jag har druckit min egen färskpressade apelsinjuice varje förmiddag till frukost. Känt att det väl ändå är helt okej att lämna slackerlivet med min egen dygnsrytm och underbart skrivande som enda aktivitet, den tillvaro som varit min i över två månader nu, för att kliva upp sex och jobba heltid ett par veckor.
Och det har gått två veckor sedan jag slutade snusa och jag har fortfarande inte haft ett enda återfall eller ens lust till ett återfall. Trots den kritiska dagen då jag på en och samma dag genomlevde systembolaget strax innan stängning på nyårsafton, Nordstan, en timmes kö på Hemköp och träffa gamla spöken, då jag var nära att köpa den där snusdosan, har jag stått ut. Nikotintuggummikonsumtionen har gått ner. Jag kommer att fixa detta. Jag är inte längre en snusande tjej. Jag är någon annan.
Jag går runt med eufori och pepp och omstartsnerver under huden. Klipper av hälften av mitt hår, köper nya klänningar och har en Jenny-upplevelse i underklädesbutiken (jag har tuttar! haha!). Tror och hoppas så mycket. Allt det som hänt är nu förflutet. Jag har lämnat det dåliga i det där förflutna året där de hör hemma. 2008 är ett tomt blad att fylla.
Mina vänner i gänget har bestämt att detta år ska ägnas åt mer natur och kultur än tidigare. Det är tänkt att det är alkoholkonsumtionen som ska stryka på foten och allt den där alkoholkonsumtionen vanligtvis genererar i. De rivstartar med skogsutflykt och Bergman-film. Jag ligger hemma och är bakfull och förkyld och orkar inte följa med. Jag är ett obstinatbarn som gör tvärtom, naturligtvis. Fast ändå kanske inte.
Jag blir bara lagom full och jag sitter inte halva kvällen och pendlar mellan att älta relationer och suktspana. Jag dricker några öl och diskuterar männens makt över kroppen och sexualiteten, ekologiska fotspår och miljörätt med Jenny, Erik och Elin. Däremellan hinner jag ge och få sådana där ljuvliga blickar som får det att hugga till i fittan. Strax innan stängning värmer jag händer och rabblar upp mitt telefonnummer och innan natten är slut har jag hunnit boka en dejt och en tågbiljett till en annan stad, utan att för att en sekund tumma med vännerna och diskussionerna som det centrala under kvällen, i tillvaron.
Det är som att det är den sortens år då jag får ta för mig av allt jag tvekande, generat sagt nää inte kan väl jag, nejmen guu, nämen vågar jag? till förut. Jag får slå mig själv på bröstet och ge mig själv credd. Jag får lägga ögonen på vem jag vill och bestämma mig för att han/henne ska jag ha. Jag får säga tack men nej tack till relationer som tar mer än de ger. Jag får skicka texter till förlag och ta på mig roliga jobb och armbåga mig fram och anse mig själv vara kompetent till allt jag vill göra. Jag får göra precis vad jag vill.
I år tänker jag inte duktigt och snällt ge mig själv den där lilla mesklappen på axeln när jag gjort något tillräckligt bra. I år tänker jag varje dag grabbdunka mig själv hårt i ryggen och säga fuck tjejen, du är värd allt bra i livet. Du kan och du vill och du fixar det.
2008. Vi har vänt sida nu till ett nytt, tomt blad. Vad tänker ni göra med det?
Den där sentimentala känslan som slår till.
- Är det inte otroligt?, sa jag, vartenda år så står vi här. Det betyder ingenting, tid är bara någonting som vi hittat på och ändå står vi här och skålar och älskar och fyrar av fyrverkerier. Alla pratar vi om det kommande året som det bästa någonsin, alla kastar vi det gamla och ger löften och förhoppningar inför det nya. Att vi aldrig ger upp. Att vi alltid firar såhär.
Om någon hörde mig vet jag inte, mina vänner var upptagna med att skrika att vi bröt mot konventioner, ta foton på varandra och dricka vin.
Någon timme senare delade jag en cigarett under köksfläkten och återupprepade vad jag sagt. Han bara såg oförstående på mig.
Några timmar senare sa jag samma sak i telefonen.
- Det är ju så människan fungerar, sa han på andra sidan luren, vi ger aldrig upp hoppet. Vi slutar aldrig tro på förändring och förnyelse.
Det är den här första veckan på året då ingen är sugen på öl och en av mina vänner säger på fullaste allvar att hon har tröstköpt ekologiska grönsaker. Ja, ni läste rätt. Inte en flaska vin, inte ett halvt kilo lösgodis. Utan ekologiska grönsaker.
Jag skrattar åt henne tills jag inser att sedan jag kom tillbaka till Göteborg har jag ägnat min tid åt att städa, tvätta och diska utan att gruva mig och skjuta på det tills diskberget börjar lukta och jag är nere på stringtrosenivå i troslådan (det är inte ens andrasorteringen, det är skämskudde-tredjesorteringen från ett förflutet som osäker brud som bara ville vara sexig).
Jag har gjort storkok linssoppa och frusit in. Skrivit viktiga mail och ringt viktiga samtal utan att skjuta på dem. Jag har druckit min egen färskpressade apelsinjuice varje förmiddag till frukost. Känt att det väl ändå är helt okej att lämna slackerlivet med min egen dygnsrytm och underbart skrivande som enda aktivitet, den tillvaro som varit min i över två månader nu, för att kliva upp sex och jobba heltid ett par veckor.
Och det har gått två veckor sedan jag slutade snusa och jag har fortfarande inte haft ett enda återfall eller ens lust till ett återfall. Trots den kritiska dagen då jag på en och samma dag genomlevde systembolaget strax innan stängning på nyårsafton, Nordstan, en timmes kö på Hemköp och träffa gamla spöken, då jag var nära att köpa den där snusdosan, har jag stått ut. Nikotintuggummikonsumtionen har gått ner. Jag kommer att fixa detta. Jag är inte längre en snusande tjej. Jag är någon annan.
Jag går runt med eufori och pepp och omstartsnerver under huden. Klipper av hälften av mitt hår, köper nya klänningar och har en Jenny-upplevelse i underklädesbutiken (jag har tuttar! haha!). Tror och hoppas så mycket. Allt det som hänt är nu förflutet. Jag har lämnat det dåliga i det där förflutna året där de hör hemma. 2008 är ett tomt blad att fylla.
Mina vänner i gänget har bestämt att detta år ska ägnas åt mer natur och kultur än tidigare. Det är tänkt att det är alkoholkonsumtionen som ska stryka på foten och allt den där alkoholkonsumtionen vanligtvis genererar i. De rivstartar med skogsutflykt och Bergman-film. Jag ligger hemma och är bakfull och förkyld och orkar inte följa med. Jag är ett obstinatbarn som gör tvärtom, naturligtvis. Fast ändå kanske inte.
Jag blir bara lagom full och jag sitter inte halva kvällen och pendlar mellan att älta relationer och suktspana. Jag dricker några öl och diskuterar männens makt över kroppen och sexualiteten, ekologiska fotspår och miljörätt med Jenny, Erik och Elin. Däremellan hinner jag ge och få sådana där ljuvliga blickar som får det att hugga till i fittan. Strax innan stängning värmer jag händer och rabblar upp mitt telefonnummer och innan natten är slut har jag hunnit boka en dejt och en tågbiljett till en annan stad, utan att för att en sekund tumma med vännerna och diskussionerna som det centrala under kvällen, i tillvaron.
Det är som att det är den sortens år då jag får ta för mig av allt jag tvekande, generat sagt nää inte kan väl jag, nejmen guu, nämen vågar jag? till förut. Jag får slå mig själv på bröstet och ge mig själv credd. Jag får lägga ögonen på vem jag vill och bestämma mig för att han/henne ska jag ha. Jag får säga tack men nej tack till relationer som tar mer än de ger. Jag får skicka texter till förlag och ta på mig roliga jobb och armbåga mig fram och anse mig själv vara kompetent till allt jag vill göra. Jag får göra precis vad jag vill.
I år tänker jag inte duktigt och snällt ge mig själv den där lilla mesklappen på axeln när jag gjort något tillräckligt bra. I år tänker jag varje dag grabbdunka mig själv hårt i ryggen och säga fuck tjejen, du är värd allt bra i livet. Du kan och du vill och du fixar det.
2008. Vi har vänt sida nu till ett nytt, tomt blad. Vad tänker ni göra med det?
4 januari 2008
Hej mina små pysslingar!
Jag har alltid trott att jag skulle bli den där bra exflickvännen. Jag har alltid så gärna velat vara henne. Jag har alltid sett mig som henne. Jag har föreställt mig att jag skulle bli det där exet som dyker upp på mina f.d. pojkvänners och flickvänners bröllop med ett uppriktigt leende för att sedan hålla ett långt och kärleksfullt tal om hur glad jag är att de har hittat rätt tillslut. Sedan skulle jag stå med fina, kärleksfulla ögon och se på när exet dansade med sin brud/man och vara helt igenom glad för deras skull.Jag har försökt vara den där bra exflickvännen. Men jag har aldrig mått särskilt bra av det.
Poängen är att alla min expersoner är såna jävla bra expersoner. De säger fina saker till mig, hejar på mig, är stolta över mig och beundrar mig. De vill vara mina vänner, oavsett vem som gjorde slut och hur infekterat det har varit efteråt och oavsett hur lite eller mycket vi har att säga till varandra. De blir glada för min skull när jag träffar någon ny, de kan med att skratta åt mina one night stand-historier och vilda leverne, de kan uppriktigt säga att jag är fin på en bild tillsammans med någon ny. Mina expersoner är storsinta, fina och unnsamma.
Jag har försökt vara sådan jag med. Men jag vet inte om jag kan. Jag vet inte längre om jag vill. Det spelar ingen roll att jag inte vill ha någon av mina expersoner tillbaka, inte har några amorösa känslor för dem kvar, men tycker om dem på ett vänskapligt plan och vill se dem lyckliga. För det gör jag ju. Men likt förbannat tampas jag med den där insikten om att inte bara jag går vidare utan även de. Och svartsjukan; hur lite amorösa känslor som än finns kvar, tampas jag alltid med den. Där de kan skratta åt mina one night stands eller glädjas åt någon newfound love i mitt liv är jag hon som får slaget i magen och svärtan i blicken. Det handlar inte om att det finns känslor kvar. Det handlar inte om att jag inte vill se dem lyckliga. Men jag har så svårt att tampas med insikten om att de inte var lyckligast med mig (att jag sedan inte var lyckligast med dem är en helt annan sak). Precis som jag har fruktansvärt svårt att acceptera att de inte är och inte heller komma att vara samma människa som jag en gång var kär i medan de, förutom en del subtila pikar, inte verkar ha några problem med att jag har förändrats.
Jag har en vän som brukar tala om exlådan när vi börjar bearbeta gamla pojkvänner, flickvänner och flings. Där skulle man kunna stoppa sina ex också skulle de ligga där och bara vara ens ex liksom. Inte fria individer som också går vidare, förändras, utvecklas och får känslor för andra.
Jag tänker på hur skönt det vore om jag hade haft en magisk kraft som hade kunnat förvandla de människor som jag varit involverat med till pysslingar när det väl tog slut. I den stunden som det stod klart att vi måste bryta vad vi än höll på med skulle jag vifta lite med fingret.
- Men hjälp! Vad hände nu! Jag är liten!, skulle en pytteliten, svag röst höras från golvet och där skulle exet stå och inte vara mer än en tumme hög.
- Jaa, jag vet, skulle jag säga, det blir så när det tar slut på en relation med mig. Man blir en pyssling. Men oroa dig inte, du kan få komma och bo hos mig.
Så skulle jag ta upp mitt ex i handen och ta fram den där skolådan märkt expojkvänner/flickvänner/flings stående under min säng.
- Här ska du få bo!, skulle jag säga och sedan stänga locket till lådan igen.
Någon gång i månaden skulle jag öppna på locket till lådan och titta ner.
- Hej mina små pysslingar, hur har ni det? Har ni utvecklats och gått vidare från det att vi gjorde slut?
- Nej, skulle mina ex säga, hur skulle vi kunna göra det? Det är klart att vi inte har blivit förändrats vare sig till det bättre eller sämre sen det tog slut. Såklart vi inte har utvecklats i en riktning där vi kommer att få svårt att kommunicera med dig och såklart vi fortfarande tycker att du är världens bästa tjej. Vi är ju exakt samma människor som den dagen då det tog slut, vi har ju bara legat i den här lådan sedan dess.
- True dat, skulle jag säga, och jag förmodar att ni då inte heller legat med någon annan, fått känslor för andra eller påstår att ni inte har känslor kvar för mig?
- Nej, skulle mina pysslingar svara, det är klart att vi inte har legat med eller fått känslor för någon annan. Emotionellt är vi kvar på samma punkt som den dagen då det tog slut. Och det är klart att vi fortfarande har känslor kvar för dig. Kan vi inte ligga med varandra igen någon gång?
- Nja, vi får väl se, skulle jag svara, jag har ju lite annat på gång men om ni bönar och ber så.
(För den läsare som här protesterar och säger att man inte kan ha sex med en pyssling rekommenderar jag Pedro Almodóvars film Hable con ella för att råda bot på den okunskapen).
- Jaja, nu ska jag faktiskt gå och skriva ett blogginlägg om mitt senaste ligg istället, skulle jag avsluta.
- Åh näää, skulle hela pysslingkören skrika av svartsjuka och bölande lägga sig på golvet i kartongen, varpå jag stängde locket igen.
Den fina, mogna människan i mig vill såklart att de människor som jag en gång varit involverat med utvecklas och går vidare, precis som jag har gjort. Jag tycker ju mycket om dem och vill dem väl. Det vore ju fett jobbigt om de gick runt och fortsatte vara kära i mig resten av livet. Det är klart att de ska hitta nya människor att bli kära i, byta stilar och åsikter och bli andra människor även om det innebär att vi inte har så mycket att säga till varandra längre. Det är ju så livet fungerar. Man möts, man älskar, man söndras och man går isär och sedan ser man en dag på varandra och det finns glimtar av den man älskade, men man vet att man båda rört sig vidare. Det är ju både sorgligt och vackert, men alldeles livsnödvändigt.
Den mindre mogna människan, men mer emotionella, önskar att jag hade en skokartong under sängen där de bodde.
Och hon som håller tal på sin expersons bröllop blir jag aldrig. Jag är glad att mina föredettingar är av det slaget att de är så mogna och kärleksfulla att de lätt skulle ställa upp om jag bad dem att hålla tal på mitt bröllop. Men mitt tal skulle nog mest handla om hur bitter jag är över att jag saknar magiska krafter att kunna förvandla mitt ex till pyssling med.
Fotnot: Jag ber på förhand om ursäkt till alla som upprörs av faktumet att jag nämner pysslingsex och har en bild från en Astrid Lindgren-bok i ett och samma inlägg. Mitt syfte är naturligtvis verkligen inte sexualisera Astrid Lindgrens barnböcker och mitt inlägg har såklart ingenting med Nils och Bertils strictly puritanska pojkvänskapsrelation att göra. Men bildgooglar man ordet pyssling blir det till att välja mellan Astrid-bilder, barnteaterbilder eller en jävla massa bilder på sångaren i Bodies without organs. Jag ville ha en bild till inlägget, jag valde den bästa tänkbara. Det har ingenting med Astrid Lindgren eller barn att göra överhuvudtaget.
3 januari 2008
Snusk är snusk, om än i gyllne böcker (eller: den estetiskt tilltalande medelklassporren)
Den som läst mig ett tag eller känner mig känner till mitt avog mot medelklasskulturen och medelklassmentaliteten. Ja herreguuu, som jag älskar att spy galla över medelklassen.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.
Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.
Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.
Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.
Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.
Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.
Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.
Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.
Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.
Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.
Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.
Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.
Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.
Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.
Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.
1 januari 2008
I'm Wario, I'm a gonna win
De första timmarna på året bestämmer hur året kommer att bli. Precis så skrev jag för ett år sedan då jag för första gången vaknat upp med ansiktet i hennes självfall. Vad jag glömde var att det är det första dygnet som räknas, enligt min egen vidskepelse och mitt eviga behov av symboler och tecken. Inte bara de första timmarna.
Det första dygnet på år 2007 tog jag farväl av henne så att hjärtat gick sönder, sedan bakfyllehängde jag med gamla gänget inklusive exmannen och rev upp några sår mellan honom och mig. Den kvällen visste jag inte riktigt varför jag grät, bara att jag gjorde det.
People, det var mitt 2007 i endygnsformen.
Eftersom det stämde så väl förra året blev nervositeten inför detta första dygn på 2008 desto större. Nyårskvällen bestod, förutom vinfyllan och tvångsvideofilmandet, av ett evigt neurotiskt tjat om de där första 24 timmarna som skulle bestämma hela det kommande året.
Nu är de 24 timmarna snart slut. Under dessa timmar har jag hunnit stå inomhus och fira tolvslaget bara för att bryta mot konventioner och mönster angående att man måste stå ute och frysa fittan av sig bara för att det är tradition. Jag har lovebombat och kramat vännerna. Halsat mousserande vin. Upplyst en hel fest, och alldeles i synnerhet den söta bruden med flirtblickarna som bjöd på pepparkakskola, om att man måste få orgasm inom tjugofyra timmar nu annars kan man glömma att få några orgasmer under hela året. Snott öl. Trängt mig ner i soffor och pratat om mig själv inför halvt intresserade öron. Fått en sentimental klump i halsen och försökt ringa till Amsterdam, men bara mötts av en telefonröstkvinna som på holländska förklarade för mig att jag var en jobbig idiot som borde låta bli att ringa det där samtalet, för bådas hjärtans skull. Eller jag tror att det var det hon sa i alla fall, mina skills i det holländska språket är ju inte direkt lysande.
Vidare har jag kenciterat refrängen till Cowboys via sms. Haft världshistoriens längsta diskussion om pepparkakshus med Peter. Blivit bjuden på cigg under en köksfläkt. Ringt ännu ett fyllesamtal som föranleddes av ett försenat tolvslags-sms och fnittrat du är ju dum i huvet efter påståendet att min röst var lika vacker som jag. Hetsat New Order- och absinth-efterfest hos mig. Druckit absinth trots att jag redan var alldeles för full. Pratat alldeles för mycket om min blogg. Jag har följt min enda efterfest-deltagare till spårvagnen en tidig morgon för att sedan oroligt sova bort dagen. Vaknat ur mardrömmar om brinnande hus och springa omkring naken i ett hyreshus där jag inte fick bo och nyvaket kallsvettig sagt till mig själv att jag borde hoppa av min utbildning.
Eftermiddagen och kvällen låg jag utslängd i en soffa i Linnéstan. Åt rester, hetstuggade nikotintuggummin, såg gamla indiehjärta-klassikern Edward Scissorhands. Spelade Mariocart. Låg skavfötters och läste gamla Rocky-album med Maja till ljudet av Hannas och Eriks idoga försök att klara ut gamla mellanstadieklassikern Bubble bubble, för att ibland titta upp och trött säga att den där tv-spelsmusiken kommer att leda till psykiska störningar för oss alla. Jag har deepventilerat med frugan och kommit fram till den där insikten om att den osäkra framtiden ändå kommer, oavsett om vi försökt dricka och ragga bort den eller ej.
Nu ägnar jag de sista timmarna av det första dygnet på året åt att avguda Gael i Dagbok från en motorcykel och blogga alldeles för utlämnande.
Den sista dagen på år 2007 läste jag det här inlägget. Jag satt och nickade och höll med och sedan läste jag den där referensen till denna blogg. Det var då jag bestämde mig för att jag hade två val. Antingen kunde jag kapa bredbandskablarna för alla mina ytligt bekanta, gamla ragg, flirtar och exmänniskor samt uteslutande ligga med analfabeter eller elallergiker för att undvika bloggkonfrontation. Eller så skulle jag sluta relationsblogga helt och faktiskt hålla det denna gång.
2008 inleder jag med att snudda vid relationerna igen. Jag kommer nog fortsätta att plocka ut små glimtar, skriva kryptiskt eller utlämnande om skärvor av mitt privatliv. Mot bakgrund av hur det senaste dygnet varit kommer det förmodligen vara för galet, fint, ledsamt och härligt för att jag ska kunna låta bli.
Den som läser får se.
Det första dygnet på år 2007 tog jag farväl av henne så att hjärtat gick sönder, sedan bakfyllehängde jag med gamla gänget inklusive exmannen och rev upp några sår mellan honom och mig. Den kvällen visste jag inte riktigt varför jag grät, bara att jag gjorde det.
People, det var mitt 2007 i endygnsformen.
Eftersom det stämde så väl förra året blev nervositeten inför detta första dygn på 2008 desto större. Nyårskvällen bestod, förutom vinfyllan och tvångsvideofilmandet, av ett evigt neurotiskt tjat om de där första 24 timmarna som skulle bestämma hela det kommande året.
Nu är de 24 timmarna snart slut. Under dessa timmar har jag hunnit stå inomhus och fira tolvslaget bara för att bryta mot konventioner och mönster angående att man måste stå ute och frysa fittan av sig bara för att det är tradition. Jag har lovebombat och kramat vännerna. Halsat mousserande vin. Upplyst en hel fest, och alldeles i synnerhet den söta bruden med flirtblickarna som bjöd på pepparkakskola, om att man måste få orgasm inom tjugofyra timmar nu annars kan man glömma att få några orgasmer under hela året. Snott öl. Trängt mig ner i soffor och pratat om mig själv inför halvt intresserade öron. Fått en sentimental klump i halsen och försökt ringa till Amsterdam, men bara mötts av en telefonröstkvinna som på holländska förklarade för mig att jag var en jobbig idiot som borde låta bli att ringa det där samtalet, för bådas hjärtans skull. Eller jag tror att det var det hon sa i alla fall, mina skills i det holländska språket är ju inte direkt lysande.
Vidare har jag kenciterat refrängen till Cowboys via sms. Haft världshistoriens längsta diskussion om pepparkakshus med Peter. Blivit bjuden på cigg under en köksfläkt. Ringt ännu ett fyllesamtal som föranleddes av ett försenat tolvslags-sms och fnittrat du är ju dum i huvet efter påståendet att min röst var lika vacker som jag. Hetsat New Order- och absinth-efterfest hos mig. Druckit absinth trots att jag redan var alldeles för full. Pratat alldeles för mycket om min blogg. Jag har följt min enda efterfest-deltagare till spårvagnen en tidig morgon för att sedan oroligt sova bort dagen. Vaknat ur mardrömmar om brinnande hus och springa omkring naken i ett hyreshus där jag inte fick bo och nyvaket kallsvettig sagt till mig själv att jag borde hoppa av min utbildning.
Eftermiddagen och kvällen låg jag utslängd i en soffa i Linnéstan. Åt rester, hetstuggade nikotintuggummin, såg gamla indiehjärta-klassikern Edward Scissorhands. Spelade Mariocart. Låg skavfötters och läste gamla Rocky-album med Maja till ljudet av Hannas och Eriks idoga försök att klara ut gamla mellanstadieklassikern Bubble bubble, för att ibland titta upp och trött säga att den där tv-spelsmusiken kommer att leda till psykiska störningar för oss alla. Jag har deepventilerat med frugan och kommit fram till den där insikten om att den osäkra framtiden ändå kommer, oavsett om vi försökt dricka och ragga bort den eller ej.
Nu ägnar jag de sista timmarna av det första dygnet på året åt att avguda Gael i Dagbok från en motorcykel och blogga alldeles för utlämnande.
Den sista dagen på år 2007 läste jag det här inlägget. Jag satt och nickade och höll med och sedan läste jag den där referensen till denna blogg. Det var då jag bestämde mig för att jag hade två val. Antingen kunde jag kapa bredbandskablarna för alla mina ytligt bekanta, gamla ragg, flirtar och exmänniskor samt uteslutande ligga med analfabeter eller elallergiker för att undvika bloggkonfrontation. Eller så skulle jag sluta relationsblogga helt och faktiskt hålla det denna gång.
2008 inleder jag med att snudda vid relationerna igen. Jag kommer nog fortsätta att plocka ut små glimtar, skriva kryptiskt eller utlämnande om skärvor av mitt privatliv. Mot bakgrund av hur det senaste dygnet varit kommer det förmodligen vara för galet, fint, ledsamt och härligt för att jag ska kunna låta bli.
Den som läser får se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
